Ett kännetecken för den så kallade svenska modellen på arbetsmarknaden är växelspelet mellan lagstiftning och avtal mellan parterna. Annars är det en myt att socialdemokratin varit mer benägna än borgerliga partier att tillgripa lagstiftning på arbetsmarknaden. Och betraktar man 1970-talet lagstiftning som ett isolerat fenomen, utan egentliga historiska förebilder, är det lätt att dras med i mytbildningen.
Men för det första rådde ett starkt samförstånd över de partipolitiska gränserna i riksdagen under 1970-talet. För det andra utmärkte sig folkpartister lika ofta som socialdemokrater med initiativ som utmynnade i nya arbetsfredslagar. För det tredje vilade reformerna på en etablerad arbetsfredslagstiftning, som främst liberaler utvecklat före andra världskriget.
Med starka korporativa tendenser utgör mellankrigstiden således en brytningstid som föregriper 1970-talets arbetsrättsliga reformer. Att Saltsjöbadsavtalet lagt grunden till centrala avtalsförhandlingar utan statlig inblandning är ett synsätt som tål att diskuteras, i lika hög grad som påståenden om att huvudavtalet tillkom på parternas initiativ. Den omedelbara bakgrunden var den ekonomiska krisen och långt framskridna planer på statliga ingripanden.
Den omedelbara bakgrunden var den ekonomiska krisen och långt framskridna planer på statliga ingripanden.
Från tidigt 1900-tal kan man urskilja en repressivt präglad högerlinje respektive en flerskiktad samförståndsinriktad linje hos liberalerna, som varit avgörande på lång sikt. Högern var i huvudsak inriktad på direkta begränsningar i den fackliga verksamheten på lokalt plan. I ett internationellt perspektiv handlade det dock om en relativt mild form av repressiva ambitioner.
Även om hoten mot strejkrätten hölls vid liv fram till andra världskriget finner vi få exempel på genomförd repressiv lagstiftning. Det är egentligen endast den så kallade Åkarpslagen från 1899 som kan räknas hit, med det ökade skydd som riksdagen gav strejkbrytare genom ett tillägg i existerande strafflagstiftning. Riksdagen avskaffade Åkarpslagen sommaren 1938, knappt ett halvår innan Huvudavtalet slöts.
Liberalernas samarbetsinriktade linje blev mer framgångsrik – inte minst för att socialdemokratin successivt anpassade sig och delvis övertog det politiska initiativet. Reformismens ideologiska förändring under mellankrigstiden öppnade för nya politiska konstellationer, men det krävdes också en ny typ av beslutsstrukturer inom LO för att befästa samförståndet.
Regleringen av föreningsrätten vilade länge endast på avtal, efter det att Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) och LO 1906 slutit det första huvudavtalet sinsemellan: Decemberkompromissen – som innebar att föreningsrätten skulle respekteras ömsesidigt och framför allt att LO erkände § 23 i SAF:s stadga (senare § 32). Kompletterande lagstiftning lät vänta på sig i ganska exakt trettio år. 1936 års Lag om förenings- och förhandlingsrätt kan ses som en senkommen kodifiering av en välutvecklad avtalsreglerad praxis.
Framväxten av kollektivavtal kring det förra sekelskiftet öppnade ett nytt fält för statliga ingripanden på arbetsmarknaden. Från borgerligt håll ansåg man att det uppstått ett ökat behov av lagstiftning med alltmer långtgående regleringar av fredsplikten i kollektivavtalen och branschvisa förhandlingsordningar. I kölvattnet på 1909 års storkonflikt misslyckades dock högerregeringen Lindman ett genomföra ett omfattande lagstiftningsprojekt med vissa liberala inslag.
Högerns linje – ”arbetets frihet” – blev successivt underordnad liberalernas fokus på konfliktlösning i olika former.
Därefter har borgerliga initiativ så att säga gått bakom problemet med hoten mot arbetsfred. Högerns linje – ”arbetets frihet” – blev successivt underordnad liberalernas fokus på konfliktlösning i olika former. Institutionella former för medling av frivillig karaktär hade således införts med 1906 års Lag om medling i arbetstvister. Med statligt förordnade förlikningsmän tillgängliga kunde varje enskild konflikt bli föremål för intervention av mer diffus karaktär jämfört med Åkarpslagen.
Det skulle dock dröja till 1928 innan kollektivavtalens rättsliga status blev helt reglerad med tillkomsten av Lag om kollektivavtal. Och i syfte att skapa ett juridiskt forum för det växande antalet rättstvister klubbade riksdagen samtidigt igenom Lag om arbetsdomstol. Med vissa förändringar på 1970-talet är AD ännu den dominerande institutionella formen för partsammansatt skiljedom på arbetsmarknaden.
Veckotidningen Arbetets Frihet gavs ut av organisationen med samma namn 1924–67. Målet var en arbetarorganisation på borgerlig grund. En annan beteckning för den är Sveriges största och mest långlivade strejkbrytarorganisation.
Så kallad tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter blev ett slags restpost i arbetsfredsfrågan efter 1928. Högern drev på för att stärka existerande skydd för strejkbryteri i Åkarpslagen. Anförda av A F Frändén – ordförande i Arbetets Frihet – framhöll man i en riksdagsmotion 1929 att ”obehöriga ingrepp” i näringsfriheten var stötande för ”borgerlig svensk rättsuppfattning och frihetskänsla”.
Att riksdagen avslog motionen hindrade inte den dåvarande högerregeringen att tillsätta straffrättsprofessorn Ragnar Bergendal som ensam utredare. Bergendals lagstiftningsförslag i november 1933 mötte hård facklig kritik, eftersom utredningen på flera punkter överskridit regeringsdirektiven. Bland annat föreslog Bergendal ett tillägg till Strafflagen innebärande att den som ”söker förmå allmänheten till deltagande i blockad eller bojkott, straffes med böter, högst 100 riksdaler, i de fall där gärningen ej med svårare straff särskilt belagd är.”
Den socialdemokratiska regeringen tillsatte en kommission, som presenterade ett reviderat förslag i maj 1934 som marginellt avvek från Bergendals utredning. Men då uppstod den paradoxala situationen att högern – när riksdagen skulle avgöra frågan – helt oväntat yrkade avslag på förslaget till förmån för ett förslag om ytterligare lagstiftning mot blockader. Därmed föll kommissionens förslag på hälleberget.
Med andra ord undkom fackföreningsrörelsen plötsligt och oväntat en förstärkt arbetsfredslagstiftning.
Med andra ord undkom fackföreningsrörelsen plötsligt och oväntat en förstärkt arbetsfredslagstiftning. Endast tillfälligt, för i december 1934 tillsattes den så kallade Nothinska kommittén med direktiv ”att verkställa en förberedande utredning angående ingripanden från samhällets sida på vissa områden av det ekonomiska livet”.
Med dessa direktiv kulminerade den politiskt utdragna frågan om statsingripande på arbetsmarknaden. Med anspelning på kommitténs flerskiktade uppdrag och snabba genomförande har resultatet gått till eftervärlden som Mammutredningen. För redan inom ett år presenterade kommittén betänkandet Folkförsörjning och arbetsfred, där man preciserade på vilka områden som det var aktuellt med statliga ingripanden.
Något samlat riksdagsbeslut togs aldrig om utredningen, men dess långsiktiga roll kan knappast underskattas. Exempelvis vilade stadge- och organisationsförändringarna vid 1941 års LO-kongress på kraven om centralisering som Mammututredningen lanserat sex år tidigare. En mer omedelbar effekt var att LO och SAF i maj 1936 inledde förhandlingar med en dagordning baserad på Mammututredningens lista med krav och hot om statsingripande.
Efter den omfattande strejkvågen efter första världskriget hade strejknivån halverats under andra halvan av 1920-talet. Under 1930-talet sjönk nivån ytterligare – redan innan LO och SAF börjat förhandla om det kommande huvudavtalet. Men först hade parterna i mars 1936 avvisat regeringens inviter att delta i förhandlingar av den typ som förts 1928‑1931 i Arbetsfredsdelegationen respektive Arbetsfredskommittén, de två korporativa organ som högerregeringen tillsatt för att bygga vidare på 1928 års arbetsfredslagstiftning.
Saltsjöbadsavtalet – som LO och SAF undertecknade i december 1938 – kan sägas ha kodifierat den minskade konfliktbenägenheten. I likhet med 1928 års arbetsfredslagar befäste avtalet den praxis som utvecklats på lokal nivå och på förbundsnivå. Förutom en samförståndsanda på olika nivåer skapades en arbetsfördelning mellan statsmakt och centrala parter på arbetsmarknaden. Med reglering i diverse kollektivavtal tog parterna ett korporativt präglat ansvar för kontroversiella samhällsfrågor.
Förutom en samförståndsanda på olika nivåer skapades en arbetsfördelning mellan statsmakt och centrala parter på arbetsmarknaden.
Avtalets rättsliga betydelse ligger på två sammanbundna plan: För det första inrättade LO och SAF som ett förhandlingsorgan – Arbetsmarknadsnämnden – med karaktär av skiljedomsinstitut. För det andra blev huvudavtalet bindande på alla nivåer i respektive bransch vartefter enskilda förbund på vardera sidan anslöt sig. Noteras bör dock att inom LO valde Transport, Byggnads, Målarna och Typograferna att stå utanför detta partssamarbete.
Men sammantaget blev resultatet ett av parterna upprättat juridiskt regelverk med fokus på organisationsstadgar och samhällsfarliga konflikter, som byggde vidare på korporativa idéer i olika statliga utredningar. Men frågan är om Saltsjöbadsavtalet fått mytologisk status utan de så kallade följdavtalen, som under en 10-årsperiod materialiserade den nya samförståndsandan: arbetarskyddsavtalet 1942, lärlingsavtalet 1944, företagsnämndsavtalet 1946 och rationaliseringsavtalet 1948.
Det är dessa avtal som gav legitimitet åt samarbetet även på enskilda arbetsplatser, genom att skenbart tillerkänna fackföreningarna insyn och delaktighet i företagens ledning. Det primära blev de centrala parternas konsensus och något lakoniskt har juristen Anders Kjellström konstaterat: ”En säker förlorare kan utpekas och det är olika konkurrentorganisationer, syndikalister och andra.”
