Det ser ut som på ritningarna. Häpet stirrar jag på omgivningarna – Lindholmen Science Park – som jag springer igenom på väg till ett möte. Det är flera år sedan jag var här och kanske är det avståndet i tid som gör att jag ser området som om det vore första gången.
Och jag minns andra ritningar som frambesvärjer nya kvarter som ska ta vid efter skräpiga industriområden, nedslitna arbetarkvarter eller stadsnära förorter med skamfilat rykte. Svepande pasteller över alléer där välklädda människor drar barnvagn eller svingar upp golfklubbor på takräcket på kombin. Ibland låter arkitektkontoret oss förstå vilken typ av professionell verksamhet som ska ta form; smärta män lutar sig över laptopen i gemensamt samförstånd, kvinnor i blanka kavajer skyndar förbi. Ibland antyds vilket slags bostadsområde som ska se dagens ljus; vita huskroppar för vita människor i ljusa kläder.
Och det fungerar ju, tänker jag nästan som i oskuldsfull förvåning när jag skärskådar oss; vi som skyndar över den blåsiga platsen mellan blanka fasader. Vi ser verkligen ut som på bilderna. Jag smakar på tanken. Det blev som det var bestämt.
Men vad bestämde man? Och vem bestämde? Göteborg avviker inte från andra städer i ambitionen att gå från industristad till kunskaps- och eventproduktion och önskar som andra städer attrahera en viss skattebas. Det är ett av skälen bakom det som kallas gentrifiering – statushöjning av ett område genom renoveringar, med höjda hyror och undanträngning av tidigare hyresgäster som följd. Men varför måste den starkare skattebasen bo just i områden som tidigare huserat arbetarklass? Varför är det Midsommarkransen och Linnéstan som attraherar?
Men varför måste den starkare skattebasen bo just i områden som tidigare huserat arbetarklass?
Kan omvandlingar i andra stadsdelar beskrivas på samma vis, som en gentrifieringsprocess? Inte nödvändigtvis. Eller, bara styckevis. Utöver gentrifiering av ”genuina” gamla stadsdelar där enklare krogar putsas upp med industrilampor och bättre surdegsutbud, förändras även andra stadsdelar, utan att nödvändigtvis gentrifieras i den estetiska bemärkelsen.
Många av dessa stadsdelar har helt enkelt inte förutsättningarna. Bredäng, Hammarkullen eller Frölunda är inte byggda som sammanhängande kvarter och har inte lokalyta för alla gallerier, snowboardaffärer eller veganhak som fordras för att tala om gentrifiering i den klassiska bemärkelsen. Ändå föreslås nu ombildning av hyresrätter i Hammarkullen till andelslägenheter, ändå byggs bostadsrätter i Frölunda. Varför då?
Geografen Neil Smith, som forskat på gentrifieringsprocesser i New York, beskriver i boken The New Urban Frontier: Gentrification and the Revanchist City förändringen av socioekonomisk komposition i staden som klassbaserad politik. Catharina Thörn, docent på Institutionen för kulturvetenskaper i Göteborg, talar i liknande termer när hon benämner om- eller nybyggnation av stadsdelar som en soft policy of exclusion där ”fel” slags människor exkluderas ur staden när den görs tryggare och mer konsumtionsvänlig. Det här är en annan förståelse av processerna, som mer pekar mot en strukturell styrning än mot en expansionslysten medelklass som vill leva i det genuina.
Smith talar om det ekonomiska värdet av urban mark och den kapitalinvestering det innebär att äga sådan mark. För att förstå gentrifiering, menar han, måste vi förstå teorin om hyresgapet; skillnaden mellan markens potentiella och nuvarande värde. Gentrifiering startar när underinvestering i ett bostadsbestånd vid en specifik tidpunkt ger möjligheter för lönsam nyinvestering.
I klartext, det finns pengar att tjäna i gapet mellan att först investera så lite det går och sedan antingen sälja beståndet till någon som återinvesterar i det och attraherar människor med tjockare plånböcker, alternativt investera så lite det går för att sedan själv tjäna pengar på samma process. Värdet i att äga urban mark ligger i möjligheten att få ut markens ”highest and best use”, för att tala med Smith själv.
Gentrifiering är med andra ord inget självspelande piano. Det finns ingen naturlag som stipulerar att välsituerad medelklass per automatik upptäcker förslummade men mysiga stadsdelar dit de får en spontan lust att flytta. Gentrifiering drivs av vinstintressen. Att Lindholmen Science Park byggdes efter krisen i Göteborgs varvsindustri är inget att förvånas över. Alla städer behöver arbetstillfällen och något att sälja.
Den underliggande principen är en kapitalets logik: urban mark går att exploatera.
Att ”tvätta” stadsdelar som Bredäng, Hammarkullen eller Frölunda har i stället med en mer traditionell expansionslusta hos kapitalet att göra. På ytan pågår det som fick mig att vakna till den där blåsiga morgonen på Lindholmen: alltfler vältränade mellanchefer och dyra mountainbikes trängs på samma ställe, oavsett om marken används för bostäder eller arbete. Den underliggande principen är en kapitalets logik: urban mark går att exploatera.
Ytans tragik – konformismen – får inte lura oss att glömma det fråntagande som pågår därunder: hur kapitalintressen tar ifrån oss livsmöjligheter, utrymme och en självklar delaktighet i den stad vi bebor.
