En vän har börjat jobba på gruppboende, och hon säger att det märks i kroppen på de äldre som bor där att många tillbringat uppväxten och en del av sina vuxna liv på institutioner. De låsta hus som skulle ersätta ett hem. För en observant person kan institutionens år av stillasittande och lydnad synas utanpå hela livet.
1900-talet var ett sekel där det talades om demokrati och delaktighet, men där många förblev maktlösa och utanför. Bland dem fanns personer med icke-normativ funktionalitet, och personer med utvecklingsstörning.
I Sverige sade läkare och omsorgspersonal till föräldrar att det bästa var att gömma och glömma familjemedlemmar med särskilda behov. Genom repressiva lagar, spridande av myter och dåliga attityder upprätthölls ordningen. Det där med alla människors lika värde gällde liksom inte riktigt alla.
Sveriges riksdag har beslutat att fira sin egen förträfflighet. Informationen om satsningen ”Demokratin 100 år” som pågår från 2018 till 2021 andas stolthet på hemsidan. De egna besluten om rösträtt betonas och det nämns inget om den utomparlamentariska rörelse som tvingade fram reformerna.
Och bara en enda rad påminner om en annan historia: ”Rösträttskampen drevs delvis vidare även efter 1921 eftersom det fortfarande fanns vissa grupper av befolkningen som inte fick rösta.”
Vissa grupper. Det är så makten ser på dem som inte släpptes över tröskeln. De hinder som uteslöt ”vissa grupper” försvann i slutet på 1980-talet och allmän rösträtt praktiserades först i och med valet 1991.
Det var ju samma sak på 1800-talet, det var skillnad på folk och folk. ”Vissa grupper” var visserligen de flesta, år 1866 fick bara cirka 20 procent av de vuxna männen och inga kvinnor delta i riksdagsvalen, men det fanns trots allt de som gick och röstade.
Det var rikedom det hängde på, att inte utmana den ekonomiska makten genom valda församlingar.
Kvinnor som var myndiga och hade nog med inkomst eller förmögenhet till exempel, de deltog i kommunalvalen. För det var rikedom det hängde på, att inte utmana den ekonomiska makten genom valda församlingar. Då kunde könsmaktordningen sättas på undantag en stund.
Det var dessutom så att ju högre inkomst eller förmögenhet du hade, desto fler röster fick du enligt ett så kallat graderat system, riggat för att bevara rådande maktförhållande.
”Vissa grupper” blev efter riksdagsvalet 1921 en minoritet, när kvinnor för första gången kunnat delta. ”Vissa grupper” har sedan omfattat olika lågstatusgrupper: män som inte gjort värnplikt, fängelseinterner, personer i fattigvårdens nät, romer som vägrades fast adress och så de omyndiga. Omyndigförklaring av myndiga personer över 18 år avskaffades i Sverige så sent som den 1 januari 1989. I stället infördes förvaltarskap eller godmanskap.
Människor som tidigare var omyndigförklarade och vars vardag ofta styrs av politiska beslut fick rösträtt 1989.
Vi ska aldrig glömma hur personer inlåsta på institution hade det. Utan möjlighet att organisera sig och utan solidaritet från övriga samhället kunde fruktansvärda övergrepp pågå.
Människor som tidigare var omyndigförklarade och vars vardag ofta styrs av politiska beslut fick rösträtt 1989 – det var en milstolpe och en radikal förändring i statens erkännande av sina medborgare.
Familjer har splittrats, livsvilja släckts och våld utövats. Ett steg för upprättelse och förändring skedde till slut, liksom ett juridiskt ställningstagande för allas lika värde, och det är skamligt av dagens parlament att nämna det i en bisats när det är dags för jubileum.
Hurra inte för demokratin 100 år – ska riksdagen fira allmän och lika rösträtt så är den sanna siffran 30 år.
