”Vi måste arbeta underifrån”

Sent i oktober 1918 gjorde matroserna på tyska krigsskepp utanför Kiel myteri inför det dödsdömda anfallet mot den engelska flottan. Ordervägran tände en gnista som spred sig i hela Tyskland. Snart marscherade revolutionen på Berlins gator. Men revolutionärernas glädje blev kort. Nina Björk berättar.

I oktober 1917 tog bolsjevikerna makten i Ryssland och i mars 1918 slöt de fred med Tyskland. Den tyske generalen Erich Ludendorff förflyttade då sina militära styrkor från öst- till västfronten i ett sista försök att vinna kriget. Det misslyckades. I september 1918 meddelade Ludendorff kejsare Vilhelm II att kriget var förlorat. 

En månad senare tändes i Tyskland en gnista som växte till en eld. Gnistan var olydnad och elden var revolutionär. Det började så här: I slutet av oktober 1918 gjorde matroserna på tyska krigsskepp utanför Kiel myteri. Man vägrade delta i ett av den marina ledningen planerat sjöslag mot den engelska flottan – ett dödsdömt företag vid en tidpunkt då den högsta arméledningen redan hade meddelat kejsaren att kriget var förlorat. Mat­roserna ville inte dö för fosterlandets ära. Lydnadens tid var över. 

I en krigsdagbok förd av sjömannen Richard Stumpf, som tjänstgjorde i Tysklands flotta på krigsskeppet Helgoland, antecknar denne – närmast förvånat – att ”officerarnas auktoritet har försvunnit”. Stumpf stod politiskt till höger och sympatiserade inte nödvändigtvis med det som hände, men han beskrev det likväl. Matroserna hade upptäckt någonting grundläggande, men samtidigt oerhört: ”Nu till slut, efter så många år, har de underordnade eldarna och sjömännen insett att ingenting, absolut ingenting, kan åstadkommas utan dem.” Ledarskapet berövades sin makt att befalla. De underordnade insåg sin makt att agera. 

FAKTA Rosa Luxemburg

  •  Rosa Luxemburg, född den 5 mars 1871 i Zamość i Kejsardömet Ryssland (nuvarande Polen), mördad den 15 januari 1919 i Berlin, var en polsk-tysk socialistisk aktivist och teoretiker av judisk härkomst, och den mest kända av de personer som föll offer vid nedslåendet av upproret i Berlin 1919.
  • Efter att det tyska socialdemokratiska partiet, där Luxemburg var framstående medlem, 1914 ställt sig bakom det tyska deltagandet i första världskriget, grundade hon tillsammans med bland andra Karl Liebknecht Spartakusförbundet, som tog ställning mot kriget. Detta förbund omvandlades senare till Tysklands kommunistiska parti, KPD.
  • Rosa Luxemburgs genomslagskraft i olika vänsterpolitiska läger har inte bara med hennes tragiska död att göra: som revolutionär marxist och samtidigt uttalad kritiker av både socialdemokratins huvudströmning och den auktoritära utvecklingen av Lenins politiska projekt i Ryssland har hon haft en dragningskraft på många.

Myteriet i Kiel blev början på en revolution som spred sig från Kiel till Düssel­dorf till München till Erfurt till Leipzig till Berlin, till hela Tyskland. Det blev början på en revolution som så småningom fick kejsaren att abdikera och en socialdemokratisk regering att bildas, en revolution som ville en folkets deltagande demokrati och som fick soldat- och arbetarråd att organiseras i alla större tyska städer. Men även en revolution som kom att skörda liv, däribland Rosa Luxemburgs. En revolution som dog i sin linda. 

Det började med en ordervägran, och det skulle – om lag och ordning, system och regler hade fått råda – ha slutat med en arkebusering av ordervägrarna. Över tusen matroser arresterades och fördes i land i hamnstaden Wilhelmshaven där krigsrätt och arkebuseringsplutoner väntade dem. Men innan domarna hann falla och straffen verkställas hände någonting avgörande. Vad? Det skulle kunna kallas lagbrott en masse; det skulle kunna kallas solidaritet. Det skulle kunna kallas mardröm eller dröm. 

Det som hände var att de matroser som inte hade gjort myteri på sina skepp, men som inte hade varit tillräckligt många och inte verkat tillräckligt lojala mot sitt uppdrag för att få militärledningen att våga genomföra det planerade slaget – det hände att dessa matroser nu, på land, genomförde det uppror de tidigare, till sjöss, inte hade vågat genomföra. Sebastian Haffner beskriver i Den tyska revolutionen 1918/19 händelseförloppet dag för dag. Dag ett: Matroserna sände en delegation till militären med kravet att deras arresterade kamrater skulle släppas, vilket avslogs direkt. Dag två: Matroserna sammanträdde med marinsoldater och varvsarbetare i ett fackföreningshus i Kiel för att diskutera vad som skulle göras. Dag tre: Fackföreningshuset hade stängts och beväpnade vakter hade posterats ut framför det, varvid gårdagens mötesdeltagare i­­­ stället samlades utomhus. Där förenade sig tusentals arbetare med dem för att forma ett demonstrationståg. Demonstrationen hejdades av en militärpatrull vars ledare, en fänrik Steinhäuser, ropade: ”Skingra er!” Då detta inte skedde kom en ny order: ”Eld!” Nio personer dog och 29 sårades. En beväpnad matros sköt fänrik Steinhäuser. Dag fyra: Matroserna utsåg soldatråd och avväpnade, tillsammans med Kiels arbetarbefolkning, sina officerare, beväpnade sig själva och hissade den röda fanan på sina fartyg. De besatte militärfängelset och befriade sina kamrater. De intog järnvägsstationen och andra offentliga byggnader. 

På eftermiddagen anlände soldater från armén med uppgift att slå ner upproret – i stället anslöt de sig till det. Sjömannen Stumpf skriver i sin dagbok: ”Vid Peter­strasse möttes vi av en patrull om fyrtio man, ledd av en officer. Männen kom över på vår sida med sina vapen. Det var mycket lustigt att beskåda löjtnanten då han plötsligt insåg att han stod alldeles ensam.”

En ledare utan människor som låter sig ledas – vad förmår en sådan? Flottstationens kommendant kapitulerade då marininfanteriets soldater förklarade att även de stödde upproret. Varvsarbetarna beslutade om generalstrejk. Kiel var en stad i revolution. 

Det hela spred sig. Under de första veckorna i november 1918 bildades soldat- och arbetarråd över hela Tyskland. Nu skulle freden säkras, monarkin störtas och demokratin byggas.

I ett tal i december samma år jäm­förde Rosa Luxemburg revolutionen med ett spädbarn, vars första instinktiva skri var ”kravet på att bygga upp arbetar- och soldatråd”.

Det hela spred sig. Under de första veckorna i november 1918 bildades soldat- och arbetarråd över hela Tyskland. Nu skulle freden säkras, monarkin störtas och demokratin byggas. 

Rosa Luxemburg, född i nuvarande Polen 1871, bildade tillsammans med bland andra Karl Liebknecht Spartakus­­förbundet och spelade en aktiv roll under skeendena 1918 och 1919. De mördades båda av frikårsstyrkor i Berlin 1919.
Rosa Luxemburg, född i nuvarande Polen 1871, bildade tillsammans med bland andra Karl Liebknecht Spartakus­­förbundet och spelade en aktiv roll under skeendena 1918 och 1919. De mördades båda av frikårsstyrkor i Berlin 1919. Foto: Wikimedia commons

I ett tal i december samma år jämförde Rosa Luxemburg revolutionen med ett spädbarn, vars första instinktiva skri var ”kravet på att bygga upp arbetar- och soldatråd”. Med dem skulle makten flytta nedåt, närmare de människor som inte var experter på någonting annat än att arbeta. De behövde inte ha läst Marx för att veta värdet av det de gjorde. ”Vi måste arbeta underifrån, just därifrån kommer mass­karaktären på vår revolution vars mål det är att förvandla hela samhällets grundstruktur.”

Nu rörde sig folket. Nu var de på väg. Nu byggde de vägen de skulle gå. Den nionde november nådde revolutionen Berlin. Strejker bröt ut, hundratusentals människor demonstrerade på gatorna, beredda att möta militärt motstånd från tyska armén. De som gick främst i demonstrationsleden bar plakat med texten ”Bröder, skjut inte!” De som gick sist bar vapen. Då hände det: militärerna fullföljde inte det uppdrag de hade – slå ned upproret – utan förenade sig med folket. Haffner skriver: ”Militärerna öppnade själva kasernerna, de hjälpte till att hissa de röda fanorna, de anslöt sig till massorna eller så hängde de av sig sina vapen och smet.” Fängelserna intogs och de politiska fångarna frigavs. 

Massorna marscherade nu mot det kungliga slottet. De tidigare makthavarna var rädda, ingenting tycktes längre garantera deras makt. Vad göra? Redan i slutet av september hade arméledningen börjat frukta ett nederlag och föreslagit kejsaren att bredda regeringen för att skapa en bättre grund för fredsförhandlingar. Det har kallats för ”en revolution uppifrån”, där Tyskland blev en konstitutionell monarki och kejsaren för första gången blev ansvarig inför riksdagen. I den nya regeringen kom, också för första gången, representanter för social­demokraterna att sitta.

Till ny kansler utsågs den liberale prins Max von Baden.Han förstod och accep­terade nu att ytterligare en förändring måste till: kejsaren måste avgå – annars skulle denna folkets revolution aldrig gå att stoppa. Detta hade han redan två dagar tidigare talat med Sozial­demo­kratische Partei Deutschlands (SPD) ord­­förande Friedrich Ebert om. Von Baden hade då berättat att han personligen ämnade fara till kejsaren för att upp­mana honom att avstå från tronen, och han hade frågat Ebert: ”Om jag lyckas över­tyga kejsaren, har jag då Er på min sida i kampen mot den sociala revolutionen?” Enligt von Badens egna anteck­ningar hände då följande: ”Eberts svar följde utan tvekan och var otvetydigt: ’Om inte kejsaren abdikerar står den sociala revolutionen inte att hejda. Jag önskar den dock inte, jag hatar den som synden’.”

Karl Liebknecht.
Karl Liebknecht. Foto: Wikimedia commons

Den revolution som nu marscherade på Berlins gator med krav på republik, på makt åt soldat- och arbetarråden och på socialism var alltså någonting som socialdemokraternas egen partiordförande ”hatade som synden”. Om detta visste dock de demonstrerande massorna ingenting. De var ju nu på väg att genomföra den socialistiska revolution som alltsedan det tyska socialdemokratiska partiets grundande 1875 hade stått inskriven i deras partiprogram. De såg inte SPD:s ledning som sina fiender. De såg dem som bundsförvanter. 

Både rikskansler Max von Baden och partiordförande Ebert tycktes förstå vikten av detta förhållande. Eftersom man inte längre, som prins Max uttryckte det, kunde ”slå ned revolutionen, bara kväva den”, kom eftergifterna. Ebert krävde nu att regeringsmakten skulle övergå till SPD och att han själv skulle bli ny rikskansler ”så att lugn och ordning kunde garanteras” – och detta skedde också. Ebert utfärdade omedelbart ett upprop till Berlins demonstranter: ”Medborgare! Den hittillsvarande rikskanslern har, med godkännande av samtliga ministrar, på mig överlåtit verkställandet av rikskanslerns uppgifter. Jag står nu i begrepp att, i samförstånd med övriga partier, bilda ny regering och att i det snaraste meddela allmänheten resultaten av detta. … Medborgare! Jag vädjar till er alla: Lämna genast gatorna! Sörj för lugn och ordning!”

Uppmaningen hörsammades inte; denna dag var Berlin en stad av demonstrerande, strejkande, upproriska människor på marsch. I riksdagshuset vandrade folk in och ut hela dagen, det var som ett ”stort militärläger”, där ”arbetare och soldater gick ut och in”, skrev SPD:s sty­relseledamot Philipp Scheidemann sena­­re i sina memoarer. Några revolutionärer, Revolutionäre Obleute, intog plenisalen och beslutade att det till nästa morgon skulle hållas val till arbetar- och soldatråd i alla fabriker och alla kaserner. De valda – en representant för varje tusende arbetare och en för varje bataljon – skulle sedan samlas i Zirkus Busch för att välja sin egen provisoriska regering; att Ebert just hade meddelat att han skulle bilda den nya regeringen bortsåg Revolutionäre Obleute helt enkelt från.

Från riksdagshusets fönster deklarerade Philipp Scheidemann inför jublande folkmassor republik – trots att kejsaren ännu inte formellt hade avgått. ”Det gamla och murkna, monarkin, har brutit samman. Leve det nya! Leve den tyska republiken!” På eftermiddagen utropade spartakisten Karl Liebknecht, från det av folket intagna slottet, den socialistiska republiken. ”De av er som vill se den fria socialis­tiska tyska republiken och världsrevolutionen förverkligade lyfter sina händer till ed”. Händer lyftes, den socia­listiska republiken hälsades. 

Karl Liebknechts varnande ord om att ge makt åt den socialdemokratiska ledning som hade samarbetat med tyska armén för att ställa soldater mot arbetare, denna ledning som ”i dag är för revolutionen och som så sent som dagen före i går var dess fiender” klingade ohörda.

Två republiker utropade alltså, på en och samma dag! Var det samma samhällsordning som socialdemokraten Scheidemann respektive spartakisten Liebknecht såg framför sig? Svaret skulle visa sig vara: nej. Där Liebknecht krävde ”all verkställande, all lagstiftande och all dömande makt åt arbetar- och soldatråden” och en socialisering av produktionsmedlen ville Scheidemann i stället en upplösning av råden och ett inkallande av ett nationellt parlament. 

På mötet som hölls i Zirkus Busch den 10 november valdes en ny regering, eller ett ”folkkommissariernas råd” som man föredrog att kalla det, bestående av representanter från SPD och från USDP (utbrytarna ur SPD), samt ett ”arbetar- och soldatrådens verkställande råd” med 24 medlemmar, hälften arbetare, hälften soldater. Karl Liebknechts varnande ord om att ge makt åt den socialdemokratiska ledning som hade samarbetat med tyska armén för att ställa soldater mot arbetare, denna ledning som ”i dag är för revolutionen och som så sent som dagen före i går var dess fiender” klingade ohörda. Mötesdeltagarna ville enhet i det socialistiska lägret, rop på ”inga brödrastrider” hördes eka i lokalen och Liebknecht tystades ned. Så efter att man som avslutning sjungit Internationalen fann sig nu Ebert vara både rikskansler, godkänd av prins Max von Baden, och ordförande i ”folkkommissariernas råd”, utsedd av en revolutionär församling. De dubbla rollerna kom att kräva ett visst dubbelspel. 

Den tionde november fick Ebert ett oväntat telefonsamtal. Det var general Wilhelm Groener från självaste Oberste Heeresleitung, den högsta arméledningen, som ringde. Groener erbjöd, som han skriver i sina memoarer, ”att ställa mina styrkor till regeringens förfogande”, samtidigt som han ställde vissa villkor: regeringen måste slå ner alla revolutionära uppror och bekämpa alla radikala element, skapa ett fungerande nationellt parlament, få ett snabbt slut på på arbetar- och soldatråden samt lämna makten över de militära styrkorna till militären själv. ”Ebert accepterade mitt förslag om en pakt oss emellan“, skriver Groener. ”Från och med då talade vi dagligen med varandra på en hemlig ledning mellan rikskansliet och arméledningen om de nödvändiga åtgärderna. Vårt förbund visade sig hålla.” 

Spartakister håller en gata i Berlin som ett led i det revolu­­tionära skeendet. Den 5 januari 1919 besattes offentliga bygg­­­­nader, järnvägsstationer och de stora tidningarna, inklu­sive SPD-­­trogna Vorwärts, och redaktionerna skickades iväg under vapenhot.
Spartakister håller en gata i Berlin som ett led i det revolu­­tionära skeendet. Den 5 januari 1919 besattes offentliga bygg­­­­nader, järnvägsstationer och de stora tidningarna, inklu­sive SPD-­­trogna Vorwärts, och redaktionerna skickades iväg under vapenhot. Foto: Wikimedia Commons

Den fjärde januari 1919 avskedade den socialdemokratiska regeringen Berlins polischef Emil Eichhorn. Han tillhörde USDP (utbrytarna ur SPD), vars medlemmar hade avgått ur regeringen när Ebert i juletid hade kallat på militär hjälp utan deras vetskap. Eichhorn var radikal – och en så viktig post som chef över Berlins polisiära styrkor borde, enligt SPD-ledningen, inte innehas av en man vars inställning till revolutionen man inte kunde vara säker på. USDP bestämde tillsammans med det nygrundade Kommunistische Partei Deutschlands (KPD) att till söndagen den 5 januari utlysa en protestdemonstration mot Eichhorns avsättning. Det blev inledningen till vad som brukar kallas ”Spartakusveckan”, det miss­­lyckade försöket från Berlins revolutionärer att störta den socialdemokratiska regeringen.  

Spartakistaffisch från 1919, med Karl Liebknecht som talar för folkmassorna.
Spartakistaffisch från 1919, med Karl Liebknecht som talar för folkmassorna. Foto: Arkiv

Från början var inget revolutionsförsök planerat. Trots att Eberts, vad Karl Liebknecht kallade Blutweihnacht (”blods­­­­julafton”), hade radikaliserat Berlins arbetare och sått missnöje med regeringen trodde varken Rosa Luxemburg eller hennes kamrater i KPD att ett verkligt maktövertagande var möjligt. En medlem i partiet sammanfattade senare dess hållning i en anonym artikel i Die Rote Fahne: ”Vi var tvungna att formulera våra slagord på följande sätt: ta tillbaka Eichorns avskedande, avväpna motrevolutionens trupper och beväpna arbetarna. Inget av dessa slagord förutsatte att regeringen skulle störtas, inte ens det som handlade om att beväpna arbetarna – och detta för att vi befann oss i en situation där regeringen fortfarande stöddes av vissa delar av proletariatet, vilket vi inte kunde bortse från.”   

Demonstrationen, som var planerad till klockan två på söndagen, var tänkt att vara enbart en stor manifestation på Siegesallee. Den blev någonting annat. Långt före utsatt tid strömmade män­niskor från Berlins förstäder in mot centrum och klockan två hade hundratusentals samlats. De bar röda fanor – och de bar vapen. Den här demonstrationen skulle inte bli bara en demonstration; den artade sig till – eller urartade i – en väpnad aktion. Demonstranterna besatte offentliga byggnader, järnvägsstationerna och de stora tidningarna, inklusive SPD-trogna Vorwärts, och skickade under vapenhot iväg redaktionerna. 

En sådan vilja till handling hade arrangörerna av demonstrationen inte väntat sig och man ville nu gå vidare: man utlyste en generalstrejk i syfte att störta Ebert-Scheidemannregeringen. Beslutet fattades av representanter från bland andra USDP och en av det kommunistiska partiets ledare, Karl Liebknecht. Det var inte förankrat i någon av organisationerna och stred egentligen mot vad man tidi­gare hade bedömt som möjligt. Det visade sig snart att personerna bakom det nya beslutet hade missbedömt både folkets vilja till en regelrätt revolutionär aktion och regeringens tillgång till militär för­stärkning. 

Barrikad i korsningen Große Frankfurter Straße/Lebuser Straße i Berlin. En bit in i januari 1919 var upproret i Berlin krossat.
Barrikad i korsningen Große Frankfurter Straße/Lebuser Straße i Berlin. En bit in i januari 1919 var upproret i Berlin krossat. Foto: Foto: Alfred Grohs/Wikimedia Commons

Vilka krafter det som var kvar av den tyska armén egentligen stödde hade alltsedan myteriet i Kiel varit osäkert. Vid avgörande tillfällen hade militärerna låtit bli att hörsamma regeringens order och istället förenat sig med revolutionära grupper. I syfte att skapa en pålitlig militär styrka hade därför en general vid namn Georg Maercker organiserat en militär enhet, bestående av frivilliga officerare – de så kallade Freikorps, frikårerna. Var och en som anslöt sig till dessa fick svära en ed om att vara lojala med ”kansler Eberts provi­soriska regering”. Deras speciella överordnade i regeringen blev Gustav Noske, en socialdemokratisk regeringsmedlem som nyligen hade ersatt de USDP-ledamöter som avgått ur regeringen i samband med julaftonens händelser i Berlin. Den fjärde januari hade Ebert och Noske inspekterat Maerkers trupper på dessas inkvartering nära Berlin och hälsat dem med glädje: det här var ju riktiga soldater! ”Var bara lugn, allt kommer att bli bra igen”, lär Noske ha sagt till Ebert när han såg de imponerande regeringslojala styrkorna. 

USDP:s och KPD:s uppmaning till generalstrejk hörsammades och andra veckan i januari var massorna åter ute på Berlins gator, strejkande och demonstrerande och i vissa fall beväpnade – men till att döda och låta sig dödas var de inte beredda. Vapenmakten tillföll regeringen. Nu togs ockuperade byggnader tillbaka, kvarvarande uppror slogs ner och ledande revolutionärer dödades. ”I varje gathörn står soldater i stålhjälmar med påsatta bajonetter och handgranater i beredskap”, skrev en greve Kessler om läget i Berlin. ”Rege­ringens ståndpunkter må vara en smula vacklande, men den har åtminstone ett aktningsvärt antal bajonetter att staga upp dem med. Liksom varje tidigare regering förlitar den sig på den militära styrka den förfogar över.” 

Den Rosa Luxemburg som åtta år tidi­gare hade skrivit om ”bajonetternas materiella makt” hade en vecka kvar att leva. 

Nina Björk
[email protected]

Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht dödades av frikårsstyrkor den 15 januari 1919. Rosa Luxemburgs kropp dumpades i Landwehrkanal i Berlin och identifierades först i början av juni 1919.

Nina Björks text är ett bearbetat utdrag ur Drömmen om det röda. Rosa Luxemburg, socialism, språk och kärlek (Wahlström & Widstrand 2016).

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Tidigare nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm kan ha ett nytt arbete i sikte. Foto: Björn Larsson Rosvall / TT, Christine Olsson / TT. Montage: Arbetaren

Landerholm ny vd för kritiserat hamnbolag


Den före detta nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm, som nyligen fick avgå från sin befattning efter en rad skandaler, kan snart bli ny vd för hamnjätten Gothenburg Roro Terminal. Detta i ett försök från företagets sida att höja anseendet efter skandalen med uppsägningen av fackbasen Erik Helgeson.

Henrik Landerholm, som nyligen fick avgå från sin befattning som nationell säkerhetsrådgivare efter en rad skandaler, kan snart kanske se fram emot ett nytt högprofilerat jobb: Han föreslås bli ny vd för hamnjätten Gothenburg Roro Terminal, som nu vill höja sitt anseende efter skandalen med uppsägningen av fackbasen Erik Helgeson.

Hamnföretaget Gothenburg Roro Terminal har varit i starkt blåsväder på senaste tiden efter att ha sagt upp hamnarbetaren Erik Helgeson, vice ordförande för Hamnarbetarförbundet, från företaget. Som skäl angav de illojalitet, samt att Helgeson skulle ha brutit mot säkerhetsskyddslagen. I bakgrunden ligger turerna som uppstod i samband med Hamnarbetarförbundets varsel av blockad mot krigsmateriel till och från Israel.

Gothenburg Roro Terminal har mötts av stark kritik på grund av uppsägningen, men också för att de i de fackliga förhandlingarna inte kunnat visa på vilket sätt Helgeson som anställd brutit mot säkerhetsskyddslagen. Det har lett till en förtroendekris i opinionen som företaget nu hoppas kunna råda bot på.

– Rekryteringen av Landerholm är inte helt i hamn ännu, men vi ser det som ett väldigt lyft för företaget att den verkar kunna bli verklighet, att vi nu tycks kunna lägga till honom och docka in hans kompetens i bolaget, säger Primo Aprilo, presstalesperson för Gothenburg Roro Terminal. Han fortsätter:

– Vi menar att vi äntligen kan få en chans att visa att vi hanterar de nationella säkerhetsfrågorna med det allvar de förtjänar.

Nytt uppdrag som motsvarar kvalifikationerna

Henrik Landerholm fick efter att ha fått sparken från uppdraget som nationell säkerhetsrådgivare ett nytt uppdrag på Moderaternas riksdagskansli med att hjälpa en av partiets arbetsgrupper. Men den rollen har beskrivits som en tillfällig reträttpost. Som vd för Gothenburg Roro Terminal skulle Landerholm åter få ett uppdrag som motsvarar hans erfarenheter, menar Aprilo.

– Det är ju ett gyllene tillfälle att en person med den kompetens Landerholm besitter finns tillgänglig på arbetsmarknaden, och vi kan se att hans sätt att sköta de nationella säkerhetsfrågorna ligger väl i linje med den grad av professionalitet som präglar vårt företag.

Källor på Gothenburg Roro Terminal som Arbetaren varit i kontakt med kan dock berätta att förslaget att låta Henrik Landerholm bli bolagets nye vd inte kommer som en överraskning. De senaste veckorna ska Landerholm ha utfört flera uppdrag för företaget på konsultbasis.

Primo Aprilo bekräftar efter viss tvekan uppgifterna:

– Det stämmer i någon mån. Han åtog sig faktiskt som fristående konsult uppdraget att hantera det säkerhetsunderlag som ligger till grund för uppsägningen av Erik Helgeson. Tyvärr ledde olyckliga omständigheter till att alla originalhandlingarna i ärendet gick förlorade i samband med en taxiresa som han gjorde till vårt huvudkontor. Det är faktiskt den yttersta orsaken till att vi hittills inte kunnat presentera ett konkret underlag för uppsägningen av Helgeson.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Tingsrätten konstaterar att Kajsa Ekman återfått sin anställning och att ATAB inte har brutit mot semesterlagen. Foto: Johan Nilsson / TT

Tingsrätten avslår i stora delar Kajsa Ekmans yrkande om skadestånd

Stockholms tingsrätt har meddelat dom i målet mellan Kajsa Ekman och Arbetaren Tidnings AB.

Nu har domen efter Kajsa Ekmans nya stämning mot Arbetaren Tidnings AB, ATAB, kommit från tingsrätten. 

Tingsrätten avslår i stort Kajsa Ekmans yrkanden i mål T 19996-23. Hon har yrkat att ATAB ska betala henne skadestånd på sammanlagt 574 456 kronor och ersätta hennes rättegångskostnader. Tingsrätten tilldömer Kajsa Ekman ett skadestånd på 15 000 kronor och att hon får stå för sina egna rättegångskostnader.

Kajsa Ekman anser att ATAB inte efterlevt domen från 2023 där tingsrätten ogiltigförklarade hennes uppsägning. Ekman menar att hon inte återfått anställningen alternativt avstängts från sin tjänst, samt att ATAB brutit mot semesterlagen när ATAB lade ut semester till henne sommaren 2023. Hon valde därför att stämma tidningen igen.

Tingsrätten konstaterar att Kajsa Ekman återfått sin anställning och att ATAB inte har brutit mot semesterlagen. Tingsrätten anser dock att en avstängning skett under en veckas tid och dömer ATAB att betala ett skadestånd på 15 000 kronor. Skadeståndet för avstängningen sätts till 15 000 kronor i stället för Ekmans yrkade på 100 000 kronor eftersom tingsrätten anser att kränkningen varit begränsad. 

Nu har parterna tre veckor på sig att överklaga. Annars gäller domen från och med 18 april 2025.

Tidningen Arbetaren hänvisar till vår ägare SAC för frågor i detta skede. 
[email protected]

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Строитель Иван Семенов из Украины входит в правление профсоюза «Солидарные строители»и рассказывает о трудовых правах на русском языке в собственном канале на YouTube и TikTok. Foto: Volodya Vagner 
Foto: Volodya Vagner, Tomas Oneborg/ TT. Montage: Arbetaren

Ivan Semenov:
Синдром лягушки: что мы упускаем на рынке труда?

Игнорирование постепенного ухудшения ситуации на рынке труда заставляет нас осознавать масштабы проблемы только тогда, когда уже слишком поздно что-либо делать, пишет Иван Семенов и считает, что именно из-за этого рабочие должны принять участие в защите своих прав.

Недавно я прочитал статью в газете Arbetaren о том, как молодежное крыло одного из крупнейших профсоюзов резко раскритиковало соглашение между профсоюзом и работодателями. Конфликт касался повышения заработной платы на 3% для строителей.

С точки зрения молодых активистов это соглашение было тихим компромиссом между профсоюзом и крупными компаниями — предательством интересов работников. На первый взгляд, их аргументы кажутся вполне обоснованными. Во время высокой инфляции в 2023 и 2024 годах повышение заработной платы на всего 3% недостаточно для компенсации реальных потерь покупательной способности. Кроме того, на рабочих местах, где нет коллективных договоров, зарплаты могли оставаться неизменными.

Тем не менее, не следует забывать, что многие строители, особенно те, кто работает в частных компаниях без профсоюзной поддержки, были рады даже такому небольшому повышению зарплаты. Для них это было небольшим, но все же шагом вперед.

Эта ситуация заставила меня задуматься о хорошо известной метафоре, называемой синдромом лягушки. Если бросить лягушку в кипящую воду, она сразу попытается выпрыгнуть. Но если вода будет нагреваться постепенно, лягушка останется в воде, пока не станет слишком поздно.

Эта метафора — не только яркая история, но и точное описание того, как мы воспринимаем постепенные изменения. Когда ухудшения происходят медленно, они часто остаются незамеченными, пока ситуация не достигнет критического уровня.

Постепенные изменения, которые мы игнорируем

Маленькие, но постоянные ухудшения условий труда и жизни легко остаются незамеченными, если смотреть на них с краткосрочной перспективы. Например, наши доходы ежедневно обесцениваются из-за инфляции, но мы, возможно, не замечаем этого, пока не столкнемся с внезапным экономическим кризисом.

Вместо того чтобы сосредотачиваться только на номинальных цифрах, мы должны обращать внимание на более конкретные показатели, такие как:

  • соотношение цены квадратного метра жилья и средней месячной зарплаты,
  • рост арендной платы в сравнении с увеличением заработной платы,
  • стоимость обеда в соотношении с часом работы.
    Эти факторы позволяют более объективно оценить, как меняются наши условия жизни на протяжении длительного времени.

Перспектива на десятилетия

Один из важнейших уроков синдрома лягушки заключается в необходимости анализа долгосрочных тенденций. Вместо того чтобы смотреть только на изменения с года в год, следует рассматривать развитие на протяжении 5, 10 или даже 20 лет. Такая перспектива позволяет увидеть не только небольшие колебания, но и большие изменения, которые формируют реальность для будущих поколений.

Например, индекс цен на недвижимость в Стокгольме увеличился с 100 до 494 с 1990 по 2024 год, что означает рост в 4,94 раза. В то же время, согласно данным из Statistikdatabasen SCB, средняя зарплата строителя в 1990 году составляла 17 056 шведских крон. Если бы средняя зарплата росла пропорционально росту цен на недвижимость, она составила бы 84 257 шведских крон в 2024 году.

Риски и решения

Игнорирование постепенных изменений приводит к тому, что мы осознаем масштаб проблемы только тогда, когда уже слишком поздно что-то изменить. Если мы не будем обращать внимание на уменьшение покупательной способности или ухудшение условий труда, в будущем это может создать огромный разрыв между потребностями работников и возможностями экономики.

Чтобы предотвратить это, важно, чтобы работники продолжали бороться за свои права. Это может начинаться с малого: организовываться на рабочих местах, поднимать местные вопросы и требовать решений.

Коллективное сознание и действия

Синдром лягушки учит нас быть внимательными к деталям и анализировать изменения в более широком контексте. Работники, профсоюзы и общество в целом должны постоянно задаваться вопросом: действительно ли улучшения, которые мы видим, являются реальными, или мы просто привыкаем к постепенному ухудшению ситуации?

Если мы научимся измерять «температуру воды» не только в настоящем, но и будем смотреть на то, как она менялась за десятилетия, у нас будет шанс выпрыгнуть из кипящей воды вовремя и начать действовать.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
I filmen I’m still here skildras Eunice Paivas kamp för sin försvunne make under militärregimen. Foto: Triart film

Diktaturmotstånd i en familj som andra

Den brasilianska regissören Walter Salles film har väckt uppmärksamhet världen över, och inte minst i Brasilien rusar människor till biograferna. I’m still here är en mörk berättelse, men den ger en bild av ett segt motstånd och är en tro på förändring.

Svenskar med lite allmän politisk historiekunskap om latinamerikansk efterkrigstid borde ha hygglig koll på den våldsamma militärkuppen i Chile den 11 september 1973, varifrån omkring 8 000 flyktingar kom till Sverige. Kanske har man någon kunskap om att Argentina levde under en oerhört brutal militärdiktatur 1976–1983, och att många uruguayaner kom som flyktingar till Sverige efter att militären fått allt större inflytande från slutet av 1960-talet och militärjuntan styrde landet skoningslöst fram till 1985.

Finalen av den brasilianska politiska böljegången under 1950–1960-talen, grovt beskrivet mellan en strängt konservativ, polis- och militärstödd höger å ena sidan och försök till reformistisk socialdemokrati å den andra, med starka marxistiska strömningar, är mindre känt. Den vänsterradikale fackföreningsledaren och presidenten João Goulart (Partido Trabalhista Brasileiro) försökte ta tyglarna, genomföra reformer och utöka rösträtten till analfabeter och egendomslösa. Facken ökade sin aktivism och vänstergrupper började beväpna sig.

De nya militärledarna vid flygplatsen Santos Dumont i Rio de Janeiro den April 3, 1964, i väntan på att den nya presidente, Ranieri Mazzilli, ska anlända från från Brasilia. Foto: Joao Gucho/TT

Militärkuppen kom i månadsskiftet mars–april 1964; regeringsbyggnaderna i Brasilia och Rio de Janeiro besattes. Politiker, fackförenings- och bondeledare och vänstersympatisörer arresterades, förhördes under tortyr och försvann. 

Sambamusik och sport

Detta var en tid då svenskar reste till landet och spelade in film, hittade till sambamusiken och kom hem och gav en närmast romantisk bild av fattigdom och prostitution på stranden nedanför favelorna uppe på berget. Och så fotbollsresorna förstås!

Den brasilianska regissören Walter Salles film I’m still here börjar med en kvinna som under en simtur blickar upp mot himlen och ser en helikopter som hovrar över stranden – en oroväckande inledningsbild för den som skaffat sig bilder av hur militären i de olika diktaturerna gjorde sig av med (i bästa fall) neddrogade fångar från hög höjd.

Filmen, som har premiär i Sverige den 21 mars, berättar om medelklassfamiljen Paiva som lever i en bullrig och kärleksfylld tillvaro i ett trevligt hus i den bekväma stadsdelen Leblon nära stranden med samma namn, i Rio de Janeiro. Året är 1971 och de fem barnen håller på att växa upp och hitta kärlek och inriktning, de yngre leker på stranden och hittar en hund. Föräldrarna planerar att bygga ut huset. Men små händelser antyder militärens närvaro; en konvoj militära lastbilar passerar stranden.

Under en biltur blir de äldre tonåringarna stoppade i en poliskontroll när de är ute en kväll – vänstergerillagrupper har utför ett attentat och bankrån, och den amerikanske ambassadören har kidnappats. Snart tas pappa Rubens till förhör, och han försvinner för gott. Också mamma Eunice och en äldre dotter förs med ögonbindel till dagar av traumatiserande utfrågningar. Snart står det klart att familjen kan glömma sin tillvaro bortom politiken, de har dragits in i en skrämmande verklighet där allt handlar om att hålla ihop, knipa igen och hålla sig undan vidare misstankar och repressioner.

Vänsterdemonstration i Brasilien i april 1964. Foto: TT

I’m still here är baserad på den sanna historien om hur den tidigare vänsterpolitikern Rubens Paiva fördes bort från sitt hem och om hur familjens liv förändrades i grunden.  Liksom Walter Stilles film Dagbok från en motorcykel (2004), som berättar om den unge Che Guevaras rund- och bildningsresa i genom Latinamerika innan han träffade Fidel Castro och de tillsammans drog igång den kubanska revolutionen 1959, är I’m still here en politisk berättelse som förstärker sitt budskap genom att sätta människan, hennes engagemang, tvivel, och konsekvenserna av hennes upplevelser i centrum. 

Porträttet av Che var romantiserat och svårigheten för oss, 60 år senare i ett land långt borta, att bedöma autenticiteten i familjen Paivas öde är uppenbar. Trots att filmen är baserad på sonen Marcelo Rubens Paivas självbiografiska bok som utgår från hans forskningar i dokument från militärregimen. 

Men just filmatiseringen av ett för många relativt okänt militärstyre i allmänhet och detta fall i synnerhet, ger att berättelsens allmängiltiga – och aktuella – inslag blir tydliga. 

Normaliseringen till underkastelse

Människor i stora delar av världen, också svenskar, lever på ett sätt under våldets och gränslöshetens lagar, och försöker leva som om vi inte gjorde det. Eunice Paiva vädjar till militärpolisen som intar familjens hus, för bort hennes man, hennes dotter och henne själv, att de inte ska skrämma barnen. Hon bjuder dem på kaffe och följer med i bilen när hon uppmanas att göra det. Hon hjälper sin dotter på med den svarta huvan som de blir tilldelade. ”Det blir bra”, är det enda hon kan upprepa när hon kort får tala med sitt barn. Filmen skildrar varje steg på vägen in i normaliseringen av underkastelsen. 

Brasilianska kavalleriet med dragna sablar attackerar unga studenter vid en kyrka i Rio de Janeiro i april 1968, efter en mässa för en demonstrant som dödats en vecka tidigare. Foto: TT

Är det inte vad de flesta av oss har att komma med? Det blir bra. Det ordnar sig. Vi kanske föreställer oss att vi inte har något val, eller att vi utför en strategisk handling. Att vi kanske har en styrka som vi döljer för de som begår övergreppen, så att de inte är beredda när vi tar fram den.

Människor i länder där filmen haft premiär har uppenbart känt igen sig och Fernanda Torres nominerades till en Oscar för sitt intensiva porträtt av Eunice Paiva. När filmen fick en Oscarsstatyett för bästa utländska film jublade publiken på galan, och medier världen över. De kände igen motstånd och glimten av ljus i en mer än dyster global verklighet som präglar samtiden.

Waler Stilles film berättar en mörk historia, men den visar också på sätt att förhålla sig när gränserna för det anständiga överskrids. Sammanhållning och uppehållande av tro på mänsklighet är det som ger den personliga kraften till att utföra motstånd. Eunice Paiva underkastade sig inte, hon utbildade sig till advokat och blev en stridbar kraft mot brott begångna under diktaturen. Rubens Paiva kom aldrig hem igen, ”kanske kastades han från en helikopter”, som en av hans vänner säger.

Fernanda Torres som Eunice Paiva. Skådespelerskans egna föräldrar tillhörde de som arresterades och genomgick hårda förhör under militärregimen. Foto: Triart film

Det är förstås lätt att dra paralleller till vår tid. Varieties of Democracy-institutet (V-Dem) vid Göteborgs universitet konstaterar i årets demokratirapport att 72 procent av världens befolkning lever i diktaturer, samtidigt som demokratin backar i allt fler länder. Ändå är utvecklingen inte en naturlag, vilket Walter Salles film påminner om.

När känslan av hopplöshet lägger sig över allt kan det ändå vara en tanke att det finns människor mitt i våldet som sparar bilder och andra bevis. Det i en övertygelse att det finns ett slut på förtrycket, och att mänskligheten tar vid. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Jodie Stephen, CGT, H&M Barcelona
Jodie Stephen arbetar på H&M:s kundtjänst i Barcelona. Hon är även ordförande för syndikalistiska CGT:s företagsråd på H&M i Barcelona. Foto: Julia Lindblom, Volodya Vagner

H&M varslar fackligt förtroendevald i Barcelona

I dag ska H&M:s kundtjänstanställda i Barcelona rösta fram fackliga representanter till företagsrådet på arbetsplatsen. Det syndikalistiska facket CGT, som vuxit rejält på arbetsplatsen, anklagar H&M för facklig repression i och med att klädjätten varslat CGT-medlemmen och rådets ordförande bara dagar innan valet.

Förra året gick ett hundratal anställda på H&M:s kundtjänst i Barcelona ut i en flera månader lång strejk med krav på bättre arbetsvillkor och löner. Strejken som organiserades av den syndikalistiska fackföreningen Confederación General del Trabajo, CGT, riktades även mot en tilltagande digitalisering och alltmer minutiös övervakning av de anställdas prestation.

När de inte fick gehör för deras krav från H&M:s lokala ledning i Barcelona tog CGT-klubben med sig kraven till huvudkontoret i Stockholm i en protestaktion samordnad med systerfacket SAC Syndikalisterna.

Veckan efter Stockholmsaktionen avslutades strejken med en kompromiss som bland annat innebar en löneförhöjning på 160 euro (motsvarande drygt 1 800 kronor) i månaden, en extra semesterdag, samt bättre sjukförsäkring.

Stor del av personalen har har gått med i CGT

CGT har haft en fackklubb på H&M:s kundtjänst i Barcelona sedan 2019. De anställda representeras där i ett företagsråd med plats för nio fackliga representanter. 2019 hade CGT ingen av platserna, men bara två år efter att klubben startade var 5 av representanterna från CGT, resterande representanter har tillhört facket Comisiones Obreras. 

CGT-medlemmen Jodie Stephen är ordförande för rådet och eftersom det gått fyra år sedan det förra valet är det val igen den 19 mars. Hon berättar att Comisiones Obreras inte fått till en lista med kandidater till valet, vilket innebär att alla platser kommer att gå till CGT. 

– Det här är resultatet av det arbete CGT gjort under de senaste åren. På H&M i Barcelona har vi ökat medlemsantalet med 300 procent sedan 2019, säger hon.

Men att en stridbar fackförening vuxit sig stark på arbetsplatsen är inget H&M uppskattar, menar Jodie Stephen som i söndags mottog ett varsel om uppsägning. Enligt henne har arbetsköparen angett bland annat ”illojalitet mot kollegorna” och ”missbruk av förtroende” som anledning.

CGT fördömer H&M

I ett pressmeddelande den 17 mars skriver facket “CGT är den enda fackföreningen som H&M fruktar eftersom vi inte säljer ut oss, inte håller tyst och inte backar.”

Jodie Stephen tror att varslet är ett sätt för H&M att sätta ett exempel, sprida rädsla inom företaget och signalera att ”det här händer om du kämpar för dina rättigheter”. 

– Jag tror att de vill göra mig till syndabock eftersom jag är både CGT-medlem och ordförande i företagsrådet, säger hon. 

”Vi i Confederación General del Trabajo, CGT, fördömer bestämt det fackliga förtryck som H&M utövar mot CGT, och följaktligen mot hela arbetsstyrkan”, skriver CGT i pressmeddelandet.

Enligt en ny spansk lag har en anställd 48 timmar på sig att motbevisa anklagelserna om de varslas av “disciplinära skäl”, berättar hon. Går H&M vidare med varslet väntar protester.

–  Beroende på vad som händer nu kommer facket agera genom direkt aktion, säger hon.

När Arbetaren ringer chefen för kundtjänsten i Barcelona hänvisar hon alla frågor till H&M:s centrala presstjänst.

“Tyvärr kommer vi inte att kunna ställa upp på en intervju i detta ärende. Att vara en rättvis arbetsgivare och respektera rättigheterna för arbetstagarrepresentanter är grundläggande för oss som företag. Däremot avstår vi från att kommentera enskilda fall som rör våra kollegor”, skriver H&M:s presstjänst i ett mejlsvar till Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Olga, Natalia, Alena och Victoria vittnar om arbetsförhållandena på restaurangen där de jobbat.  Foto: Johan Apel Röstlund

Facklig blockad pressar sushi­restaurang till för­handling

Förhandlingar har återupptagits mellan facket Stockholms LS och en sushirestaurang som anklagas för att ha utnyttjat ukrainska arbetare. – Vi tror vi närmar oss en lösning på konflikten, säger Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS.

Arbetaren har tidigare skrivit om hur fyra ukrainska krigsflyktingar vittnat om trakasserier och utebliven övertidsersättning på en välbesökt sushirestaurang i centrala Stockholm. Förra veckan satte facket Stockholms LS, som de fyra ukrainska restaurangarbetarna är medlemmar i, sushirestaurangen i blockad. Detta efter att förhandlingarna mellan fack och restaurangägaren strandat.

Blockaden utvidgades snart till att även omfatta en restaurang med samma ägare i Kungens kurva. Utöver medlemmarna som arbetat på restaurangen i centrala Stockholm har även två andra av fackets medlemmar, som arbetat på restaurangen i Kungens kurva, inte heller fått ut den lön de har rätt till, enligt facket.

Förhandling återupptas med sushirestaurangen

Under fredagsförmiddagen uppgav Stockholms LS att att dagens blockad är inställd.

Emil Boss frimärke 2022
Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS. Foto: Axel Green

– Bolaget har visat god vilja och vi tror att vi närmar oss en lösning på konflikten. Förhandlingarna har återupptagits, säger Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS.

Besked om huruvida konflikten får en lösning eller om blockaden återupptas väntas i början på nästa vecka.

Emil Boss är glad för den positiva respons facket fått, både från de medlemmar som deltagit i blockaderna men också i mejl från restaurangens kunder.

– Personer som brukar luncha på de här restaurangerna tackar för informationen.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Alexandra Sundberg på Röda korset och Anna Jirstrand Sandlund på Sara kulturhus kommenterar konkursbeskedet från Northvolt. Foto: Johan Seger, Magnus Lejhall/TT, Patrick Degerman

Röster från Skellefteå efter konkurs­beskedet: ”Vi ska inte lägga oss platt”

Hur påverkas Skellefteå av Northvolts konkurs? Arbetaren ringde upp Röda korset, Sara kulturhus och en lunchrestaurang för att höra vad de tänker om beskedet.

Röda korsets second hand-butik och mötesplats ligger centralt i Skellefteå och är öppen dagligen. Det har gått två dagar sedan Northvolts konkursbesked, och här är batterifabriken ett stående samtalsämne.

– Det är något alla pratar och funderar kring, på olika sätt. Jag upplever att Skelleftebor över lag är ganska lugna: Skellefte fanns här innan och Skellefte kommer finnas efter, men det är klart att det finns en uppgivenhet, säger Alexandera Sundberg, verksamhetschef på Röda korset i Skellefteå, när Arbetaren ringer upp henne under torsdagen.

Northvolts batterifabrik i Skellefteå under onsdagen. Foto: Jonas Westling/ TT

Hon träffar också de som drabbas mer direkt. Personer som är medborgare utanför EU och beroende av arbetet för att få stanna i Sverige.

– Där är det mycket oro, ångest och sorg.

Röda korset stärker upp med extra insatser

Efter pandemin startade Röda korset upp Mötesplats “Vän i Skellefteå”, en plats öppen för alla. Hit har bland annat människor som varit anställda vid Northvolt kommit.

Alexandra Sundberg, verksamhetschef på Röda korset i Skellefteå. Foto: Johan Seger

– Vi har haft flera av de som jobbar, eller är familj till de som jobbar, här. Vi har följt dem genom resan och följt dem när det var mycket oro kring vem som får stanna och vem som ska få gå. Vi förlorade en del av våra vänner då. Och nu står vi där igen.

Arbetaren har tidigare rapporterat om hur 1 600 anställda på Northvolt sades upp i september, vilket följdes av ytterligare uppsägningar i oktober.

– Vi kommer att fortsätta ha “Vän i Skellefteå” öppet. Och vi stärker upp ikväll (torsdag kväll, reds. anm) med extra insatser om det är många som kommer.

Dels kommer volontärer från “Vän i Skellefteå” vara på plats men även utbildade krisstödjare för dem som behöver ett djupare samtal.

– Vi kan inte lösa situationen, men vi kan lyssna och finnas där som medmänniskor och kanske ge lite perspektiv i det första kaoset och sorgen, säger Alexandra Sundberg.

Eftersom uppehållstillståndet är beroende av att ha ett arbete, så kan konsekvensen bli att många blir av med sina uppehållstillstånd.

– Nu pratar man om att man ska försöka driva Northvolts verksamhet vidare. Men alla blir uppsagda och sedan kommer man att återanställa där det behövs. Risken är ju att den sortens återanställningar inte kvalificerar för ett uppehållstillstånd för arbete. 

Sara kulturhus om ökat behov av att samlas kring kultur

Åsa Pettersson arbetar på restaurang Truckgatan. Hon tror att konkursen kommer att påverka Skellefteå mycket.

– Om de ska lägga ner kommer det påverka massor. Lediga bostäder och villor, priser som sjunker. Ja, jag tror det har en stor effekt, säger hon när Arbetaren ringer upp strax efter lunchtid.

Sara Kulturhus i Skellefteå. Foto: Pontus Lundahl/ TT

Anna Jirstrand Sandlund är vd på Sara kulturhus. Kulturhuset i trä som är döpt efter författaren Sara Lidman invigdes 2021 och rymmer såväl konsthall och spaavdelning.

– Jag tänker att det är ett oerhört tråkigt besked. Både för Skellefteå och länet, men framför allt för Sverige och hela Europa eftersom man vet att den här elektrifieringen är så central i den gröna omställningen. Det handlar ju om också om Europas konkurrenskraft, säger hon och fortsätter:

Anna Jirstrand Sandlund, vd på Sara Kulturhus. Foto: Patrick Degerman

– Det är många av våra invånare som kommer känna oro och vara ledsna över det här beskedet. Jag delar verkligen deras känslor.

Hon pekar på att det är 3 000 personer som jobbar på Northvolt och att alla har någon relation till Northvolt.

– Jag känner mig samtidigt stolt över det arbete som gjorts, alla som har jobbat stenhårt med det här. Även vår kommunledning som jobbat för att skapa goda förutsättningar, säger hon. 

Skellefteå kommun ställer krav på staten

I ett pressmeddelande skriver Skellefteå kommun att ”det är viktigare än någonsin att nationella aktörer sätter in avgörande insatser för att säkerställa att kompetens och batteriproduktion blir kvar i Sverige, att nya ägare kommer på plats så fort som möjligt och att produktionen kan upprätthållas under den tiden.”

Anna Jirstrand Sandlund hoppas att kunna kraftsamla så att fabriken kan fortsätta leverera batterier.

– Vi har ju 3 000 människor här på plats som kan göra batterier. Vi är den enda platsen i Europa som har den möjligheten. Vi ska inte lägga oss platt utan jobbar för att det blir på det sättet, säger Anna Jirstrand Sandlund.

När omvärlden känns osäker ser hon även att kulturhuset kan spela en roll.

– Oavsett om det blir en ekonomisk nedgång på kort eller lång sikt, tror vi att behovet av att samlas kring kultur kommer att vara fortsatt stark. I sådana här tider tänker jag att vi som Sara kulturhus kan vara en viktig plats för gemenskap och framtidstro. Att samlas kring något så tidlöst som musik, teater och konst, påminna sig om glädjeämnena och ta en stunds paus från vardagen för att uppleva kultur.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Martin Berg på Hamnarbetarförbundet
Martin Berg är hoppfull inför nästa veckas förhandlingar med Sveriges hamnar. Foto: Thomas Johansson/TT och Adam Ihse/TT

Hamnarbetarnas krav: Stärk skyddet för förtroende­valda

Hamnarbetarförbundet presenterar nu sina krav inför nästa veckas avtalsförhandlingar med arbetsköparsidan. Högst på listan står frågan om förstärkt skydd för fackets förtroendevalda. Det här i skuggan av det uppmärksammade varslet av förbundets vice ordförande Erik Helgeson.

– Det är inte rimligt att våra storföretag skiter i föreningsfriheten för att kunna köpa ut våra förtroendevalda för småsummor, säger Martin Berg som är Hamnarbetarförbundets ordförande, till Arbetaren.

Det är i en video på sociala medier som de första kraven framställs. Det här eftersom arbetsköparen Sveriges hamnar än så länge förklarat att de inte haft tid att ses för ett första möte. Men på onsdag nästa vecka, den 19 mars, ska parterna träffas. Förutom en höjning av grundlönen på 2 000 kronor kräver facket bland annat att skyddet för de förtroendevalda ute på kajerna stärks.

– Det handlar om sättet företagen agerar mot de förtroendevalda som ju representerar alla våra medlemmar. Det ska inte gå att köpa ut dem för skitsummor som man nu försöker göra med Erik, säger Martin Berg.

Sedan varslet av Erik Helgeson har Hamnarbetarförbundet fått stor uppmärksamhet. Både i Sverige och internationellt och stöduttalanden från andra fack runt om i världen fortsätter att strömma in till förbundet.

Martin Berg tror därför på möjligheten att få till ett stärkt skydd för de fackligt aktiva.

– Det hoppas jag verkligen att vi får till och det är en väldigt viktig fråga och vår fulla rätt att kräva. Så det ska vi lägga fram på onsdag när vi ses för en första förhandling.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Många anställda på Northvolts batterifabrik i Skellefteå vet fortfarande inte om de får behålla sina jobb
Under onsdagen kom beskedet: Northvolt har ansökt om konkurs. Foto: Pontus Lundahl/TT

Northvolt i konkurs: ”Priset betalas av våra medlemmar”

Under onsdagsmorgonen kom beskedet. Batteritillverkaren Northvolt har gått i konkurs, ett besked som kastar ut tusentals anställda i en osäker framtid.

“Det är uppenbarligen mycket som har gått fel, och priset betalas nu av våra medlemmar. Ansvaret för detta behöver klarläggas”, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson i ett pressmeddelande.

Det krisdrabbade elbatteribolaget Northvolt har inte lyckats säkra de ekonomiska medel som behövts för att rädda företaget. Varken planerna på rekonstruktion i USA, som syftat till att skydda bolaget från konkurs, och ytterligare likviditetsstöd från bolagets långivare har inte varit tillräckliga. 

I ett pressmeddelande skriver bolaget:

”Som många företag i batterisektorn har Northvolt upplevt en rad svåra utmaningar de senaste månaderna som urholkat dess finansiella ställning, inklusive stigande kapitalkostnader, geopolitisk instabilitet, efterföljande störningar i leveranskedjan och förändringar i efterfrågan på marknaden.”

Under onsdagsmorgonen lämnades ansökan om konkurs in till Stockholms tingsrätt. Enligt Svt jobbar 5 000 personer i dagsläget på Northvolt, de flesta i Skellefteå. Konkursen drabbar även anställda i Västerås och Stockholm.

”I slutändan, med begränsad tid och tillgängliga ekonomiska resurser, kunde företaget inte nå de avtal som krävts för att säkra sin framtid”, skriver Northvolt i pressmeddelandet. 

Konkursbeskedet berör cirka 1 800 av IF Metalls medlemmar. 

“När den akuta fasen i det arbetet är avklarat finns det många frågor kring händelseutvecklingen som kommer att kräva svar”, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson i pressmeddelandet.

Även många av Unionens medlemmar drabbas. Facket har strax under 1 300 medlemmar på bolaget.

“Det är såklart ett tungt besked och en väldigt mörk dag för alla oss som varje dag jobbat hårt och hoppats att bolaget ska ta sig igenom denna tuffa tid”, säger Shaneika Jeffrey, vice ordförande för Unionen-klubben på Northvolt Ett i Skellefteå.

Sveriges Ingenjörer har cirka 650 medlemmar på företaget i Stockholm, Västerås och Skellefteå.

“Det här är ett oerhört tufft besked för våra medlemmar, som slitit hårt för att rädda företaget. För den gröna omställningen och för svensk konkurrenskraft skulle det vara förödande om de investeringar och den kompetens som förvärvats inte togs till vara. Europa behöver en batteritillverkning i världsklass”, säger Ulrika Lindstrand, förbundsordförande Sveriges Ingenjörer i ett pressmeddelande.

Största konkursen i modern svensk historia

Konkursen är den största i modern svensk historia, och en av de största historiskt sett. 

Härnäst kommer en konkursförvaltare, utsedd av domstol, se över processen inklusive försäljning av verksamheten och dess tillgångar. 

I samband med en konkurs kan konkursförvaltaren besluta om statlig lönegaranti, för att säkerherställa att de anställda får lön.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Silas Aliki om följderna av ändringar i migrationsrätten som riksdagen förväntas rösta igenom den 12 mars 2025. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman / TT , Lo River Lööf Kollage: Arbetaren

Silas Aliki:
Regeringen ändrar migrationsrätten – ”ökat lidande”

Riksdagen röstar på onsdag den 12 mars om ett förslag att ta bort preskriptionstiden för utvisningsbeslut. Förslaget som förväntas gå igenom innebär att det blir omöjligt att söka asyl på nytt igen efter ett avslag utan att först lämna landet, skriver Silas Aliki och varnar för att lagändringarna kommer att öka både utsattheten och lidandet för de berörda.

Den 12 mars förväntas riksdagen rösta igenom förändringar i migrationsrätten som kommer att få stora konsekvenser. Regeringens syfte med de nya reglerna är att få fler personer som fått avslag på sina asylansökningar att lämna Sverige. Men vilka följder får de i praktiken?

I korthet kommer, enligt de nya reglerna som ska träda i kraft den 1 april, utvisningsbeslut inte att preskriberas så länge en person är kvar i Sverige. Det blir alltså omöjligt att söka asyl på nytt igen efter ett avslag utan att först lämna landet. Dessutom avskaffas möjligheten till så kallat spårbyte, det vill säga att en person som fått avslag på asylansökan kan söka arbetstillstånd utan att behöva lämna Sverige.

Spårbyte inte längre möjligt – vitt jobb räcker inte för att få stanna

Reglerna är utformade så att även alla ansökningar om förlängt arbetstillstånd avslås, om det första arbetstillståndet var ett sådant som personen fått genom spårbyte. Personer som arbetat vitt i Sverige i flera år, och som ofta återförenats med familjen, kommer att behöva lämna landet. 

Advokatsamfundet påpekade i sitt remissvar att de nya reglerna med stor sannolikhet kommer medföra att en större grupp redan mycket utsatta människor kommer att hamna i en sådan otrygghet att den måste anses oförenlig med utlänningslagstiftningen. 

Det bekräftar den bild som Statskontoret i en rapport nyligen kom fram till – det finns stora rättssäkerhetsbrister i den svenska asylprocessen. Möjligheten att söka asyl på nytt är därför en sorts säkerhetsventil, som i många fall kan läka bristerna hos Migrationsverket och leda till ett bättre resultat. En ventil som regering och riksdag alltså nu tar bort. 

Utsattheten ökar med nya asylregler

Men reglerna kommer inte, på det sättet som regeringen tror, leda till att människor utan tillstånd lämnar Sverige. 

Asylrättscentrum, som i över 30 år arbetat med att hjälpa människor att ta tillvara sina rättigheter i asylprocessen, har pekat på att statistik från åren 2021-2022 visar att omkring 21-29 procent av alla som söker någon form av uppehållstillstånd efter preskription får det.

Det innebär att människor som har behov av skydd inte längre kommer att kunna få det, eftersom man bara får en chans i den process som ibland har beskrivits som ett lotteri. Dessa människor kommer, visar forskning, i stor utsträckning välja att stanna kvar i Sverige, trots att de saknar möjlighet att få stanna. Att återvända upplevs helt enkelt som för farligt.

Större risk för exploatering på arbetsmarknaden

Risken är stor att de nya reglerna bara kommer att öka utsattheten och lidandet, och dessutom ge den informella ekonomi där papperslösa utnyttjas i bygg-, städ- och restaurangbranschen ännu fler människor att exploatera. 

Att dra in uppehållstillståndet för personer som befunnit sig lagligt i Sverige under hela sin tid här, och etablerat sig på arbetsmarknaden, framstår också det som en såväl mänsklig som ekonomisk katastrof. 

Lagstiftning som den här blir bara begriplig för den som inser att syftet med Tidölagets politik inte är att se till att den svenska arbetsmarknaden fungerar som den ska eller att människor följer fattade beslut. Syftet är att skapa oro, rädsla och en känsla av att inte vara välkommen hos bruna och svarta personer. Med eller utan uppehållstillstånd. 

Publicerad Uppdaterad