Luleåbiennalens trettonde upplaga avslutades med konferensen ”Konst i mörka tider – om samlingens, tänkandets och handlingens förutsättningar”. Arbetaren var på plats i Luleå och mötte konstnärer och aktivister som vittnar om hur växande fascism slår mot deras verksamhet. Samtidigt låg fokus på hur allianser i dag kan byggas mellan konst och aktivism.
Det är inte bara vintern som är mörk i Norrbotten, utan även de politiska utsikterna. I maj 2018 demonstrerade Nordiska motståndsrörelsen i Boden, under skydd av polis. Under konferensens första dag, som hölls på Blackis Folkets hus och Folkets bio i Luleå, berättar aktivisterna Oscar Männikkö och Ali Ghezeire från nätverken Luleå mot rasism och Boden mot rasism om året som gått.
– Polisen skyddade nazisterna och gav dem fritt spelrum, medan de motdemonstranter som störde ”bilden av ordning” slogs ner. Kroppspolitik eller våra rättigheter jämte deras räknades inte, i stället upprätthöll polisen statens normalisering av fascism, säger Ali Ghezeire. Han förklarar hur nätverken idag arbetar för att sprida kunskap om vad som faktiskt försiggår – i Norrbotten och internationellt. Även inom kulturfältet.
Jag tror att många, inklusive jag själv, arbetar aktivistiskt utifrån erfarenheten av att vara ”den andra” – en alltmer osäker position i dagens samhälle.
Ali Ghezeire, Luleå mot rasism
Enligt Ghezeire finns det många fördelar med att bygga allianser mellan kulturen och politisk aktivism, då den politiska aktivismen i dag utgår från upplevelsen av förskjutning och förfrämligande, från samhället och från normerande politiska system.
– Jag tror att många, inklusive jag själv, arbetar aktivistiskt utifrån erfarenheten av att vara ”den andra” – en alltmer osäker position i dagens samhälle. Att samlas, tänka och handla, som den här konferensen uppmanar oss till, hjälper en att utveckla nya villkor för samtal och handling, fortsätter Ghezeire.
Hans ord stämmer väl men vad biennalens curatorer, Asrin Haidari och Emily Fahlén hoppades på.
– Vi ville använda biennalen som tillfälle för att tala om det föränderliga politiska landskapet och fascismens många nya ansikten, förklarar Haidari. Hon menar att poesin är central i arbetet med att både tala om det mörka, samtidigt som nya allianser bildas.
Institutionernas bakgrund i arbetarrörelsen behandlades samma dag av Tomas Örn från intresseföreningen Svartöstaden, som nu driver det drygt hundraåriga BlackisFolkets hus.
– Både huset och stadsdelen byggdes av arbetare, i behov av boende och gemensamma ytor. Idag arbetar vi som bor här för att platsen ska bestå, säger Örn.
Luleåbiennalen har genomgående behandlat arbetarrörelsen som konservatismens motpol, bland annat genom att påminna om hur Luleåtidningen Norrskensflammans redaktionshus sattes i brand för snart 80 år sedan. Fem människor dog och stadens polischef anhölls som skyldig. Samma period skickades norrländska vänsteraktivister till ett arbetsläger i Kalix, att likvideras om tysken vann andra världskriget. Det berättar ett vittne i Luleåbiennalens månatliga tidskrift Lulujournal,vars första nummer helt hängav sig åt terrorn i norr.
Fastän attentatet mot Norrskensflamman kan liknas vid attacken mot Charlie Hebdo i Paris, och trots att arbetslägret i Storsien har sina referenser i totalitära motsvarigheter, är de båda historierna exkluderade från den svenska självbilden. Och det är just denna självbild som biennalen satt i fokus. Utställningen Tidjord samlade konstverk som med flertalet medier och metoder behandlade geo-politiska missförhållanden bortom en nord-sydlig polarisering.
I stället lokaliserades den västerländska ekonomin som navet för en ekonomisk, ekologisk och humanitär kris där människor och natur drabbas både i nordlig och sydlig riktning. I såväl Sapmi som i Iran fråntas samer och nomader sina historiska marker med våldsamma medel, ett ytterst samtida fenomen som de medverkande konstnärerna Britta Markatt-Labba och Neda Saeedi varsamt gestaltade.
Medan Umeås och Bodens antifascister kommunicerar i både öppna och slutna nätverk för att undkomma fascister och samtidigt verka inkluderande, har den elvaåriga kulturplattformen Visual Culture Research Center, VCRC, i Kiev utstått hot och direkta attacker mot direkt antifascistisk aktion. Från att förgripa sig på aktivister i stadsrummet har den ukrainska extremhögern även börjat attackera konstuttryck som öppet kritiserar nationen och militären.
– Innan dess bjöd vi konstnärer på residens i vår sociala kontext, som så ofta är fallet i samtidskonst. I dag är vår sociala kontext en daglig verksamhet som vi själva kämpar för att klara oss igenom, förklarar VCRCs projektledare Nataliia Neshevets. Hon berättar hur VCRC 2012 tvingandes flytta ut från konsthögskolan i Kievdär de först huserades.
Mitt kulturarbete har gradvis övergått i ett socialt arbete, mot de högerkonservativa krafterna i landet.
Nataliia Neshevets, projektledare på Visual Culture Research Center i Kiev
– Rektorn ansåg att utställningen ”The Ukranian Body”, som öppet kritiserade den Ukrainska nationsbilden inte var passande och valde att stänga den, säger hon och understryker att det politiska klimatet i Ukraina hårdnat sedan den ryska annekteringen av Krim-halvön 2014.
– Mitt kulturarbete har gradvis övergått i ett socialt arbete, mot de högerkonservativa krafterna i landet. I dag verkar vi för en plats där konstnärer och aktivister kämpar för samma sak: antifascism och mänskliga rättigheter, säger Nataliia Neshevets.
Behovet av ett sådant arbete blev särskilt nödvändigt efter att den ukrainske konstnären Davyd Chychkans utställning ”Lost Oppurtunities” attackerades av nynazister 2017. Hanskonst är explicit kritisk till den konservativa och anti-kommunistiska ationsbild som odlats i Ukraina de senaste åren.
– De rev ner konsten eller sköt på verken med gummikulor, som om de vore levande personer. Efter attentatet beslutade vi oss för att hålla utställningen öppen i sitt befintliga skick, i det nedsparkade och sönderrivna gallerirummet, berättar Neshevets.
De konstnärsdrivna motståndshandlingarna förekommer inte bara i Kiev. Ett annat initiativ som medverkade vid konferensen är The Society of Friends of Halit, gruppen bakom det politiska och konstnärliga mötet ”Unravelling the NSU Complex” i Cologne 2017. Halit Yozgat är en av de nio personer som mördats på sin arbetsplats, av de tyska nynazisterna NSU.
– Morden är exempel på strukturell rasism, fastän påföljande mediala och juridiska processer har undvikit att sätta händelserna i relation till varandra, säger curatorn och aktivisten Ayse Gülec och förklarar att det var ur denna ignorans som begreppet ”NSU-komplexet” växte fram.
– Efter otaliga demonstrationer på gatorna i Kassel, Hamburg, Cologne och alla andra städer där morden ägt rum valde vi att gå samman och arrangera en ”folkets tribunal” – en plats för att lyssna på de berättelser och erfarenheter som det normerande samhället inte ger plats för.
I gränslandet mellan social aktion och konstnärlig undersökning gav samlingen plats för medverkande från flera fält och yrkesgrupper. Med fokus på att tillsammans uppmärksamma det som skett konstruerades en motbild av de pågående rättegångarna i Tyskland.
– Det blev en metod för form, det vill säga människors samling – och innehåll, det vill säga vittnesmålen – sammanföll. Bland annat insisterade vi på att uttala offrens namn, motsatt medias generalisering av dem under kategorier såsom ”kebabmord”.
Vid ”Unravelling the NSU Complex” samlades de mindre rörelser som förekom i varje drabbad stad och idag samlas Society of Friends of Halit för fortsatta möten varannan månad.
– I dag talar vi om hur vi kan arkivera det material averfarenheter och bevis som vi gemensamt samlas, samt hur vi kan fortsätta att sprida kunskap och motstånd.
I Cologne låg fokus på lyssnande som en politisk handling, då de röster som ignorerats av media och juridiska system slutligen fick plats.
Under konferensens andra dag föreslog curatorn och skribenten Monica Szewsczyk ett ögonblick för reflektion i mörker och micken vandrade mellan deltagarnas händer. Kanske är det återkomsten av sådana samtal som vi behöver, där vi inte enbart talar strategier, utan även lyssnar till varandras ord om hur det känns att vara i arbete, och hur vi kan gå vidare på ett hållbart sätt.
