I Senegal är fisket en av de största och äldsta industrierna. Men den lokala marknaden hotas i allt större utsträckning av internationella storföretags utfiskning. Lönsamheten i exportnäringen riskerar att svälta ut befolkningen i Sant-Louis, där fisk är huvudfödan och nyckeln till försörjning. Arbetaren reste till Senegal för att tala med fiskarna.
När Yaram Falls mamma blev sjuk och hon slutade skolan för att börja fiska visste hon inte att det skulle bli en livslång syssla. Hon var den första i sin familj som gått i skolan och hon ville helst av allt fortsätta med studierna. När hon tog gymnasieexamen 1987 började hon på universitetet med målet att bli agronom.
– När jag växte upp visste jag inte att jag skulle jobba inom fiskindustrin och det var ingenting jag ville. Men jag ångrar mig inte.
I dag är Yaram Fall stolt över det hon gör. Hon är chef för en fiskförädlingsanläggning och ordförande för det lokala fiskesamhället på La Langue de Barbarie.
Totalt sett är 30 procent av de som arbetar inom fiskeindustrin i Senegal kvinnor. Inom just fiskeförädlingsyrket arbetar nästan enbart kvinnor. Lönen är dålig och arbetet tufft. Yaram har under flera år organiserat arbetarna för att stärka arbetsvillkoren och höja lönerna. Varje år träffas kvinnor från hela landet för att stötta varandra och öka samarbetet. Detta år kommer mötet att hållas här i Sant-Louis.
En smal bro skiljer fastlandet från La Langue de Barbarie. Majoriteten av de som arbetar med fiske bor på den långsmala halvön i Saint-Louis och har försörjt sig på detta i generationer. En trång trappa upp, i ett av husen närmast vattnet, bor Yaram Fall med sin familj. När vågorna slår mot stranden når de knappt en meter från husets fasad. Två av Yarams söner och hennes man är också fiskare. Tre av de sex barnen går fortfarande i skolan.
Det är svårt att kontrollera vad utländska företag gör. De har stora båtar och Senegal är ett fattigt land. Det är svårt att granska hur mycket och vad de fiskar.
Yaram Fall, ordförande för det lokala fiskesamhället på La Langue de Barbarie
De senaste tio åren har fisken stadigt sinat i havet och det har blivit allt svårare för de boende på La Langue de Barbarie att försörja sig på fiske. Senegals officiella nationella statistik bekräftar oron från lokala fiskesamhällen. I Saint-Louis visar statistiken på en minskning när det gäller fångsterna på 81 procent sedan 2016.
– Det är svårt att kontrollera vad utländska företag gör. De har stora båtar och Senegal är ett fattigt land. Det är svårt att granska hur mycket och vad de fiskar, säger Yaram Fall.
Samtidigt som det blivit allt knaprare för många, har ett fåtal av de lokala fiskarna gynnats av storfiskeindustrin. De har lyckats bli rika genom att investera i större båtar, motorer och köpa fiskelicenser utanför Mauretanien där det fortfarande finns mycket fisk i vattnen. De bor i större och finare hus som de byggt på halvön. För dem som saknar kapital att köpa licenser, anställa egen personal eller köpa större båtar är det däremot desto tuffare.
– Det har blivit svårare att försörja sig som fiskare i Saint-Louis. Om vi skulle behöva flytta eller om fisken försvinner vore det förödande för verksamheten, säger fiskaren Babacan Falle. Han får medhåll av Malicke Falle, också han fiskare och bosatt vid vattenbrynet.
På La Langue de Barbarie ligger de slitna husen tätt intill varandra nära vattenbrynet. De som bor här har inga andra alternativ till försörjning än att fiska. Det går inte ens att livnära sig delvis på jordbruk när det är lågsäsong, något som många andra fiskare gör runt om i landet.
En kvinna i en familj vi möter på La Langue de Barbarie säger att hon inte vill att hennes barn ska bli fiskare. Hon vill att de ska vidareutbilda sig och hitta andra, mer stabila yrken. Hennes dotters man fiskar i Mauretanien.
– Där finns det fortfarande mer fisk. De kan tjäna mer pengar som de skickar hem, säger hon.
År 2012 förbjöd Senegals regering 29 utländska trålare från landets fiskevatten, men trots detta har flera utländska företag hittat kryphål i lagen och fortsatt fiska i Senegals vatten.
En ensam trålare kan fiska lika mycket på en dag som 50 piroger, de lokala fiskebåtarna, gör på ett år. Intervjuade miljöexperter i Al Jazeera rapporterade i oktober förra året om hur internationella trålare bidrar till utfisket och om hur priserna därigenom fördubblats.
Ibrahima Cisse har titeln ”Senior Oceans Campaign Manager” och arbetar på Greenpeace kontor i Dakar. Han menar att det som står på papperet inte stämmer överens med hur mycket som fiskas i verkligheten, och att ingen vet säkert hur mycket det egentligen är frågan om. Greenpeace har liksom alla fiskare som Arbetaren pratar med också noterat att fångsterna blivit mindre och att priserna gått upp. Internationella trålare och fartyg, framför allt kinesiska båtar och båtar från EU-länderna, fiskar inte alls enbart överskottet. EU har avtal med alla västafrikanska länder vilket innebär att de fiskar lagligt. Men Cisse menar att Senegals system för att övervaka fångsterna brister, vilket även gäller för nästan alla grannländerna.
Yaram Fall prisar liksom andra fiskare på La Langue de Barbarie Mauretaniens fiskepolitik. Där har regeringen varit aktivare när det gäller att skydda fiskarna och den lokala marknaden.
Ibrahima Cisse menar att det dock inte är fullt så enkelt och att liknande problem finns i Mauretanien. I Senegal har fisket alltid varit den största industrin, vilket nu gör läget extra sårbart.
I Sverige arbetar Naturskyddsföreningen med att främja det småskaliga fisket. Organisationen var delaktig i att FAO, FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, år 2014 antog policydokumentet Internationella riktlinjer för ett hållbart småskaligt fiske. Sedan dess har de fortsatt att trycka på för en fiskepolitik på både nationell nivå och EU-nivå som inkluderar det småskaliga fisket.
– I Västafrika har det nu börjat hända saker, och arbetet med att ta fram handlingsplaner för hur det småskaliga fisket bättre ska främjas och genomsyra nationell fiskeripolitik har tagit fart, säger Sara Fröcklin, sakkunnig på Naturskyddsföreningen.
Hon berättar att Senegal tillsatt en särskild kommitté som ska arbeta med frågorna. Målet är att FAO:s riktlinjer ska inkluderas i den lokala fiskepolitiken.
Yaram Fall berättar att priserna på fisk i Senegal slagit i taket och att det är svårare för lokalborna att köpa fisk nu än det var tidigare. En stor del av senegalesernas basföda utgörs av fisk.
– En låda sardineller som brukade kosta 2 000 franc kan idag kosta uppemot 30 000 franc, förklarar Yaram Fall.
– Fisken har blivit väldigt dyr. Förut ville ingen ha sardineller, men nu är det den vanligaste fisken som säljs i landet. Innan vi fick ont om fisk kastade fiskemännen ut den i havet. Nu vill även asiaterna ha den, säger Yaram Fall.
Kött är billigare än fisk nu. Matsäkerheten i vårt land är hotad.
Ibrahima Cisse, Greenpeace
– Men de lokala fiskarna tjänar inget på att fiska för mycket. Under regnsäsongen när många inte handlar lika mycket går priserna generellt sett alltid upp. Det beror på efterfrågan och hur mycket som finns tillgängligt, och priset varierar baserat på det. Det finns ingen fördel med att fiska jättemycket, säger Yaram Fall.
– Jag vet inte om det är det dubbla eller tredubbla priset jämfört med några år sedan, men det är mycket dyrare. Kött är billigare än fisk nu. Matsäkerheten i vårt land är hotad, säger Ibrahima Cisse.
Hon menar att de svåra förhållandena får allt fler att söka sig till Europa eller utomlands.
Yaram Fall och andra vi möter i fiskesamhället på La Langue de Barbarie menar att situationen gradvis försämrats de senaste åren. Internationella storföretag har hittat sätt att runda regelverket: de köper dyra licenser till de bra fiskevattnen längre ut från kusten eller blir partner med lokala företag och individer som lånar ut sina namn. Sedan 2006, då Senegal försökte förbjuda utländska båtar i sina vatten, har de hittat olika sätt för att lagligt kunna fortsätta fiska.
– Utländska företag kringgår reglerna. De lånar ett senegalesiskt namn för att båten ska bli senegalesisk och slippa betala skatter, den enda som egentligen tjänar på det är den som lånar namnet, säger Yaram Fall.
Fiskbeståndet är inte heller ett lands fråga: tar det slut i Mauretanien och Marocko, ja, då tar det även slut i Senegal.
Yaram Fall
I slutändan är ändå konsekvenserna av EU:s, Kinas eller andra länders närvaro densamma, enligt Ibrahima Cisse på Greenpeace.
– Fiskbeståndet är inte heller ett lands fråga: tar det slut i Mauretanien och Marocko, ja, då tar det även slut i Senegal. Oavsett licenser, skatter och avtal, säger hon och fortsätter:
– De gör det av samma skäl – för att tillfredsställa sina marknader där hemma, var det nu än är.
Men exakt vart fisken tar vägen är svårare att spåra. Greenpeace i Senegal kommer under våren att ta fram en rapport om var fiskmjölet från Västafrika konsumeras.
Enligt en rapport från den brittiska tankesmedjan Overseas Development Institute, ODI, saknas det årligen fisk från de västafrikanska marknaderna motsvarande 1,9 miljarder euro. Euronews rapporterade i april 2018 att EU importerar illegala fiskeprodukter till ett värde av en miljard euro varje år. Sara Fröcklin på Naturskyddsföreningen menar att fisket som sektor står inför en rad problem: av siffrorna från en av FAO:s senaste rapporter framgår det att nästan 90 procent av världens fiskebestånd är maximalt eller för hårt fiskat. Samtidigt finns det uppskattningar som säger att upp till 33 procent av den fisk som fångas globalt är illegalt fiskad.
– Det kan vara knepigt att som konsument spåra fisken ”från krok till tallrik” då information om fångstområde och fiskemetod inte alltid är utskrivet eller tydligt. Naturskyddsföreningen rekommenderar därför konsumenter att välja MSC- eller KRAV-märkt fisk och skaldjur, säger Sara Fröcklin.
I samhällen som Saint-Louis på La Langue de Barbarie blir effekterna av den svårreglerade marknaden extra kännbara. Även om fiskarna här använder de traditionella handsnickrade pirogbåtarna är det lokala fisket inte enbart en småskalig verksamhet utan den allra största källan till försörjning.
Sedan 2014 ingår EU i ett partnerskapsavtal med Senegal. Avtalet tillåter fartyg från Spanien och Frankrike att fiska tonfisk och kummel i deras vatten. Två stora trålare och över 30 andra mindre båtar används under avtalet. I och med partnerskapsavtalet får EU fiska 14 000 ton tonfisk och 2 000 ton kummel om året i senegalesiska vatten. Avtalet måste förnyas vart femte år och nästa gång blir redan i november 2019. Individuella EU-länder kan också ingå fiskeavtal direkt med Senegal eller andra länder.
Enrico Brivio, EU-kommissionens talesperson för maritima frågor, fiske, miljö och transport, skriver i ett mejl till Arbetaren att fångster utöver de i avtalet bör kompenseras, men att det hittills inte behövts.
”Vetenskapligt underlag används för att bestämma vad och hur mycket som kan fiskas. Varje EU-fartyg måste godkännas enligt de överenskomna villkoren som kontrolleras av medlemsstaten, kommissionen och det tredje landet”, skriver Enrico Brivio i mejlet.
Brivio skriver vidare att avtalen finns till för att fisket ska vara hållbart och gynna alla inblandade och därigenom skapa ett verkligt partnerskap. Unionen och dess medlemsländer bidrar inte till ut- eller överfiske, enligt kommissionen, eftersom de fiskar andra sorter än dem som de lokala aktörerna vill ha och bara överskottet. Brivio menar att EU därför hjälper till att motverka illegalt fiske. Deras trålare och båtar måste inte bara rapportera om sina egna dagliga fångster, utan också säga till om de ser aktivitet till havs som inte har rätt att vara där.
De vänliga gesterna från EU och andra internationella aktörer är bara ett sätt att täcka upp för att de stjäl fisken och förstör vattnen.
Pensionerad fiskare på La Langue de Barbarie
Senegal får varje år 1,6 miljoner euro i bidrag som en del av avtalet. Därutöver får de 750 000 euro om året i bidrag för att stödja lokala fiskare och generellt sett stötta fiskeindustrin i Senegal.
– De vänliga gesterna från EU och andra internationella aktörer är bara ett sätt att täcka upp för att de stjäl fisken och förstör vattnen, säger en pensionerad fiskare på La Langue de Barbarie.
Han berättar att Spanien betalar för mödravård till de boende i fiskesamhället genom ett sjukhus på halvön. Samtidigt som fiskaren prisar initiativet menar han att det är ett sätt att försöka gottgöra lokalbefolkningen.
– De internationella aktörerna vet att de gör fel. Sen 1992 började de kompensera, genom att till exempel bygga en ny hamn. Men att bygga en hamn är bara att försöka rätta till misstagen, säger Yaram Fall.
I hamnen är det liv och rörelse, båtar kommer in med fisk fångad i nät under stora delar av dagen. Ofta har fiskarna varit ute till havs i flera dagar. Intill hamnen packas fisken för att sedan transporteras till marknader runt om i hela landet. Det luktar fisk och solen står högt på himlen när fisken förbereds för att lastas i de många stora lastbilarna som står parkerade.
Yaram Fall menar att den bästa och dyraste fisken är den som är svårast att hitta. Den finns djupt ner i vattnet, långt ut från kusten där det är svårt att ta sig för många små fiskare.
Hon har långa arbetsdagar som nästan alltid börjar före gryningen. När hon går upp ber hon, gör sig i ordning, lagar frukost åt sin man och beger sig sedan ut till hamnen och fiskförädlingsanläggningen för att arbeta. Ofta rör det sig om tio- eller tolvtimmarspass. Trots det hårda arbetet tycker hon fortfarande om sitt jobb. Det ligger både tradition och stolthet i att vara fiskare till yrket.
– 99 procent av fiskarna kan allt på grund av erfarenhet, de lär sig från sina föräldrar och lokalbor. Få har gått i skolan.
Yaram Fall pekar ut mot havet.
– Det är ett nobelt yrke. När jag har varit bortrest och kommer tillbaka kan jag känna på lukten vilken sorts fisk som fiskats. Fiskare navigerar efter ljuset, stjärnorna och färgen på vattnet. Vi behöver inte använda någon GPS, säger Yaram Fall.
Men Yaram Fall vill ändå inte att alla hennes sex barn ska bli fiskare. Behovet av att kunna organisera sig lokalt har aldrig varit större, och Yaram Fall menar att det blir viktigt med utbildning för att kunna göra detta på ett framgångsrikt sätt. Därför vill hon att barnen ska studera oavsett.
– Även om mina barn kommer att jobba med fiske så är det bättre att de först utbildat sig, för det kommer att hjälpa dem även inom deras arbete i fiskindustrin, säger hon.
