Våldsamma fasthållningar. Sparkar i ryggen. Slag mot pungen. Hot och hån. Det är några av övergreppen vid utvisningsförsök som asylsökande har polisanmält Kriminalvården för under det senaste året. Arbetaren har talat med några av de berörda.
Klockan är strax efter 15 en lördag i februari. Reza har precis slutat jobbet och har valt ett kafé lite utanför staden för intervjun. Han beställer en kopp te och förklarar att det är för att lindra hans rethosta. Hostan har han haft i flera månader men han vågar inte gå till läkaren. Han slänger konstant blickar på personerna i närheten. Om någon tittar åt hans håll dämpar han snabbt rösten. Trots detta ler han mycket och skrattar ofta till. Särskilt när han pratar om situationen som han befinner sig i nu, som gömd i Sverige.
– Ja jag skrattar, men vad ska jag annars göra? säger han.
Reza kom till Sverige som asylsökande från Afghanistan 2015. Han hamnade i en mindre stad där han trivdes bra. Han hade många vänner, tyckte om sina lärare och lärde sig snabbt svenska. Men så började avslagen ramla in och varje dag blev lite jobbigare. Och efter två år blev han till slut tagen av polisen och satt i förvar i väntan på utvisning.
– Det var den värsta tiden för mig. Jag tänker aldrig mer sitta i förvar. Om de tar mig nu ger jag upp och åker direkt. De får skicka mig. Vad som helst är bättre än förvaret, säger han.
Under ett halvår såg Reza hur personer i hans närhet på förvaret utvisades en efter en. Och en dag fick han veta att det var han och hans närmaste vän Ali som stod näst på tur.
– Jag och Ali bara tittade på varandra. Vi var helt tysta när vi packade våra saker. Ingen av oss sov den natten, säger Reza.
Nästa dag eskorterades Reza och hans vän till flygplatsen i varsin bil tillsammans med personal från Kriminalvården. Väl på planet ställde sig Reza upp och skrek allt vad han kunde.
– Jag var jätterädd. Jag tittade på Ali och han satt kvar tyst i stolen. Jag tror att han var ännu räddare. Vakterna brottade ned mig på golvet. En av dem satte sig med knät på min rygg och två satt bredvid och slog mig. Jag hade ansiktet i marken och kunde inte andas, så jag fick panik och bet honom, säger han.
Reza avlägsnades från flygplanet och enligt honom ska våldet ha fortsatt under transporten till förvaret.
– Jag tror att de var arga för att jag hade bitit en av dem. Jag fick inte ens sätta mig ned i bilen. De bara kastade ned mig på golvet och sedan sparkade de på min rygg. De sade att om jag berättar att de gjort mig illa när vi kommer till förvaret så skickar de mig på en gång. Jag sa ingenting, jag var för rädd, säger han.
Väl framme på förvaret fick Reza lägga sig på en madrass och vila medan personalen bestämde hur de skulle hantera situationen.
– Personalen var bra. De såg hur ont jag hade, att jag knappt kunde gå. Så de ringde sin chef för att prata om vad de skulle göra. Sedan fick jag åka till akuten, säger han.
På akutmottagningen fick Reza träffa en läkare för bedömning och röntgen. De konstaterade att skadorna bara var ytliga och att inget inuti var skadat. De tog foton på skadorna och sedan kördes han tillbaka till förvaret. Han tog kontakt med en vän på utsidan som satte honom i kontakt med en advokat och hjälpte honom att upprätta en polisanmälan. Hans vän Ali skickade även över ett vittnesmål från Afghanistan. Kriminalvårdarna polisanmälde i sin tur Reza för skador som de menar att han hade orsakat dem.
Två veckor senare ringde advokaten med beskedet att Reza skulle få stanna medan fallet utreddes. Detta för att Reza inte bara var målsägande utan även skäligen misstänkt i förundersökningarna angående det som hade hänt vid utvisningsförsöket.
– Han sade att jag hade fått tillfälligt uppehållstillstånd i sex månader i väntan på rättegång, men att jag skulle vara kvar i förvaret under den tiden. Jag sade att jag inte ville det, jag kan inte vara härinne i ett halvår, det går inte, säger Reza.
Fem dagar senare återkom advokaten med det bästa beskedet Reza hade fått på väldigt länge. Han skulle få gå fri medan fallet utreddes.
– Det var helt otroligt. Jag var så glad. Jag skulle få vara kvar i ett halvår och få vara fri under den tiden. Jag kunde inte tro att det var sant, säger han.
Jag är rädd hela tiden, men vad ska man göra?
Reza, anmälde skador vid ett utvisningsförsök
Men lyckan var kortvarig. Efter två månader i frihet fick Reza ett brev från Migrationsverket. Utredningen hade lagts ned. Och hans uppehållstillstånd skulle upphöra med omedelbar verkan.
– Advokaten sade att det inte hade gått att bevisa något. Jag fick flytta till en annan stad där jag gömmer mig nu. Jag är rädd hela tiden, men vad ska man göra? säger han.
Livet i Rezas nya stad handlar nu bara om en sak. Att överleva. En dag i taget. Han lämnade alla sina vänner i staden som han bodde i innan och bor nu tillsammans med andra personer som befinner sig i liknande situationer. Han jobbar svart under dagarna, 58 timmar i veckan med en lön på 8 000 kronor i månaden.
– Det är tungt men när jag jobbar går i alla fall tiden, jag tänker inte. Nätterna är svårare, då kommer det jobbiga tankar, både om framtiden och det som har varit, säger han.
Reza är bara en av många asylsökande som har rapporterat om misshandel vid transporten till utvisningar under det senaste året. I höstas började Flyktinggruppernas riksråd, FARR, titta närmare på företeelsen efter att ha fått larm från olika personer som besöker förvaren.
FARR sammanställde sedan information om ett drygt tiotal personer som har berättat att de blivit utsatta för misshandel eller kränkande behandling vid utvisningsförsök. De bokade sedan möten med gränspolisen och Kriminalvårdens nationella transportenhet, NTE, där de presenterade informationen.
– NTE meddelade i samband med vårt andra möte med dem som hölls innan jul att de hade granskat det internt och kommit fram till att de inte kunde se att några fel hade begåtts från deras sida. Enligt dem har det alltså inte skett någon misshandel eller kränkningar i de ärendena som vi har identifierat. Så där stannade det av lite med dem, säger Emma Persson, advokat och FARR:s ordförande.
De flesta av personerna från FARR:s sammanställning har nu hunnit utvisas – utan att några förundersökningar har inletts. Vid en tvångsavvisning är den som ska utvisas oftast helt själv tillsammans med kriminalvårdare i transportfordon utan övervakningskameror. Det är därför en närmast hopplös situation för den drabbade att kunna bevisa vad som har hänt under transporten. Förvarssituationen försvårar även möjligheten för personen att bevisa något i efterhand, menar Emma Persson.
– Det blir en ord-mot-ord-situation. Även om personerna har haft skador och blåmärken och haft ont så har man inte sett till att de har fått sjukvård eller kunnat dokumentera skadorna. Och då är det svårt att bevisa. På förvaret får de inte heller ha smartphones, så de kan inte fota av själva eller spela in det som händer, säger hon.
De satte en påse över huvudet på mig, skrattade åt mig och tog foton. Jag var jätterädd.
Ahmad, nu utvisad till Afghanistan
En person som har tydliga skador dokumenterade efter ett avvisningsförsök är Ahmad. När vi träffas på förvaret i Märsta i mitten av oktober har han fortfarande ett stort märke i pannan efter händelsen, som skedde i mitten av september. Han har även bilder på skador på bland annat överarmarna, bröstkorgen och handlederna som en vän till honom tog några dagar efter händelsen.
– De slog mig och sparkade jättemycket. Jag vet inte varför de gjorde så. De satte en påse över huvudet på mig, skrattade åt mig och tog foton. Jag var jätterädd, säger han.
”Påsen” som Ahmad berättar om kallas av Kriminalvården för ”spotthuva” och är en huva som träs över huvudet på personer för att förhindra att de ska spotta på personalen. Utöver ”spotthuvan” användes även handfängslen och ”bodycuff”, ett bälte som fäster händerna vid midjan. I Kriminalvårdens verkställighetsrapport uppges det att Ahmad har skadat sig själv genom att skalla väggen framför sig i bilen och slå sig själv i ansiktet. Enligt verkställighetsrapporten ska han också ha spottat och klöst mot medföljande personal. Det är en bild som Ahmad inte delar.
– Jag har skrikit men jag har inte slagits. Det var de som slog mig. Jag ville inte slåss och de hade satt fast mina händer så hur skulle jag göra det? säger han.
Ett par månader efter händelsen utvisades Ahmad till Kabul, där han befinner sig nu. En vän till honom berättar att han har mått väldigt dåligt sedan han kom dit och att han den senaste månaden helt har slutat att svara i telefon. Vännen kan dock bekräfta att han är vid liv, eftersom en gemensam bekant nyligen har stött på honom i Kabul.
Det är omöjligt att få de skador som personerna har fått samtidigt som Kriminalvården har använt tvångsmedel mot dem.
Emma Persson, advokat och ordförande för FARR
Att personer uppges ha slagit sig själva är en vanlig förklaring till hur skador ska ha uppstått vid utvisningsförsök. Detta är något som Emma Persson ställer sig mycket frågande till.
– Det är omöjligt att få de skador som personerna har fått samtidigt som Kriminalvården har använt tvångsmedel mot dem. Det är omöjligt att de åsamkar sig de skadorna själva.
Utvisningsförsöket som Ahmad blev skadad under var dessutom en så kallad dold resa, vilket innebär att den skedde plötsligt utan att han fick veta något i förväg. Detta är en allt vanligare företeelse och FARR har länge påpekat att den här typen av utvisningar orsakar en oerhörd stress för den som ska utvisas. Sveriges Radio avslöjade i höstas att Kriminalvården i hundratals fall även har hemlighållit resorna för Migrationsverkets observatörer, som har i uppdrag att övervaka utvisningarna.
– Ett skyddsombud som var med på det andra mötet med NTE sade att majoriteten av transportörerna egentligen tycker att det är dåligt med dolda resor och att det gör jobbet svårt. Men dolda resor är ändå något som de kör på mycket mer nu. Då undrar man vem det är som tycker att det är en bra ordning och varför, säger Emma Persson.
Fotnot: Ali, Reza och Ahmad heter egentligen något annat.
Britta Söderberg
Läs också: Kriminalvården: “Våldet är proportionerligt”
