De senaste veckorna har bjudit på många exempel på varför en feminism måste kämpa mot alla samhällets förtryckande maktstrukturer, en intersektionell feminism om en så vill. Det beror givetvis inte på de senaste veckornas händelser, utan på hur människors liv ser ut.
En feminism som bara utgår från vissa tjejers levnadsvillkor är inte värd namnet.
En ung tjej provar olika sporter en grön sommardag och råkar bli fotad. När bilden sedan används, för att illustrera just barn som idrottar, kan hon läsa och höra att en publicering av bilden på henne betyder ett stödjande av ”hedersförtryck: könsstympning, barnäktenskap, hedersvåld”. Det är alltså hon som symboliserar det enligt Ulla Gustavsson, numera före detta ordförande för Svenska simförbundet. För att hon bär slöja.
Följaktligen menade Ulla Gustavsson att barn med slöja inte skulle få vara med på bild. Hon ville alltså osynliggöra och ytterligare marginalisera en hel grupp av idrottande barn.
Ulla Gustavssson gjorde sina uttalanden under feministisk flagg, med utgångspunkten att idrotten ska jobba mot könsmaktsordningar. Hon har också fått stöd från folk som kallar sig feminister.
Jag tvivlar inte på att Ulla Gustavsson hade goda intentioner. Det spelar dock inte den minsta roll när man inte klarar av att konfronteras med sin egen islamofobi och rasism. Ulla Gustavsson producerar och reproducerar rasism genom sin ”feminism”. En feminism som bara utgår från vissa tjejers levnadsvillkor är inte värd namnet. En feminism som inte ifrågasätter vithetsnormer kan aldrig bli verkligt emancipatorisk.
Björn Eriksson legitimerar rasism och islamofobi genom att stödja att bilden tas bort.
I slutändan höll tyvärr Riksidrottsförbundets ordförande Björn Eriksson med om att bilden saknade ”fingertoppskänsla” och bilden togs bort. Trots att Eriksson i debatten sagt mycket kloka saker och tagit ställning för unga tjejer som bär slöja i idrotten så räcker det inte.
Björn Eriksson legitimerar rasism och islamofobi genom att stödja att bilden tas bort. Han ger ett erkännande till att en bisarr rasistisk associationsbana är en rimlig tolkning av en bild. Intentioner räcker inte. Ett antirasistiskt arbete där ord inte följs av handling är inte tillräckligt.
Ett återförenat Spice Girls bestämde sig för att sälja t-shirts för att stötta välgörenhetsorganisationen Comic Reliefs jämställdhetsprojekt. Tröjorna avslöjades senare ha gjorts av kvinnor i Bangladesh som tillverkade dem under katastrofala villkor. I Sverige arbetar vietnamesiska kvinnor under vidriga förhållanden med att göra naglarna fina på svenska kvinnor.
En feminism utan kapitalistisk kritik är inte heller den värd namnet. En feminism som inte kämpar för kvinnors rättigheter som arbetare globalt är inte värd namnet.
En höggravid kvinna släpas och trycks brutalt ner på en bänk i Stockholms tunnelbana framför sitt femåriga barn med risk för liv och hälsa hos både mamman och det ofödda barnet. Det finns ingen som kan få mig att tro att detta skulle skett en vit höggravid kvinna. Rasismen hos väktare är ingen hemlighet.
Ain’t I a woman? frågade Sojourner Truth som var en svart kvinna som kämpade mot slaveriet i USA för över 150 år sedan. Rasism och vithetsnormer gör livet farligare för kvinnor som har en svart eller brun hud.
Problemet kan inte ligga hos de som utsätts för rasism, problemet ligger hos oss.
Ett måste för feminister som liksom jag själv erhåller ett vithetsprivilegium är att göra ännu mer antirasistiskt arbete för en verklig feministisk kamp. Problemet kan inte ligga hos de som utsätts för rasism, problemet ligger hos oss. Det innebär också att rannsaka sin egen vithet. Som författaren Toni Morrison och flera andra sagt, det räcker inte att vara mot rasism, en måste också förstå sin egen del i rasistiska strukturer. Det gäller förstås också i relation till andra normer där en erhåller privilegier.
Hatet mot människor som inte uppfyller den vita, liberala nationens begärda normer är dödligt, det gäller för både kön, funktion, sexualitet, klass och hudfärg. Alla som inte förstår att det är centralt i en feministisk strategi att kämpa emot alla förtryck som förgör människor måste, likt Gustavsson, kliva åt sidan.
Det handlar inte om något sidospår för feministisk kamp, eller att ”splittra rörelsen”. Den var aldrig en. Feminism som inte utmanar alla normer och strukturer som skadar och förtrycker människor är inte värd namnet. Ingen är fri förrän alla är fria.
