I en nästan vemodigt vacker artikelserie från Norrlands inland berättar Dagens Nyheter i veckan om problemen som många glesbygdskommuner brottas med.
Befolkningstapp, röda siffror i en redan svag ekonomi och mer eller mindre livsviktiga verksamheter som lagts ned. Trots det finns kämparglöden kvar hos många av dem som väljer att stanna. Lärare som gör sitt yttersta för att undervisningen ska fungera så bra som möjligt på byns enda skola. Ideella krafter som kämpar på och lokalpolitiker som tvingas trolla med knäna.
Samtidigt hör jag ett inslag på Sveriges Radio Gävleborg, ett av många län men långt ifrån värst drabbat, där unga har svårt att få jobb. I reportaget berättar Lotta Svensson vid Hälsinglands utbildningsförbund i Söderhamn om hennes mångåriga studier kring unga på landsbygden och det är en sorglig men sann bild som målas upp. Normen, förklarar hon, är att unga ”förväntas flytta för att förverkliga sig själva genom utbildning och jobb” och de som väljer att bo kvar på hemorten känner sig ofta misslyckade inför både vänner och familj.
En norm som mäter lycka i var någonstans i Sverige du väljer att bo gör det också tydligt vem som är ”misslyckad” i samhällets ögon.
Det här är naturligtvis ett problem. Inte bara för de unga personer som mot alla odds väljer att stanna utan också för samhället i stort. En norm som mäter lycka i var någonstans i Sverige du väljer att bo gör det också tydligt vem som är ”misslyckad” i samhällets ögon.
När jag lyssnar på Lotta Svensson minns jag reportaget jag gjorde från just Söderhamn våren 2013. Kommunen var först i Sverige med ett omtalat jobbprojekt där de tillsammans med Arbetsförmedlingen betalade unga arbetslösa för att flytta utomlands, till främst Norge. Förhoppningen var att åtminstone någon av de utflyttade efter några år skulle komma tillbaka med erfarenheter och ett uppdaterat CV. Allt planerades i detalj med Arbetsförmedlingen hjälpte ungdomarna att komma i kontakt med norska arbetsköpare och nödvändiga myndigheter. I kommunhuset vara alla överens. Det här var enda vägen att undgå undergången.
Ungdomarna själva var av blandade åsikter. För en del innebar det naturligtvis en jättechans till något nytt medan andra kände sig bortjagade.
Det som för några innebar hopp var för vissa en lika tragisk som desperat historia om flykt och brist på erkännande.
För någon vecka sedan kom dödsdomen för många av Arbetsförmedlingens småkontor i främst glesbygd och i redan hårt ansatta kommuner. Den senaste budgeten, klubbad av Moderaterna och Kristdemokraterna, som nu styr den S-ledda regeringens ekonomiska politik har gjort det ännu tuffare för de redan svaga. Det är en mörk historia som inte lär göra det lättare för landsbygden och det är svårt att inte förstå ilskan hos många som drabbas.
Sjukvård, skola, fungerande kollektivtrafik och schysta möjligheter till fritidsaktiviteter för både barn och vuxna borde naturligtvis vara en självklarhet…
Det måste så klart gå att leva fullt fungerande liv även utanför innerstadsregionerna utan vare sig krångel eller påtvingade besvär. Sjukvård, skola, fungerande kollektivtrafik och schysta möjligheter till fritidsaktiviteter för både barn och vuxna borde naturligtvis vara en självklarhet om vi över huvud taget vill ha ett land som lever norr om Dalälven eller på många andra ställen där samhällsservicen för länge sedan sagt tack och hej.
Så lägg lite krut bakom de fina orden och rusta upp det som håller på att rosta sönder. Skapa möjligheter för unga tjejer och killar som vill bo kvar att göra det möjligt. Först då går det att leva upp till den söndertuggade parollen att Hela Sverige skall leva.
