Klart det är farligt när kvinnor organiserar sig. Saker och ting kommer att förändras, omkullkastas, det kan bli kaos.
I Umeå finns Kvinnohistoriskt museum längst in på biblioteket; det är rulltrappan upp, man får passera barnvagnsavdelningen där gulliga overaller med teddybjörnsöron hänger på krokar, och så biblioteket med sina låga hyllor, ljusa trägolv, läshörnor, småbord, och efter tidskriftsavdelningen – där Arbetaren trängs med många andra magasin – finns desken där jag hälsas välkommen av en person som säger ”det är gratis inträde, ta gärna en katalog”.
Utställningens namn K.A.O.S. 1789-1914 står för Kvinnors aktivism och organisering av samhällen. Utsnittet är Europa och tiden efter franska revolutionen fram till första världskriget.
K.A.O.S. är enkel med plakatliknande informationsskyltarna med texter och foton. Texterna går också att ta del av i sin helhet i katalogen som finns tryckt på papper och på webben.
Det fina med att stå framför utställningens halvcirkel med plakat, är känslan av att fysiskt kunna gå genom tiderna. Jag ryser när jag stannar år 1793 och läser: ”Nationalförsamlingen i Frankrike upplöste Sällskapet för republikanska revolutionära kvinnor. Det följdes av förbud för kvinnor att skapa klubbar. Kvinnor omyndigförklarades.”
Känn på den: Kvinnor omyndigförklarades. En skada som inte reparerades i första taget. Formellt kunde en kvinna i Frankrike inte ta ett jobb utan tillåtelse av sin man förrän 1966.
Läste vi verkligen om det här på historian i skolan? Svaret är nej.
Jag läser om Code Napoleon och hur kvinnor i Europa gick från att vara människa till hustru och till mor – utan juridiska rättigheter. Rynkar pannan, nog för att tiden går och mitt minne sviker, men läste vi verkligen om det här på historian i skolan? Svaret är nej.
Mitt i blandningen av kamp och bakslag så blir jag ändå upprymd av tanken på att motstånd alltid funnits, nu och i alla tider. Vad viktigt det är att sätta ord på den diskriminering som riktats mot kvinnor, de idéer som begränsar våra liv, och som gör att vi måste hantera en massa förväntningar, och ha beredskap mot en massa oschyssta saker i vardagen: på jobbet, hemma, på mötet och gatan.
Alla har sitt sätt att leva med det, men ingen av oss borde vara ensamma. Att träffas separatistiskt, att organisera sig med andra kvinnor ger en jäkla kraft.
Jag tittar ett tag på porträttet av Olympe de Gouges som avrättades inte långt efter att hon skrivit Deklaration om kvinnliga och medborgerliga rättigheter.
Professor Maud Eduards sade på ett seminarium på ABF-huset att kvinnors organisering har provocerat i alla tider. Snacka om det. I K.A.O.S. står jag och tittar ett tag på porträttet av Olympe de Gouges som avrättades inte långt efter att hon skrivit Deklaration om kvinnliga och medborgerliga rättigheter.
Hon krävde samma rättigheter för alla vuxna, hon var mot slaveriet och för att barn födda utanför äktenskapet skulle räknas som alla andra ungar. Hon kritiserade en revolution som exkluderade kvinnor. Det blev giljotinen.
Det pågår flera kvinnohistoriska satsningar i Sverige just nu. Det finns SKBL – Svenskt kvinnobiografiskt lexikon som börjat med att samla berättelser om 1000 kvinnors gärning på sin hemsida. Utgångspunkten är att ”kvinnors samhälleliga insatser i historien tenderar att vara osynliga”.
Och Stockholms Kvinnohistoriska som invigs nu i mars månad och som lovar att bedriva innovativ museiverksamhet så att ” kvinnors historia och historier undersöks, förvärvas, bevaras, förmedlas och synliggörs publikt”. Och så Kvinnohistoriskt museum i Umeå som är inne på sitt femte år.
Historiska berättelser kan vara så värda att ta del av, och att inspireras av. Oförrätter att aldrig glömma. Erfarenheter att ta med sig. Tuffa systrar att hålla i hand, tidsmässigt lite på håll, när det blåser.
