I mars kom glädjebeskedet att IS har besegrats och omvärlden kunde andas ut. Det var SDF-alliansen som twittrade ut nyheten att det sista fästet ska ha eliminerats. Efter år av skräck för Islamiska Statens absurda välde kunde man nu visa bilder på vraken efter det sista tältlägret som stod tomt. IS hade gett upp.
Segern mot IS var en stor seger för hela världen och för kurderna – men nu gäller det att inte glömma deras kamp. 9 500 personer beräknas att ha omkommit när kurdiska marktrupper tog sig fram och eliminerade IS-styrkorna bit för bit, något som USA aldrig lyckades med genom sitt luftartilleri och bombningar.
I Turkiet har Recep Tayyip Erdoğan, ledare för det konservativa partiet AKP och Turkiets president sen 2014, genom att utmåla kurderna som ett hot mot Turkiets säkerhet, lyckats med taktiken att ena folket mot en gemensam fiende, och gått från att vara envåldshärskare till att bli en folkvald president i allians med andra högerextrema partier.
För Erdoğan är det därför viktigt att kurderna ses som ett hot och inte som några hjältar som lyckades besegra Islamiska Staten.
För Erdoğan är det därför viktigt att kurderna ses som ett hot och inte som några hjältar som lyckades besegra Islamiska Staten. Samtidigt har Erdoğan och den turkiska staten inte bara bekämpat kurderna utan även gång på gång blivit påkomna att direkt stötta IS bland annat med direkt support av vapen som delats ut till IS-soldater.
Nu gäller det för omvärlden att inte svika kurderna och regera och agera mot Erdoğans planer.
Kurderna vann kampen mot IS och har än så länge kontrollen över Rojava, en självständig region i nordöstra Syrien. Men efter senaste veckornas offensiv från Turkiet, är det ingen tvekan om att Turkiet är berett att gå ganska långt för att ta över Afrin som är Rojavas huvudstad. Nu gäller det för omvärlden att inte svika kurderna och regera och agera mot Erdoğans planer annars riskerar vi ännu ett folkmord på kurder, denna gång på Syriens fyra miljoner kurder.
Frankrike har redan vid flera tillfällen öppet kritiserat Turkiets agerande vilket har skapat en spricka i Natosamarbetet. I december gick Frankrike ut med ett stöduttalande för de kurdiska trupperna som ingått i SDF-alliansen där de sa att: Vi släpper inte våra allierade, de som har tagit kampen mot IS.
Både Frankrike och Tyskland är medlemmar i Nato tillsammans med Turkiet och har stora möjligheter att omsätta orden i handling.
Frankrike har också officiellt vid flera tillfällen fördömt Turkiets bombningar mot kurderna. Trots de grymma bombningar var Frankrike länge det enda landet att fördöma, fram till onsdags i förra veckan då även Tysklands förbundskansler gick ut och fördömde attackerna mot Afrin i ”starkaste ordalag” och kallade den turkiska offensiven för ”oacceptabel”.
Men det räcker inte med dessa ord. Både Frankrike och Tyskland är medlemmar i Nato tillsammans med Turkiet och har stora möjligheter att omsätta orden i handling. Så länge de bara kommer med olika former av uttalanden skaver det i de diplomatiska förhållandena men Turkiet kan bokstavligen skita i vad dessa länders ledare tänker och tycker så länge dessa länder inte ställer några ultimatum.
Dessutom krävs det betydelsefulla reaktioner från andra länder som genom påtryckningar och sanktioner skulle kunnat försöka stoppa Turkiets inhumana agerande. Men de flesta länder väljer att inte agera.
Förklaringen är att de kurdiska trupperna har letts av de revolutionära YPG-trupperna och deras kvinnofront YPJ, dessa sammankopplas med PKK och det finns en rädsla hos västvärldens ledare att försvara organisationer som kan sammankopplas med PKK och deras ledare Abdullah Öcalan.
Rädslan att försvara en organisation som en gång blivit sammankopplad med terrorhandlingar är alltså så stark att man väljer att blunda för att ett helt folk blir oskyldigt bombade av en maktgalen högerledare, så länge han själv och hans parti inte har en officiell terrorstämpel. Det är här man bör diskutera hur terroriststämpeln legitimeras av västvärlden.
Erdoğan kör hela tiden terroristkortet och vill terrorstämpla all kurdisk motstånd. Segern mot IS, som skedde mycket tack vare kurdernas orädda marktrupper, skrämmer Erdoğan då det kan vara början till kurdernas frigörelse om de börjar få erkännande från andra länder.
IS är fortfarande högst levande och även om man inte kan se deras tältläger kan de lätt blomma upp igen. Erdoğan kommer, precis som tidigare, inte att göra annat än att stötta IS i framtiden men då kanske Rojavaregionen förlorat sin självständighet och position så IS kan härska ännu mer fritt.
Så länge omvärlden inte fattar vikten av Erdoğans arrogans mot kurder är det inte dags att andas ut.
Så länge omvärlden inte fattar vikten av Erdoğans arrogans mot kurder är det inte dags att andas ut. De revolutionära YPG/YPJ trupperna borde lyftas, firas och stöttas, både av nyhetskanaler och i sociala medier. De var hjärtat i kampen mot det skräckvälde som IS stod för och som pågick alldeles för länge. Nu behöver de oss så nu borde det visas en större solidaritet med Rojava innan det kan vara för sent.
