Den amerikanska feministen och medborgarrättskämpen Angela Davis mottogs som en rockikon när hon kom till Montevideo i mars i år. Hon följdes mest av unga afrouruguayanska tjejer, det var de som bjöd hit henne. Jag frågade en av dem varför. Hon svarade genast ”hon gör oss synliga”.
Tania Ramirez beskriver hur hennes farmor och mormor berättade för henne om Angela Davis, om hur de målade väggarna med hennes afrofrisyr och krävde att hon skulle friges.
Angela Davis tackade det uruguayska folket, hon visste att här i landet hade man demonstrerat och samlat underskrifter för att få henne fri.
Angela Davis tackade det uruguayska folket, hon visste att här i landet hade man demonstrerat och samlat underskrifter för att få henne fri. Det var andra tider, sade hon, när solidariteten var stark mellan oss svarta, mellan arbetare och studenter. Hon är ett barn av Paris 1968, hon utbildades vid Sorbonne och var elev till den berömde filosofen Herbert Marcuse.
”Han lärde mig allt om marxismen, men också om kolonialismen, om förtryck. I min generation vi var alla engagerade, vi beundrade Tupamaros, världens första stadsgerilla och vi beundrar nu hur Tupamaros lyckades förändra sig från väpnad rörelse till ett politiskt parti, ingå i en koalition och ta makten”, sade Angela Davis

Under besöket åt hon middag med José Mujica, Uruguays förra president och hustrun Lucia Topolansky, den nuvarande vicepresidenten. Hon fick se det berömda lilla torpet där de bor, i Montevideos periferi, långt bort från makten och från lyxen.
Angela Davis är konsekvent med sina gamla värderingar, hon sympatiserade med Svarta pantrarna och arbetar för att förändra det amerikanska fängelsesystemet, som hon finner odemokratiskt och inhumant: fångar utan civila rättigheter, fångar som lockas av droger och grov kriminalitet, fångar som aldrig blir fria på riktigt och som stigmatiseras av samhället.
Paradoxalt nog fick Angela Davis själv uppleva systemet hon kritiserade, hon satt fängslad mellan 1970 och 1972, falskt anklagad för olika brott.
Hon har undervisat i filosofi vid flera universitet, Ronald Reagan försökte bannlysa henne men arga studenter protesterade och på hennes första föreläsning vid UCLA i Kalifornien kom mer än 2 000 studenter.
Det är bara Noam Chomsky som lockar sådana mängder av åhörare, skämtar jag med Angela Davis när vi får en pratstund samma kväll som hon mottar titeln som hedersdoktor, Honoris Causa, vid Uruguays universitet – La Universidad de la República. Hon skrattar, hon och Noam Chomsky har föreläst tillsammans och protesterat mot både USA och Israel.
För henne är allt sammanlänkat, det vill säga kampen mot patriarkatet, för social rättvisa, för kvinnornas och de svartas rättigheter, ingenting är värt något om man inte kämpar för miljön.
I Montevideo pratade hon om rasismen och genusfrågor men också om miljön. För henne är allt sammanlänkat, det vill säga kampen mot patriarkatet, för social rättvisa, för kvinnornas och de svartas rättigheter, ingenting är värt något om man inte kämpar för miljön.
”Utan en medvetenhet om klimatförändringar och miljöföroreningar är alla andra kamper meningslösa”, sade Angela Davis vid flera tillfällen.
Hon fick göra en ovanlig tur i Montevideo – hon besökte tidskriftsredaktioner och skolor där unga svarta journalister driver bloggar och ger ut radikala broschyrer. Hon fick träffa aktivister som arbetar för ett fritt Palestina och uttryckte sin förvåning över hur få svarta politiker det finns i Uruguay.
I ett land med enbart tre miljoner invånare är andelen svarta nästan tio procent, men de befinner sig i samhällets periferi. De bor i usla bostäder, hoppar tidigt av högstadiet och är totalt underrepresenterade på universitet och högskolor.
”Vi svarta är offer för en kulturell apartheid”, sade många av de unga svarta aktivisterna. ”Enligt den uruguayska författningen står vi alla lika inför lagen men vi diskrimineras ständigt, det finns inga svarta officerare, få svarta läkare, nästan inga svarta arkitekter. Men vi är överrepresenterade i fängelserna och i de fattiga kvarter där folk bor i provisoriska bostäder utan rinnande vatten och utan el.”
Många av dem hon mötte kommer att växa upp med annan värdighet, de nöjer sig inte längre med småsmulor av positiv behandling, de vill ha jämlikhet nu.
Angela Davis stannade fem dagar i Montevideo och hann med flera föreläsningar, fick träffa arbetare, studenter och politiker. Innan hon kom hade hon enbart en intellektuell relation till Uruguay, nu åker hon härifrån och lämnar vänner. Många av dem hon mötte kommer att växa upp med annan värdighet, de nöjer sig inte längre med småsmulor av positiv behandling, de vill ha jämlikhet nu. Och Angela Davis är deras förebild.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.