I den isländska filmen Woman at war för körledaren Halla en egen kamp mot storbolagen och för klimatet. Hon saboterar kraftledningar och kastar ut flygblad över staden: Detta är inte en demokrati, er klimatpolitik är ett mord på befolkningen.
I podden The final straw pratar den politiske fången Sean Swain om hur folkets bästa påstås vara regeringens drivkraft. Men om den myten var sann skulle myndigheterna tjäna oss, inte härska över oss. Han menar att det finns två grupper i samhället, de styrande och de övriga, och folket kommer alltid att ses som maktens fiende.
En högervriden värld kommer inte att ta ansvar för kapitalismens härjningar, lika lite som en rasistisk politik, byggd på klassskillnader, tar på sig ansvaret för en accelererande vit makt-terror.
Vi ser hur högern gör ned kidsens klimatkamp. Det liknar högerextremas reaktion på det fruktansvärda terrorhatbrottet på Nya Zeeland i mars, med sitt frossande i cynism och människohat. Världen och dess invånare ska inte tas hand om, utan exploateras och utplånas.
En högervriden värld kommer inte att ta ansvar för kapitalismens härjningar, lika lite som en rasistisk politik, byggd på klassskillnader, tar på sig ansvaret för en accelererande vit makt-terror.
Halla påminner om Greta Thunberg. Hon kämpar i motvind och lyckas inspirera andra. Men kapitalisterna kommer inte att förändra något, och politikerna kommer inte att sluta dyrka kapitalismen på grund av långa demonstrationståg, fantastiskt medvetna ungdomar och modiga punktinsatser.
I podden Stormens utveckling pratar serietecknaren Liv Strömquist om hur västerländska 8 mars kommit att handla om att lyfta enskilda liberala kvinnohjältar som gått före. De marknadsförs som individer (utan stora rörelser bakom sig) och har gjort sådant som ”passar in” i den gängse utvecklingen.
Men Voltairine de Cleyre – och andra antikapitalister – lyfts näppeligen fram.
Liv Strömquist tar upp anarkisten Voltairine de Cleyre som ett motexempel, en feministisk förebild (bortsett från hennes oförlåtliga syn på urbefolkningen i USA) som genomskådade kapitalismen och ”görandet av jättemånga saker” redan på 1800-talet. ”Inte görandet av vackra saker, inte lyckan i att använda sin livsenergi till kreativt arbete” utan i stället dränerandet av alla möjliga resurser för att ”producera högar och åter högar av fula saker, skadliga saker, värdelösa saker.”
Men Voltairine de Cleyre – och andra antikapitalister – lyfts näppeligen fram. Tvärtom har de tystats i ett framväxande kapitalistiskt samhälle.
I Netflixdokumentären The Death and Life of Marsha P Johnson skildras hur Marsha och Sylvia Rivera genom sin förening STAR, Street Transvestites Action Revolutionaries, lyckas förena samhällets utstötta i försök att ta över gatorna. Rörelsen blev en högljudd protest mot rådande transfobiska, rasistiska, kapitalistiska, korrupta, polisiära samhälle.
Marsha blev motarbetad, hotad och (troligtvis) mördad, och Sylvias boende revs när en ny stadsdel skulle byggas. Hon och de andra hemlösa hade ingenstans att ta vägen. I filmen tittar hon bort från kameran när poliserna gör intrång: ”Jag är galen för att samhället har gjort mig sådan.”
Halla är ensam i sin kamp, och det blir till slut hennes fall. Ensam kan inspirera, men ensam är inte stark, och ensam blir lättare utsatt för massornas hat, hot och dumhet. Samt bryts lättare ned. I en scen i dokumentären om Marsha säger en transkvinna som sitter i fängelse: ”Vad händer när en blomma vissnar? Dör den bara och glöms bort?” Och får svaret: ”Förhoppningsvis har den avgett några frön, som kan växa till en rörelse.”
När Sylvia och Marsha går gatorna framåt med sina banderoller och kreationer, sin kreativa livsenergi, blir de utskrattade av folk som står i fönstren i butiker och på restauranger. På Fridays for future-demonstrationen i Gävle den 15 mars stod människor i samma slags fönster och tog mobilfoton på det alldeles för korta tåget som forcerade snöstormen.
För Marsha, Sylvia, Greta och Halla är kampen akut. Omöjligt att titta bort eller tänka ”senare”. Voltairine igen: ”Om det inte finns något val mellan att svälta och att stjäla så finns heller inget val mellan samhällets mord på sina invånare och invånarnas upplösande av samhället.”
För att förändringen ska bli omvälvande behövs organisering, fokus på infrastruktur, strejker, blockader, upplopp, sabotage.
För att förändringen ska bli omvälvande behövs organisering, fokus på infrastruktur, strejker, blockader, upplopp, sabotage. I boken Riot. Strike. Riot skriver Joshua Clover om ”the commune” som omfattar alla som saknar resurser, inte bara arbetarklassen. I Svenska Dagbladet skrev Viola Bao om boken att upproret är ett svar på de ”omstrukteringar i ekonomin som skapat de ’överflödiga människor’ som i USA och i stora delar av Europa är utsatta för rasifiering”. Det går lika bra att säga ”rasism”.
Det enda som hjälper mot alliansen klimathot och fascism är en envis nedmontering av kapitalismen – eftersom den är ett mordvapen. Nästa steg är att planera hur vi gör det, vilka roller vi kan ta utifrån olika färdigheter.
I podden Season of the bitch pratas det om ekosocialism och nyliberalismens individfokus (där lösningar måste skapa monetär mening). Podden lyfter fram det världsomspännande studentmanifestet om att vägra anställning på miljöfarliga arbetsplatser och att attackera socioekonomiska maktförhållanden. De styrande agerar ansvarslöst och hänsynslöst, och vi har inte råd och tid att vara artiga och förstående när våra liv är i fara.
