I april öppnade konsthallen Mint upp dörrarna i det tidigare Sveagalleriet i ABF-huset i Stockholm. Det första besökaren möts av är den 20 minuter långa filmen ”The Invisible Hand of my Father” av den georgiske konstnären Giorgi Gago Gagoshidze. Filmen handlar om konstnärens pappa, Nugzari Gagoshidze, som lever ett stillsamt och till synes behagligt liv i sitt vackra sommarhus på den georgiska landsbygden. Det enda som sticker ut är att han sköter sina dagliga sysslor med endast en hand. Sin högerhand förlorade han i en olycka på en byggarbetsplats i Portugal.
Faderns förlorade hand ger dubbel mening till filmens titel, då den osynliga handen annars brukar förknippas med 1700-tals-ekonomen Adam Smiths antagande att samhällsnytta endast kan uppstå om den enskilde aktören fokuserar på sin egennytta. Att sträva efter egen vinning gör att en ”osynlig hand” styr den enskilde att gagna kollektiva syften. Sedan Adam Smiths tid har begreppet ofta använts för att ge uttryck för den liberala föreställningen om att den oreglerade marknaden är den bästa vägen till att uppnå kollektivt välstånd.
Efter 40 år av nyliberal ekonomisk styrning, ett allt hårdare klassamhälle och en tilltagande exploatering av framförallt utrikesfödda arbetare, är den osynliga handen mer aktuell än någonsin.
Denna generösa tolkning av ursprungsbetydelsen har kritiserats, men kan kanske också vara ett tecken på att begreppet är kraftfullt i sitt bildspråk. Som symbol bjuder den osynliga handen in till tankar om hur vi kan förstå den samtida arbetsmarknaden.
Efter 40 år av nyliberal ekonomisk styrning, ett allt hårdare klassamhälle och en tilltagande exploatering av framförallt utrikesfödda arbetare är den osynliga handen mer aktuell än någonsin. Det är dock inte någon abstrakt tankefigur som ser till att samhället fungerar, utan det är konkreta, om än osynliggjorda, händer som håller hjulen snurrande.
Detta uppmärksammas bland annat av sociologen Anders Neergaard, som i sin utmärkta rapport ”Klassamhällets rasifiering i arbetslivet” beskriver hur kapitalismens och rasismens samverkande mekanismer leder till att utrikesfödda och rasifierade människor är överrepresenterade i de mest utsatta skikten av arbetarklassen.
Under dagen städas kanske bostadsrätten av osynliga händer, medan en annan osynlig hand hänger upp en matkasse på dörrhandtaget innan höginkomsttagaren kommer hem från sitt dagliga värv.
Ett liv i medelklassen låter sig idag levas med support från en mängd osynliga händer. När den urbana, trendkänsliga höginkomsttagaren lämnar sin bostadsrätt i innerstan kanske hen använder sig av en av de många hyrsparkcyklar som av en osynlig hand ställts upp i ordentliga rader efter att kvällen innan ha legat urladdade och omkullvälta på trottoaren. Under dagen städas kanske bostadsrätten av osynliga händer, medan en annan osynlig hand hänger upp en matkasse på dörrhandtaget innan höginkomsttagaren kommer hem från sitt dagliga värv.
I vardagsrummet står ett nytt skåp som på morgonen legat i pappkartonger, men som monterats upp av osynliga händer under dagen. Möjligen har en ytterligare osynlig hand tagit hand om det gamla skåpet och lite andra grovsopor som lämnats utanför porten, dessa är bortforslade till återvinningsstationen.
För många av de människor som enligt Neergaards rapport exkluderas från såväl staten (genom migrationsrättslig status) som nationen (genom rasistiska föreställningar om tillhörighet) är det svårt att ta sig in på svensk arbetsmarknad. Den app-baserade gig-ekonomin tycks vara en av få dörrar som står på glänt och ett växande antal vittnesmål beskriver branschens usla arbetsvillkor. En central aspekt av mycket av det arbete som utförs inom gig-ekonomin är dess osynlighet.
Är detta måhända ett vinnande koncept just i den svenska, urbana medelklassen som vuxit upp i ett socialdemokratiskt Sverige vars framgång byggde på en solidaritet mellan breda löntagargrupper? Den medelklass som gärna smyckar sig med ett socialt patos, men trots allt tycker att det är väldigt behändigt att inte städa sitt eget hem eller laga sin egen mat eller slänga sitt eget skräp, och gärna betalar en struntsumma för att se till att det blir gjort, välkomnar osynligheten då de helst inte får ett ansikte på sitt tjänstefolk.
Företagen utformar sina erbjudanden efter medelklassens skam och ser till att arbetet utförs i det fördolda. Osynligheten bidrar förstås också till att gig-ekonomins arbetsvillkor sällan blir föremål för allmän debatt och kanske också förhindrar den att medelklassen solidariserar sig med arbetarnas sak och som ett gemensamt löntagarkollektiv står upp mot kapitalets hänsynslösa utnyttjande av marginaliserad arbetskraft.

I filmen om den förlorade handen säger konstnärens far att han har haft tur. Faktumet att olyckan skedde på rätt tid och rätt plats gjorde att han fick sjukvård, ersättning och pension. Han gick från att vara en osynlig arbetare till att bli föremål för det kollektivas potential att stödja en person som drabbats av något fruktansvärt.
Det ligger en mäktig symbolik i faderns beskrivelse av sina fantomsmärtor och att han upplever den förlorade handen som en hårt knuten näve.
Bismaken är förstås att med en bättre arbetsmiljö och bättre arbetsvillkor hade olyckan kanske inte skett från första början. Det ligger en mäktig symbolik i faderns beskrivelse av sina fantomsmärtor och att han upplever den förlorade handen som en hårt knuten näve.
Den knutna näven signalerar aggressivitet men också arbetarnas rättmätiga kamp för förbättrade villkor. Fadern överlevde olyckan och han lever nu ett rofyllt liv på en vacker plats. Priset för detta var hans högerhand, en hand, som liksom många andra osynliga händer, fortsätter att knyta sin näve i frustration över arbetsvillkoren i dagens Europa.