Att från statligt håll utmåla demokratiska självorganiserade fackförbund som ett hot för arbetsmarknaden är inte unikt för Sverige. I regionen Modena i norra Italien har det högerradikala partiet Lega identifierat basfacket SI Cobas som just ett hot och vill förbjuda det. Dels utgör den breda och framgångsrika mobiliseringen av migranter en nagel i ögat på de högerkrafter som öppet strävar efter en exkluderande nationell identitet.
Men Lega förstår även att arbetares organisering är ett politiskt hot eftersom facket försvarar strejkrätten och deltar i andra sociala kamper.
Om den demokratiska fackliga rörelsen tillåts vinna mark kan den sprida sig inte bara till fler sektorer, utan också ställa sociala politiska krav. Det kan handla om jämställdhetsfrågor, aborträtten, tillgången till utbildning, bostadsfrågor och försvaret för grundläggande rättigheter. Nyligen har SI Cobas i Pomigliano i södra Italien exempelvis satt press på regeringen att se över den nyligen införda medborgarlönen för att den också ska omfatta avskedade arbetare.
Efter veckor av demonstrationer, strejker och hårt arbete från fackets jurister, men också veckor då solidariteten strömmat till facket från civilsamhället, frigavs Aldo Milani.
SI Cobas facklige ledare Aldo Milani frikändes förra veckan efter att ha anklagats för att ha begått utpressning mot ett företag. Efter veckor av demonstrationer, strejker och hårt arbete från fackets jurister, men också veckor då solidariteten strömmat till facket från civilsamhället, frigavs Aldo Milani. Detta var ytterligare seger för den växande fackliga rörelsen i Italien, som de senaste åren mobiliserat mot alltmer aggressiva attacker från företagen och staten.
Även Hamnarbetarna i Sverige fick uppleva liknande aggressioner när konflikten mot APM Terminals blossade upp år 2016, något som påminde om 1930-talets antifackliga metoder. Lösningen då som nu är ofta densamma; om inte strejk så hot om strejk.
Hur facken behandlas i dag är en av flera tydliga markörer för nivån av demokrati och inflytande i ett samhälle där högerpopulismen växer. Också i de länder där facken historiskt har haft en stark ställning och demokratisk förankring i samhället, ser vi en gradvis försämring av arbetsrätten och fackens villkor sedan slutet på sjuttiotalet. Som svar har självorganiserade direktdemokratiska fackförbund fått en alltmer avgörande roll i organiserandet på arbetsplatser, i Sverige såväl som i Italien.
I Sverige har Hamnarbetarförbundet sedan 1970-talet verkat som en medlemsstyrd organisation, väl förankrad i sina krav utifrån medlemmarnas erfarenheter i hamnen. Det lagförslag som snart träder i kraft med syfte att inskränka strejkrätten var designat på uppdrag av LO-ledningen tillsammans med svenskt näringsliv med motiveringen att komma åt fackförbund som ”missbrukar” strejkrätten.
I stället öppnar lagen för gula fack, och gör varslandet om stridsåtgärder till en juridisk process där makt överförs till rättsväsendet till förmån för näringslivet.
Men detta är inte ett isolerat fenomen i Sverige, utan också en anpassning till de försämrade maktförhållanden vi har sett i Europa och världen i allt större takt de senaste decennierna. Vilka konsekvenserna blir av inskränkningarna i strejkrätten kommer att visa sig under de närmsta åren.
Trots alla försämringar och det man kan uppfatta som en hopplös situation, lyckas den kollektiva organiseringen med strejken som medel forma motstånd och vinna delsegrar.
Om vi följer utvecklingen i södra Europa där just arbetsrätt och löner stått under attack under längre tid, ser man en ökning av osäkra anställningar inom alla sektorer. Trots alla försämringar och det man kan uppfatta som en hopplös situation, lyckas den kollektiva organiseringen med strejken som medel forma motstånd och vinna delsegrar. Efter att ha stått på sig och varslat om strejk fick Hamnarbetarförbundet sitt efterlängtade kollektivavtal.
Låt oss återgå till Italien. Facket SI Cobas har vuxit snabbt eftersom de lyckats föra samman medlemmar med olika bakgrunder och organisera inom olika sektorer. Exploateringen av papperslösa är utbredd på arbetsplatser runt om i Italien.
Den fackliga utmaningen är att stå emot – inte enbart motåtgärderna från företagen och arbetsköparna – utan även att övervinna arbetares rädsla för utvisning. SI Cobas har lyckats visa att medlemmar med medborgarskap och relativt goda villkor har ett direkt intresse att förena sig med rättslösa och slavavlönade kollegor med migrantbakgrund.
Genom strejken har SI Cobas lyckats ta den kollektiva organiseringen i Italien vidare, och facket lyckas utmana multinationella företag som DHL. De utmanar en stat som ser migranter som andra klassens medborgare med villkorade rättigheter. Det har visat sig att det lönar sig med demokratisk organisering som vågar sätta hårt mot hårt. Inte enbart för de som arbetar på en specifik arbetsplats, utan också för att skapa en bredare politisk gemenskap för ett rättvist samhälle.
