Bland oss som har hunnit upp i medelåldern skämtas det ibland om att vi har blivit snuvade på vår barndoms framtidsvisioner om flygande bilar och semestrar på Mars. Nu kanske vi inte fullt ut trodde på dessa löften, men givet vad vi fick istället – miljökatastrof, nyfascism och övervakningssamhälle – så får man ändå förlåta oss för känslan att framtiden så här långt har underlevererat rejält.
Att koloniseringen av Mars tycks utebli under vår livstid kan vi väl svälja. Och med tanke på att de flygande bilarna troligen kommer att ta formen av postorderdrönare som får oss att oroligt blicka mot skyn efter nedstörtande Amazon-paket och krimskrams från Wish, så kan vi nog vara utan dem också.
Värre är känslan av att framtiden som sådan har ställts in – eller kanske snarare att den har ersatts av ett oändligt nu. Människans morgondag öppnar sig inte längre mot stjärnorna, bara mot mer av samma sak: en värld dirigerad av kapitalet där människor och ekosystem bara existerar som bränsle för oändlig ackumulation.
Så har det inte alltid varit. Under större delen av 1900-talet var föreställningen om framtiden – det vill säga en annan framtid – intensivt närvarande i den västerländska kulturen.
Mot den statliga överheten ställdes drömmen om direkt demokrati och en ”kommunernas kommun”.
Särskilt inom vänstern trängdes en mängd utopiska framtidsvisioner. Mot arbetets tristess ställdes den emancipatoriska ”rätten till lättja”. Mot den statliga överheten ställdes drömmen om direkt demokrati och en ”kommunernas kommun”.
Mot kroppen som fängelse och biologin som öde ställdes feministiska visioner om mänsklig reproduktion med högteknologisk hjälp. Mot krigskapitalismens dödsgud Thanatos ställdes den livsbejakande Eros som guide till en värld där begäret att vara till slut skulle övertrumfa impulsen att äga.
Våra begär har effektivt länkats in i ett konsumtionsmaskineri som suger in individer och spottar ut endimensionella personligheter.
Eller som det hette i mottot för bokserien ”Det nya samhället” under 1970-talet, när framtiden ännu fanns: ”I sikte ligger ett tillstånd där makten ryckts från förtryckarna och människor i gemenskap råder över sitt eget öde, maximalt utvecklar sin personlighet, delar och delar lika.”
I dag tycks dessa energier på många sätt uttömda, eller kanske bättre uttryckt: de har kapats och omdirigerats. I en värld där snart sagt alla relationer mellan människor förmedlas av penningtransaktioner grips också våra psyken av konkurrens- och tillväxtlogiken. Våra begär har effektivt länkats in i ett konsumtionsmaskineri som suger in individer och spottar ut endimensionella personligheter.
Det spelar ingen roll om vi kan se det med våra egna ögon – om det inte passar in i profitmakeriets världsbild så finns det inte.
De återkommande kriserna och skandalerna verkar inte påverka förtroendet för systemet. Vi håller envist fast vid tanken att folk inom affärsvärlden på något sätt står närmare verkligheten än vi andra och att de därför vet ”hur saker ska skötas”. (Häri ligger faktiskt en bisarr halvsanning: de står närmare pengarna, och pengarna – denna sociala konstruktion – hålls ju för att vara vår tids yttersta verklighet.)
Den brittiske kulturteoretikern Mark Fisher har kallat detta tillstånd för ”företagsontologi”, det vill säga föreställningen att inget existerar som inte kan uttryckas i företagsekonomiska termer. Det spelar ingen roll om vi kan se det med våra egna ögon – om det inte passar in i profitmakeriets världsbild så finns det inte.
Hur långt detta har gått framgår inte minst i marknadiseringen av sektorer som vården och skolan. Trots att ingen egentligen tror att det bästa sättet att leverera samhällsservice på är att skänka bort skattepengar till riskkapitalister har vi byggt upp enorma kontrollsystem för att se till att alla fortsätter att leka affär. Det är nästan som att företagslajvandet vore en bisak och kontrollen själva målet.
Mest parodiskt är kanske hur vi alla, i denna ultraindividualistiska tid, tycks reagera på samma sätt när kapitalismen ifrågasätts: ”Men vad ska vi ha i stället då?” När miljoner människor ger samma betingade respons är det företagsontologin, inte de fria individerna, som talar.
Nästa stopp är kanske inte Mars, och vi kanske inte kommer att ta flygbilen dit.
Samtidigt är det en ordning byggd på sand. Det finns alltid ett glapp mellan kapitalismens anspråk på legitimitet och människors levda erfarenhet av orättvisor. Den liberala demokratins svikna löften om frihet och jämlikhet för alla är redan skärvor som skaver i mångas ögon.
Som enskilda individer kan vi bara ana en annan framtid när vi kisar, men om vi pratar med varandra kanske vi kan börja ge kropp åt den igen. Nästa stopp är kanske inte Mars, och vi kanske inte kommer att ta flygbilen dit. Ändå finns den där på avstånd, som den alltid har gjort: En framtid där makten ryckts från förtryckarna och människor råder över sitt eget öde, maximalt utvecklar sin personlighet, delar och delar lika.
