Cheferna på Svenskt Näringsliv har all anledning att vara nöjda. Vem hade kunnat tro att deras gamla krav på färre lagliga strejker skulle gå igenom i en tid när ingen längre strejkar, när sjukskrivningstalen på grund av stress skjutit i höjden, dödsolyckorna ökar och den sociala dumpningen vittrar sönder hela branscher? Någon kommer garanterat få en ordentlig löneförhöjning.
LO-toppen är nog mindre stolta. Det vittnar deras försvarsskrift om: ”Tillsammans – om facklig samverkan och lagändringarna av strejkrätten”. En fackledning som tvingas kalla ner för upp för att behålla ansiktet lär knappast vara nöjda med sig själva.
Det är ingen överdrift att kalla inskränkningen av strejkrätten för ett svek från förbundstopparna – förhandlingsgången har varit oförankrad hos medlemmarna och framställningen av konsekvenserna har varit tämligen ohederlig. Juridiskt står facken nu inför något som liknar en helomvändning: Från att alla former av fackliga protester varit lagliga med vissa undantag, blir de nu förbjudna med vissa undantag.
Särskilt för de basdemokratiska småfacken kommer arbetet från och med i höst bli svårare, kräva mer kreativitet, vilket riskerar att slå hårdast mot de arbetare som har störst behov av fackligt stöd, till exempel migranter i bygg, restaurang och städbranscherna, som ingalunda skyddas av kollektivavtal och domstol.
Men även om organiseringen blir mer krävande har den som tur var aldrig stått och fallit med lagar. I helgen besökte jag Hannover och träffade representanter för syndikalistiska fack i Polen och Tyskland, IP respektive FAU. Deras konflikträttigheter är mycket mer begränsade än de vi kommer att ha i Sverige från och med första augusti. Ändå växer både tyska FAU och polska IP snabbt. FAU organiserar mot alla odds i gig-ekonomin och i Polen är det IP som är största fack på Amazon och kämpar för kollektivavtalet.
Arbetarrörelsen är i behov av mer, inte mindre, kreativitet, demokrati och gräsrotsinflytande för att bemöta de nya exploateringsformerna. Det är därför det fortsätter att bildas fristående fackföreningar över hela Europa.
Problemet med enorma toppstyrda centralorganisationer är att villkoren för vissa arbetargrupper lätt offras till förmån för andra (som migranter och gig-jobbare), att medlemmarnas krav förhandlas bort av en liten styrelse och att fackens beslut riskerar att om inte styras så i vart fall påverkas av allianser med politiska partier. Turerna kring strejkrättsfrågan är pedagogiska på så sätt att de gör det lätt att förstå den problematiken.
Om LO-toppen agerar som i strejkrättsfrågan så kommer man snart att presentera ett alldeles eget förslag på inskränkningar av Las för att ge moderpartiets politik legitimitet och därmed skydda det mot politiska konsekvenser.
Nu är även inskränkningar av Lagen om anställningsskydd, Las, ute på regeringsbeställd utredning. Om LO-toppen agerar som i strejkrättsfrågan kommer man snart att presentera ett alldeles eget förslag på inskränkningar av Las för att ge moderpartiets politik legitimitet och därmed skydda det mot politiska konsekvenser (som till exempel att Vänsterpartiet skulle fälla regeringen).
Kopplingen mellan regeringsparti och fack är lika problematisk här som i andra länder. I Sydafrika har nyligen flera stora fackförbund brutit sig ur det ANC-affilierade COSATU och bildat en egen fristående federation med 600 000 medlemmar.
Kampen för bättre villkor fortsätter förstås, med eller utan lagstöd. Företag försvarar ofta sina intressen i strid med alla möjliga lagar och regler. På vårt bord i fackföreningen Stockholms LS av SAC Syndikalisterna ligger just nu tre ärenden med migranter i bygg- och restaurangbranschen.
rots alla fina ord i arbetsrätten, kollektivavtalen och arbetsmiljöförskrifterna har medlemmarna utnyttjats brutalt mitt i etablerad verksamhet.
Låt oss fortsätta vara engagerade, uppfinningsrika och tryggt förvissade om att vi kommer att fortsätta vinna – med eller utan antistrejklagen.
