[FILM] Rolling Thunder Revue: A Bob Dylan Story
Regi: Martin Scorsese
Aktuell: på streamningtjänsten Netflix
Åren runt mitten av 1970-talet var USA ett land på dekis. Fiaskot och det brutala kriget i Vietnam solkade det påkostade 200-årsjubiléet sommaren 1976 och upplopp och demonstrationer hade sedan lång tid tillbaka präglat både universitetsområden och stadskärnor runt om i landet.
Där någonstans börjar Martin Scorseses berättelse om en av rockhistoriens mest mytomspunna och omtalade turnéer. Bob Dylans Rolling Thunder Revue.
Mytomspunnen tack vare de många skrönorna, fiktiva eller bara ytterligare påhitt från en Dylan som alltid burit flera masker, synliga eller osynliga.
Omtalad på grund av den brokiga skara av musiker, poeter och artister som hängde på under de där nästan 60 konserterna som gavs hösten -75 och våren -76.
Bob Dylan själv hade ett urstarkt låtmaterial att välja bland efter en av hans mest produktiva perioder i bagaget. Att han dessutom inte turnerat på hela åtta år gjorde att spänningen ökade. Den rullande cirkusen byggdes på efter vägarna. Artister som Joni Mitchell, Ramblin’ Jack Elliott och en då relativt okänd Patti Smith fanns med både på och bakom scenen. Och så klart Joan Baez, den enda som faktiskt vågar vara öppet ärlig kring Dylan.
Själv gör han som han alltid gjort. Bygger upp rökridåer och blandar kortleken efter humör. Drar sig då och då undan, ignorerar och driver med både sig själv och karnevalståget som följer minsta vink han ger.
För dokumentären är så mycket mer än en fantastisk musikalisk skildring. Det är nämligen en stundtals plågsam skildring av pinsamheter från inte minst beatnik-poeten Allen Ginsberg och hans svansande efter tidernas största rockstjärna. Alla, utom just Baez som förmodligen stått Dylan allra närmast, kryper och krälar för att få sin stund i rampljuset. De vill höras med Dylan. Få hans bekräftelse och fångas på bild.
Själv gör han som han alltid gjort. Bygger upp rökridåer och blandar kortleken efter humör. Drar sig då och då undan, ignorerar och driver med både sig själv och karnevalståget som följer minsta vink han ger.
Martin Scorsese lyckas fånga allt det här. Samlar ihop det välbevarade filmmaterialet och varvar med nyinspelade intervjuer av de som var- och säger sig varit med. Inte minst Dylan själv, som efter den tidigare alldeles lysande Scorsese-dokumentären No Direction Home från 2006, tycks ha fått ett ordentligt förtroende för den prisbelönte regissören.
Han öppnar sig faktiskt och berättar. Men som med allt annat i hans liv är det svårt att veta vad som verkligen stämmer och vad som faktiskt är påhitt.
Hur som helst är filmen ett ovärderligt tidsdokument och ytterligare en viktig pusselbit i den fortfarande lika fängslande berättelsen om en av vår tids förmodligen allra viktigaste artister.
Och musikaliskt håller det naturligtvis absolut världsklass. På scenen har Bob Dylan aldrig låtit bättre än när han stod där vitmålad i ansiktet med full back up.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.