Poesi är det roligaste jag vet. Det är verkligen det! Inte bara det mest stimulerande, komplexa och intressanta, utan också just det roligaste. Alla andra konstformer ligger i lä. I bästa fall är dikten ett rum helt renons på floskler och tomma utsagor: ”en plats där allt kan hända / där det hinner hända / innan det försvinner”, som Martin Glaz Serup skriver. Poesin, stora delar av den åtminstone, är i ständig kamp med sin egen syresättning. Jag älskar den för det.
Men denna kärlek har jag fått kämpa mig till. Ganska få i Sverige växer upp i ett sammanhang där man tillskansar sig poesi naturligt och med glädje. Oftast är det snarare tvärtom. Poesi ses antingen som något tråkigt, som man köttar igenom i skolan för att aldrig mer återvända till, eller som en förnäm och obegriplig aktivitet för ett litet kotteri med mängder av förkunskaper. Den skrämmer, helt enkelt.
Varför är det så? Handlar det om att poesin är dålig på att sälja in sig själv? Om den högtidlighet, de anspråk på att tråla själens djup som dikten förknippas med? Jag vet inte, och vill inte spekulera i det heller. Men jag tror att det går att förändra. Även om det knappast är tänkbart (eller önskvärt) att poesin ska bli den nya tv-serien kan den bli mindre obskyr än den är i dag. Rent fysiskt är den faktiskt ganska lättillänglig: den finns på bibliotek, antikvariat och internet, om än inte längre på bokhandlar. Och poeter är inte alls så vresiga – tvärtom är de snälla, fattiga och glada för den lilla uppmärksamhet de får.
Vi har dessutom ett litet, grundläggande faktum som är lätt att förbise, och det är att poesi är språk. Om du talar, läser, skriver, lyssnar eller ser förfogar du alltså redan över de verktyg som också är poesins. Och det är inte vilka verktyg som helst. I egenskap av bristfällig bro mellan världen och kroppen är ju språket ett av den mänskliga tillvarons fundamentala element. Som sådant har det gränslös potential.
Om jag till exempel skriver ”tulpan” aktiverar jag genast en uppsättning bilder hos dig – du tänker på rött, gult, växtlighet, Holland, en särskild form och textur, och så vidare. Om jag sedan skriver ett ord du sällan brukar se med tulpan – kanske ”svampdykare” – befinner du dig plötsligt i ett nytt, kanske obesökt kognitivt rum. Så blir dikten en reva i det vedertagna: en öppning mot en skillnad, ett okänt.
Språk är dessutom materia, vilket poesin uppmärksammat allt mer de senare decennierna. Med det menas att ordet ”tulpan” inte bara betecknar en blomma, utan också är ett ting i egen rätt. Det låter på ett visst sätt, har ett utseende, kan förskjutas och förändras genom små enkla ingrepp. En ”tulpn” är ju något annat, en ”T U L P A N” ytterligare någonting. När dikten och läsaren tar konsekvenserna av denna språkets materialitet börjar texten blixtra, spraka, sjunga.
Hur detta går till ska vi titta närmare på under sommaren. Nu är det nämligen dags för poesiskola i den här spalten. Vi kommer närma oss dikten från olika håll och försöka lista ut vad den håller på med. Hur funkar den, hur låter den, hur ser den ut? Hur ska jag egentligen läsa den, och varför?
I nästa avsnitt kommer första lektionen. Då ska vi prata om poesi som genre.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
59 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
708 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
354 kr