Under flera årtionden har resultatstyrning, New Public Management, offentlig-privata partnerskap och outsourcing varit ledord för organiseringen av den offentliga sektorn i Sverige. Tanken har varit att förbättra servicen och samtidigt sänka kostnaderna för det allmänna. Likväl har resultatet ofta blivit det motsatta: försämrad kvalitet och kraftiga fördyringar.
Hela tanken med outsourcing bygger på att marknaden erbjuder det mest effektiva sättet att fördela resurser i ekonomin. Grundtanken är enkel: På marknaden agerar varje aktör i sitt eget intresse och försöker maximera sin vinst. Konkurrensen tvingar i sin tur varje aktör att arbeta så effektivt som möjligt för att tillfredsställa sina kunder. Företag som producerar undermåliga varor eller tjänster kommer därför att väljas bort, medan de innovativa och välfungerande företagen kommer att belönas.
Det hela är mycket elegant. Likt sagans alkemist som förvandlade bly till guld tillskrivs marknaden en närmast ockult förmåga att förvandla enskilda individers själviska beräknande till samhälleligt välmående.
Tanken låter sig lätt översättas till välfärds- och servicesektorn: Låt olika entreprenörer konkurrera om att få utföra tjänster åt det offentliga så kommer medborgarna att få bästa möjliga samhällsservice till minsta möjliga skattepeng. Staten kan nöja sig med att sätta upp mål för verksamheten, så löser marknaden resten.
Men tänk om det i själva verket är tvärtom och det är högern och outsourcingivrarna som vill ha det som i Sovjet?
Alternativet – att det offentliga själv skulle producera de varor och tjänster som behövs – ter sig i dag gammalmodigt. Den dominerande ideologin säger att offentligt kontrollerade företag alltid kommer att vara mindre effektiva än privata sådana. Och, som högern brukar säga, vi vill väl inte ha det som i Sovjet?
Men tänk om det i själva verket är tvärtom och det är högern och outsourcingivrarna som vill ha det som i Sovjet? Det antyder i alla fall Abby Innes, ekonom och forskare vid London School of Economics and Political Science (LSE). I ett blogginlägg på universitetets hemsida redogör Innes för de stora likheterna mellan den sovjetiska kommandoekonomin och de resultatstyrningsregimer som i dag präglar många (före detta) välfärdsstater.
Det har ofta påpekats att offentliga nyttigheter som vård, skola, omsorg och infrastruktur lämpar sig dåligt för privat drift. Kritiker har också ofta uppmärksammat att ”marknaderna” för välfärdstjänster tenderar att bli låtsasmarknader utan verklig konkurrens. Det nyliberala svaret på dessa invändningar har alltid varit detsamma: rulla tillbaka staten, utvidga marknaden och skärp resultatuppföljningen. Men som Innes påpekar tjänar denna marknadsretorik bara till att dölja de stora likheterna med det auktoritära plantänkandet.
För New Public Management är i grunden en planeringsform, ett försök att centralstyra privata företag genom att upprätta kontrakt med staten.
Problemet är bara att välfärdsmarknaderna är mycket mer komplexa och oförutsägbara än de ekonomiska modellerna antar. Kontrakten som skrivs kan därför aldrig vara fullständiga. Det går aldrig att i detalj definiera alla leverantörernas skyldigheter eller gardera för alla eventualiteter. Resultatet blir regelbundna omförhandlingar och plötsliga extrakostnader för åtgärder som inte ingått i ursprungsöverenskommelsen. (Tänk bara på haveriet med Nya Karolinska Sjukhuset.)
Lägg till detta att de offentliga kontrakten av naturliga skäl måste löpa över längre tid och det börjar te sig självklart att staten och kommunerna hamnar i ett uselt förhandlingsläge gentemot företag som ofta befinner sig i en monopol- eller oligopolposition.
Innes provokativa poäng är att den moderna NPM-planeringen har byggt in samma dysfunktionalitet som präglade den sovjetiska centralplaneringen. Företagen får alla incitament för att underprestera, medan staten får bära riskerna och kostnaderna.
Om medborgarna själva fick välja skulle kanske välfärdsföretagens dåliga rykte bli en verklig belastning. Men medborgarna får inte välja. Vi får nöja oss med det som har upphandlats.
Det mest perversa i systemet är att staten saknar effektiva sanktionsmöjligheter mot företag som inte uppfyller sina skyldigheter. För ju tuffare staten blir i prisförhandlingarna, desto större blir risken att bara de mest vårdslösa aktörerna ger sig in i budgivningen om de statliga kontrakten.
Om medborgarna själva fick välja skulle kanske välfärdsföretagens dåliga rykte bli en verklig belastning. Men medborgarna får inte välja. Vi får nöja oss med det som har upphandlats.
Inget av detta borde förstås vara möjligt. Tanken om vinster i välfärden är omåttligt impopulär bland befolkningen. Men i politiken förblir en massiv majoritet för ett fortsatt slöseri med gemensamma resurser.
Det ironiska är förstås att allt detta sker i en tid där den informationsteknologiska utvecklingen börjat erbjuda verkliga möjligheter att planera ekonomin efter människors behov. Kanske är det därför dags att sluta lyssna på marknadsretoriken och tolka makthavarnas agerande för vad det är. De vill uppenbarligen ha det som i Sovjet.
