Förra gången pratade vi om hur man läser en dikt. Något vi inte diskuterade var varför. Mest så klart för att frågan är så fånig – ”Varför poesi?” har inget bättre svar än ”Varför musik?”, eller ”Varför kultur?”.
Men man kan smalna av den och fundera på vad poesin har för särskilda egenskaper och fördelar gentemot andra konstnärliga uttryck. Vad skiljer den från filmen, dansen, måleriet?
Ett svar är att det handlar om tid. Poesin har en annan temporalitet, ett annat sätt att arbeta och existera tidsmässigt, än exempelvis prosan. Den senare är väl lämpad för att gestalta detaljerade skeenden där många olika saker inträffar och behöver hållas i huvudet samtidigt. Diktens tid och blick är en annan. Den zoomar in, hejdar sig, vid stämningar och ögonblick som förblir just det.
Ta den grekiske poeten Konstantinos Kavafis. Hans dikter skildrar relativt distinkta personer och händelser och är av ett mer berättande slag än de som poesiskolan fokuserat på hittills. Utgångspunkten är ofta att diktjaget sitter och kåtar upp sig vid tanken på ett erotiskt möte med en yngling i det förflutna. Så här låter till exempel dikten ”En natt” (1915) i Gottfried Grunewalds översättning:
Det var ett billigt, tarvligt rum, som låg
dolt ovanpå en skum taverna.
Från fönstret såg man gränden, trång
och smutsig. Nerifrån
kom rösterna från några arbetskarlar,
som roade sig med att spela kort.
Där i den fula, enkla sängen fick jag del
av kärleken förkroppsligad; fick smaka
berusningens vällustigt röda läppar – röda av
ett sådant rus, att ännu när
jag skriver detta efter, ack, så många år!,
jag blir på nytt berusad i min tomma våning.
Det finns något rörande, på gränsen till fundamentalt i det som Kavafis skildrar. Nästan alla kan relatera till hur minnen då och då kommer över en som plötslig varmluft. Samtidigt, eller just därför, är både händelsen i sig och hågkomsten av den ganska trivial. De är svåra att dra några explicita växlar på som inte redan dragits tusen gånger.
I en roman eller en långfilm hade detta varit ett problem. Där finns ju så mycket att fylla ut. Man hade tvingats förlänga det gestaltade händelseförloppet, angripa det från olika vinklar, ställa det mot andra berättelser.
Inte så i dikten. Eftersom den tar avsevärt mindre tid i anspråk kan den nöja sig med att ge oss ett minimalt utsnitt ur vad jag som läsare förstår är en mycket längre kronologi. Den behöver inte beskriva rummet och samlaget särskilt detaljerat, behöver inte berätta vad som hände sedan.
Allt det som förflutit mellan det ursprungliga mötet och att diktjaget sitter och tänker på det får jag själv läsa in, som i ett gammalt fotografi.
Dikten räcker. Så kan den – som i en fyrordig, obetitlad dikt av Aram Saroyan från 1968 – ”Insist / on / certain / things.”
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
59 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
708 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
354 kr