I dag vet nog de flesta att modern poesi sällan är på rim. Ändå är rimmet oupphörligt förknippat med dikten. Och det är ju inte så underligt – historiskt har poesin både dominerats och definierats av en bundenhet till en särskild form, ett versmått, där rader komponeras utifrån vissa rytmiska principer. Som att de rimmar, eller innehåller ett särskilt antal stavelser.
För att förstå varför det varit så behöver vi gå tillbaka till det antika Grekland. Härifrån härstammar både själva ordet ”poesi” och uppdelningen mellan prosa och lyrik. Eftersom prosan är den vanligare skriftliga uttrycksformen i dag kanske man tror att den också är äldre. Så är det dock inte. Prosan dök upp först med skriftkonsten, medan den första poesin komponerades och framfördes muntligt.
I och med detta behövde den vara enkel att komma ihåg. Det fanns ju inget facit man kunde titta i om man glömde texten (eller ”texten”). Versmåttet blev alltså ett slags minnesregel. En rad på daktylisk hexameter, det versmått som de homeriska eposen är skrivna på, består till exempel av sex takter eller versfötter. De fem första är oftast av ett slag som kallas daktyl, där trycket ligger på den första av tre stavelser (vers-fö-tter, tre-sta-vig); den sista är en tvåstavig spondé eller troké med jämn eller fallande rytm: två–takt, dikt-en.
Låter det krångligt? Det är det också, särskilt för den som inte är van. Som tur är kan man utan problem läsa både hexameter och andra versmått utan att hålla aktiv koll på metern. Och moderna poeter jobbar faktiskt också med liknande tekniker, även om man inte alltid märker det. När poeten Fredrik Nyberg inleder en dikt med raden ”dessa dagar dystra som tegel” har han använt tre trokéer och en daktyl – läs högt själv så får du se!
I takt med att litteraturen blev mer och mer skriftbaserad minskande annars behovet av versen som minnesteknik. I stället levde den kvar som konvention och som ett sätt att markera genretillhörighet. Kring förra sekelskiftet började den fria, obundna versen slå igenom på allvar, och i dag är det få poeter som konsekvent använder sig av de klassiska versmåtten.
Men det betyder inte att det aldrig förekommer. Tomas Tranströmer har skrivit haikudikter och sapfiska strofer, Lotta Olsson terziner och sonetter. Många tycks uppleva versmåttet som ett slags produktiv begränsning, där formens kompromisslöshet tvingar fram ett språk som man inte hade nått på annat vis.
Kanske kan man säga att poesin har gått varvet runt. Det som av det tidiga 1900-talets modernister upplevdes som stelbent och gammalmodigt kan i dag associeras med andra poetiska praktiker som handlar om att sätta upp regler för skrivandet. När en poet som Inger Christensen skriver en sonettkrans – 15 sonetter, där varje dikts sista rad är identisk med den efterföljandes första – står texten med ena foten i sonettens klassiska tradition, från Petrarca och framåt, och med den andra i den moderna konceptdikten. På en och samma gång blickar den bakåt och framåt.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
59 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
708 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
354 kr