När man pratar om texter kan det ibland verka som om de bara existerar på ett abstrakt plan. Som om romanen, dikten eller novellen egentligen är något annat än det du ser i (exempelvis) boken. Som om den fysiska texten på sin höjd är en protes, ett haltande förkroppsligande av ett väsen som i själva verket befinner sig någon annanstans.
Och visst är det vi vanligen syftar på när vi pratar om en text mer än ett enskilt fysiskt objekt. Det är stämning, rörelse, associationer, kanske en handling som kan tolkas och återberättas.
Att texten också har en rent materiell dimension kan vara lätt att glömma.
Men det har den ju, i allra högsta grad. Föreställ dig till exempel att du ska beskriva en text som är skriven på ett språk du inte förstår. Det är inte så omöjligt som det först verkar. Hur är den placerad på boksidan, om det är i en bok du hittar den? Vilket typsnitt används? Hur ser orden ut – är de långa, korta, runda, spretiga, kursiva? Och hur låter de?
Poesin ställer sig gärna frågor av det här slaget. Sverigemästare i denna gren är poeten och bildkonstnären Öyvind Fahlström, som var den första att använda begreppet “konkret poesi” för att beskriva sina verk. Fahlström ville befria orden från deras automatiska symbolvärde. “Det heliga sambandet mellan ordet och dess betydelse”, som det heter i manifestet Hätila ragulpr på fåtskliaben (1954), skulle undermineras till förmån för en poesi som utgick från språket som konkret materia.
Ungefär samtidigt som Fahlström skrev sitt manifest uppstod liknande rörelser på andra platser i världen. I Brasilien fanns Noigandresgruppen, i Frankrike lettrismen, i Nordamerika poeter som Steve McCaffery och Colleen Thibaudeau. Alla förenades de i insikten om att språket gör så mycket mer än att bara referera till något annat. Det låter, ser ut – och kan struktureras med dessa egenskaper i huvudsaklig åtanke. Varför inte, som Carl Fredrik Reuterswärd, skriva en bok med enbart skiljetecken? (Prix Nobel, 1960)
I dag är få poeter så kategoriska som de tidiga konkretisterna kan framstå. Idén om språket som materia har emellertid levt kvar, så pass att det i Sverige på 00-talet pågick en ganska korkad kulturdebatt om den “språkmaterialism” som kretsen kring tidskriften OEI uppgavs förespråka. Många är de nu verksamma poeter som tagit stort intryck av konkretismen och dess släktingar: Anna Hallberg, Ida Börjel, Kristofer Flensmarck, Martin Högström, Cia Rinne, med flera.
Det ska också sägas – en text måste inte vara skriven med den konkreta poesin som explicit inspirationskälla för att kunna upplevas fysiskt. Andra, mer traditionella dikter kan också brytas ned i ljud och bild, vilket ofta är ett jättebra sätt att närma sig dem. Ju dummare du vågar vara inför dikten, desto tydligare visar den sig.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
59 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
708 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
354 kr