På Statarmuseet i Torup skildras statarnas liv i autentisk miljö. Statarsystemet tog sin form i mitten av 1700-talet och avskaffades först 1945. Statarlängan med bostäder i Torup har många namn: Långa huset, Långan, Sexfamiljshuset och Kärringaträtan. I ersättning för långa arbetsdagar kunde en dräng få mat och ett hem till sin familj på ettårskontrakt. Arbetarens Anna Morin besökte Torup för att ta del av en viktig, och fortfarande aktuell, del av Sveriges historia.

Dagens Statarmuseum ligger vackert med utsikt över åkrar, golfbanans öppna landskap och med vindmöllor och kyrktorn vid horisonten. På vägen krasar gruset under fötterna och en tupp hörs gala bakom busken. Ute på den större bilvägen susar busslaster med besökare till Torups slott.

Statarlängan med bostäder i Torup har många namn: Långa huset, Långan, Sexfamiljshuset och Kärringaträtan efter konflikterna som blossade upp mellan grannar. Hit kom lantarbetare med tåg, häst och vagn eller till fots för att söka jobb under den arbetsfria slankveckan, sista veckan i oktober, då det var tillåtet att byta arbetsköpare.

I ersättning för långa arbetsdagar kunde en dräng få mat och ett hem till sin familj på ettårskontrakt. För att vara statare handlade inte bara om en persons jobb som lantarbetare utan involverade fler.

– Vi brukar prata om statarfamiljer, säger Petter Larsson, museipedagog på Statarmuseet.

När de bodde nära kunde de arbeta mer, och så kunde man ha en lättare övervakning av arbetarna. På så sätt var det logiskt.
Petter Larsson, museipedagog

Här på Torup är det promenadavstånd mellan statarnas bostad och slottet. För en jordägare fanns det vinster med systemet som introducerades i mitten av 1700-talet.

– Det fanns en idé att det var billigt att anställa en gift dräng och betala i natura. Kvinnorna fick sköta mjölkningen och de producerade barn så det kom ny arbetskraft. När de bodde nära kunde de arbeta mer, och så kunde man ha en lättare övervakning av arbetarna. På så sätt var det logiskt.

Petter Larsson ingår i museets trio som levandegör statarnas liv genom att visa upp de före detta statarhemmet och berätta om deras livsförhållanden. De övriga på museet är chefen Barbro Franckié och pedagogen Karin Rydahl. De samlar berättelser och informerar också om hur arbetsmodellen infördes, marknadsfördes och till slut avskaffades helt i Sverige 1945.

En av dörrarna i röda statarlängan går rakt in i köket hos familjen Lindoff. Hit kom Hanna Lindoff (senare Mauritzson) som nioåring. Familjens hem har återskapats som hon mindes det.

Varje del av rummet används. I hörnet står handfatet i porslin med tillhörande kanna ovanpå pottskåpet. Silltunna är stadigt placerad i skafferiskrubben. I det största lilla rummet ligger en sinnrikt vikt lång trasmatta i en fyrkant runt bordet, fönstret ramas in av spetsgardiner och en pelargon i kruka nu om sommaren. Handsydda jämna korsstygn broderade på duk och väggbonader. Ja, vi är i ett hem och det känns även 90 år senare.

I rummet med en säng berättas hur vintern var, när vattnet frös i kökshinken. På väggen står det, som en del av utställningen,”i dag är det kallt ute för nu har rosorna frusit på tapeten”. Gestaltningen i rummen tar historien in på skinnet. Isiga väggar hos arbetare som tvingades leva i bostäder som inte gick att hålla varma. Här levde de tillsammans med sina barn och bebisar i iskalla rum med löss, lus och i värsta fall råttor.

De minsta barnen följde säkert med till täppan, och kunde göra små sysslor i hemmet. Större syskon och föräldrarna var borta och arbetade ute på gården i långa pass. Även om åtta timmars arbetsdag blev lag år 1920 gällde det bara industriarbetare.

Lilla Hanna Lindoff lärde sig sy av sin moster, hon gillade det och satt vid symaskinen vid fönstret med tjocka böcker under fötterna för att nå ned till pedalerna.

I längan bodde som mest tolv familjer under en period när varje lägenhet delades av till två. På vinden bodde säsongarbetare i bås som delades av med träväggar. När båsen stod tomma på vintern tog statarfamiljerna ned väggarna och använde som ved.

Hannas föräldrar var sambor. Kyrkan hade inte samma makt som tidigare, kyrkoplikten hade upphört 1918 och det fanns inte samma krav på statarfamiljen som på andra.

– De lägst ned på den sociala skalan förlorade inget för att de inte gifte sig. Kanske att de andra familjerna i huset såg ned på dem, säger Petter Larsson.

På ett par tavlor med korta texter skildras Janne Larssons arbetsliv. Han var en av dem som fick anmärkningar i sitt kontrakt för att han sysslade med facklig organisering. Godsägarna höll ihop och varnade varandra för att anställa dem som försökt förbättra villkoren för sig själva och sina arbetskamrater.

Vid den här tiden, 1928, finns det omkring 35 000 personer i Sverige som lever som statare. Under 1800-talet hade annars statarklassen växt kraftigt, år 1880 var 143 000 människor statare.

I nästa lägenhet kliver vi in i 1952. Radion står på. Klara, späda och välartikulerade barnröster talar i hela meningar i en intervju. Sedan följer musik med texter på svenska.

Här bor Asta och Tore Svensson som flyttade till eget efter att de gift sig. De får tre barn. På golvet står en låda träklossar och på symaskinsbordet en liten träleksak, en hund med hjul.

Det ser ut som de bara rest sig upp ett slag. På bordet framför fönstret står ett glasfat med en kanelbulle och de minsta likörglasen är framdukade. I kopparna med rosmotiv är kaffet kvar. Spelkort är utbredda i en patiens. De har två fåtöljer, vilket är möbler de skaffade efter hand när familjen började använda båda rummen.

När de avskaffade statarsystemet var det ingen ekonomisk seger, utan en psykologisk.
Petter Larsson, museipedagog

Tore Svensson föddes här i huset. Han började jobba för Torups slott redan som elvaåring. I intervjuer med museet har Tore Svensson sagt ”Skämmas för att vara statare – varför det? Jag jobbade hårt, men mådde bra av det. Jag är frisk”.

En nyhet efter 1945 års kollektivavtal om kontant lön till lantarbetarna var att makarna Svensson numera var hyresgäster och behövde betala hyra. Mer utgifter än tidigare alltså.

– När de avskaffade statarsystemet var det ingen ekonomisk seger, utan en psykologisk, säger Petter Larsson och fortsätter:

– Statarsystemet var en rest från det feodala samhället. Nu blev man fri.

På 1950-talet är alltså statarsystemet avskaffat. Men mycket är sig likt. Eftersom Asta Svensson är gift förväntas hon arbeta som mjölkerska, fast hon aldrig gjort det förr, och det är bara att rätta sig under ”den vita piskan”.

Då alla vuxna arbetade orsakade barnpassning nervositet. I museet berättas hur kvinnorna sprang hem från morgonmjölkningen och kunde höra hur ungarna vaknat. Det var bara att springa och hoppas att inget allvarligt inträffat.

Efter att ha besökt Asta Svenssons och Tores hem, och Hanna Lindoffs, och sett spår av den uppblossande organiseringen bland lantarbetare, gnager frågan i en, hur kunde en sådan fattigdom bevaras ända in i modern tid?

Vilka idéer, maktförhållanden och lagar lyckades hålla mjölkerskorna, betfolket, djurskötarna och åkerarbetarna i schack? Vilka vinster gav det den härskande klassen?

Svaren på frågorna finns delvis bakom den tredje ingången i statarlängan. I utställningen där går det att lära sig mer om 1700-talets Gårdsfogdeinstruktion av Eric Salander som rekommenderade en anställningsform ”på stat” av familjer, då det var billigt och effektivt, och om Legostadgan som var lagen som slog fast hur tjänstehjon skulle sköta sig, agas och i vräkas i de fall de inte skötte sig.

Då de var anställda årsvis kunde man också vänta till kontraktet gått ut för en gammal person och då fick de åka till fattighuset.
Petter Larsson, museipedagog

Fram till 1919 kunde till exempel polisen komma och hämta den anställde om han lämnat sin arbetsköpare innan kontraktsåret var över. Och någon ålderspension fanns inte.

– Det var ett patriarkalt system. I Legostadgan stod att ägarna skulle ta hand om dem som jobbat länge. Här fanns det ett änkehus. Men då de var anställda årsvis kunde man också vänta till kontraktet gått ut för en gammal person och då fick de åka till fattighuset, säger Petter Larsson.

Författaren Majgull Axelsson är en av dem som är citerad på Statarmuseets väggar:

”Det värsta med att vara fattig är inte de materiella förlusterna. Den verkliga fattigdomens kännetecken är förlusten av integritet. Och det är en förlust som lämnar dörren vidöppen för kränkning.”

I museet nämns avtalen, reformerna och kampen som gjorde att statarsystemet avskaffades i Sverige 1945.  Det var också en ordstrid där de fattigaste fick höra att de hade ”statarmentalitet” och ”flytten i blodet”.

Den så kallade statarskolan var de författare som skildrade statarnas liv som det verkligen kunde vara, bland dem Moa Martinsson och Ivar Lo-Johansson.

– Ivar Lo använde medvetet uttrycket statare för att få samhället att förändras och gå till det moderna. Hanna Mauritzson hade nog inte sagt statare, säger Petter Larsson.

Beslutet att definitivt avskaffa statarsystemet trädde i kraft i månadsskiftet oktober-november 1945. Ren kontantlön infördes i avtalet mellan arbetsmarknadens parter, Svenska Lantarbetareförbundet och Skogs- och Lantarbetsgivarna. Några sörjde nog det hela, den billiga arbetskraften var attraktiv för den som drev jordbruk.

– Vi drar ibland paralleller mellan i dag och i går, säger Petter Larsson och fortsätter:

– Det går ju inte jämföra helt mellan dagens liv och Fattigsverige, såklart. Men det finns tankesätt som är desamma, och arbetsformer.

Globalt sett kan man jämföra jakten på billig, närmast livegen arbetskraft med den som tillverkningsindustrin söker i dagens ekonomiska frizoner.

Och ettårskontrakt med kontantlön lever kvar i Sverige. Det är 15 procent av de anställda som har tidsbegränsade anställningar, men hotet om att hamna i den gruppen och därmed inte kunna planera sin ekonomi långsiktigt gäller därmed alla. Utöver befintliga siffror finns dagens papperslösa arbetare som aldrig kommer in i statistiken över de anställda, och vars arbetsvillkor ofta är tuffa.

Arbetare inom LO-förbundens avtalsområden och unga, de med längst lön, har en mycket högre andel tidsbegränsade anställningar än övriga. Det säger något om makten, och hur de med minst inflytande har sämst villkor.

Apropå unga kan det vara värt att fira 2020 då det är hundra år sedan husbondens rätt att aga anställda pojkar under 18 år och flickor under 16 år avskaffades.

Efter att ha läst om förtrycket, och reflekterat över det, är det skönt att gå ut och ta frisk luft och se ut över odlingarna och trädgården, kika in i uthusets olika utställningar om mjölkning och natur, småprata med djuren och kolla in butiken och caféet. Tuppen som hörs utanför heter Jan efter Fridegård, och hönshuset har sällskap av andra små hus och inhägnader där kaninerna Hertha och Moa bor, och så grisarna Harry och Ivar.

För den som har krafter kvar finns Torups slott ett par kullar bort, det ägs numera av Malmö stad. Och så det kommunala friluftsområdet med lugnande bokskog.

Anna Morin

——

Läs och lär mer om statare och deras organisering

Statarmuseum finns också på Överjärva gård i Solna och Huseby bruk söder om Växjö. Läs mer i tidigare artiklar i Arbetaren om Överjärva och olika statarmuseer i Sverige.

Läs mer om lantarbetarnas, statarnas, vilda strejker och domarna mot de som försökte lämna i sitt arbete i en intervju med Gustav Nyberg i Arbetaren från 2016 i artikeln Statarna förde sin egen kamp

Statarhuset vid Torup blev museum 1995. Det drivs i stiftelseform i ett samarbete mellan Lantarbetarförbundet (numera Kommunal), Kommunal Skåne, Svedala kommun, ABF Skåne samt Stiftelsen Statarliv i Skåne med anknytning till Historiska Institutionen vid Lunds Universitet. Kopplat till stiftelsen är föreningen Statarmuseets Vänner.

På Statarmuseet vid Torups hemsida finns mer fakta och länkar för vidare läsning.