Korta kontrakt och frusna tapeter i statarlängan

På Statarmuseet i Torup skildras statarnas liv i autentisk miljö. Statarsystemet tog sin form i mitten av 1700-talet och avskaffades först 1945. Statarlängan med bostäder i Torup har många namn: Långa huset, Långan, Sexfamiljshuset och Kärringaträtan. I ersättning för långa arbetsdagar kunde en dräng få mat och ett hem till sin familj på ettårskontrakt. Arbetarens Anna Morin besökte Torup för att ta del av en viktig, och fortfarande aktuell, del av Sveriges historia.

Dagens Statarmuseum ligger vackert med utsikt över åkrar, golfbanans öppna landskap och med vindmöllor och kyrktorn vid horisonten. På vägen krasar gruset under fötterna och en tupp hörs gala bakom busken. Ute på den större bilvägen susar busslaster med besökare till Torups slott.

Statarmuseet i Torup

Öppettider sommaren 2019: Juli och augusti tisdag–söndag kl 11–16. Det går att boka visningar och föreläsningar för grupper. Se aktiviteter på museets hemsida.

Hitta hit: Museet har adressen Torupsvägen 606–59, Bara. Det går bussar från Malmö till Bara eller Torup.

Statarlängan med bostäder i Torup har många namn: Långa huset, Långan, Sexfamiljshuset och Kärringaträtan efter konflikterna som blossade upp mellan grannar. Hit kom lantarbetare med tåg, häst och vagn eller till fots för att söka jobb under den arbetsfria slankveckan, sista veckan i oktober, då det var tillåtet att byta arbetsköpare.

I ersättning för långa arbetsdagar kunde en dräng få mat och ett hem till sin familj på ettårskontrakt. För att vara statare handlade inte bara om en persons jobb som lantarbetare utan involverade fler.

– Vi brukar prata om statarfamiljer, säger Petter Larsson, museipedagog på Statarmuseet.

När de bodde nära kunde de arbeta mer, och så kunde man ha en lättare övervakning av arbetarna. På så sätt var det logiskt.
Petter Larsson, museipedagog

Här på Torup är det promenadavstånd mellan statarnas bostad och slottet. För en jordägare fanns det vinster med systemet som introducerades i mitten av 1700-talet.

– Det fanns en idé att det var billigt att anställa en gift dräng och betala i natura. Kvinnorna fick sköta mjölkningen och de producerade barn så det kom ny arbetskraft. När de bodde nära kunde de arbeta mer, och så kunde man ha en lättare övervakning av arbetarna. På så sätt var det logiskt.

I Torup var det promenadavstånd mellan statarnas bostad och slottet.
I Torup var det promenadavstånd mellan statarnas bostad och slottet. Foto: Anna Morin

Petter Larsson ingår i museets trio som levandegör statarnas liv genom att visa upp de före detta statarhemmet och berätta om deras livsförhållanden. De övriga på museet är chefen Barbro Franckié och pedagogen Karin Rydahl. De samlar berättelser och informerar också om hur arbetsmodellen infördes, marknadsfördes och till slut avskaffades helt i Sverige 1945.

En av dörrarna i röda statarlängan går rakt in i köket hos familjen Lindoff. Hit kom Hanna Lindoff (senare Mauritzson) som nioåring. Familjens hem har återskapats som hon mindes det.

Varje del av rummet används. I hörnet står handfatet i porslin med tillhörande kanna ovanpå pottskåpet. Silltunna är stadigt placerad i skafferiskrubben. I det största lilla rummet ligger en sinnrikt vikt lång trasmatta i en fyrkant runt bordet, fönstret ramas in av spetsgardiner och en pelargon i kruka nu om sommaren. Handsydda jämna korsstygn broderade på duk och väggbonader. Ja, vi är i ett hem och det känns även 90 år senare.

Hannas familjs kök på 1920-talet. På väggen hänger strumporna på tork.
Hannas familjs kök på 1920-talet. På väggen hänger strumporna på tork. Foto: Anna Morin

I rummet med en säng berättas hur vintern var, när vattnet frös i kökshinken. På väggen står det, som en del av utställningen,”i dag är det kallt ute för nu har rosorna frusit på tapeten”. Gestaltningen i rummen tar historien in på skinnet. Isiga väggar hos arbetare som tvingades leva i bostäder som inte gick att hålla varma. Här levde de tillsammans med sina barn och bebisar i iskalla rum med löss, lus och i värsta fall råttor.

De minsta barnen följde säkert med till täppan, och kunde göra små sysslor i hemmet. Större syskon och föräldrarna var borta och arbetade ute på gården i långa pass. Även om åtta timmars arbetsdag blev lag år 1920 gällde det bara industriarbetare.

Lilla Hanna Lindoff lärde sig sy av sin moster, hon gillade det och satt vid symaskinen vid fönstret med tjocka böcker under fötterna för att nå ned till pedalerna.

I längan bodde som mest tolv familjer under en period när varje lägenhet delades av till två. På vinden bodde säsongarbetare i bås som delades av med träväggar. När båsen stod tomma på vintern tog statarfamiljerna ned väggarna och använde som ved.

Hannas föräldrar var sambor. Kyrkan hade inte samma makt som tidigare, kyrkoplikten hade upphört 1918 och det fanns inte samma krav på statarfamiljen som på andra.

– De lägst ned på den sociala skalan förlorade inget för att de inte gifte sig. Kanske att de andra familjerna i huset såg ned på dem, säger Petter Larsson.

På en väggbonad i huset står det
På en väggbonad i huset står det "plikt och elände". Foto: Anna Morin

På ett par tavlor med korta texter skildras Janne Larssons arbetsliv. Han var en av dem som fick anmärkningar i sitt kontrakt för att han sysslade med facklig organisering. Godsägarna höll ihop och varnade varandra för att anställa dem som försökt förbättra villkoren för sig själva och sina arbetskamrater.

Vid den här tiden, 1928, finns det omkring 35 000 personer i Sverige som lever som statare. Under 1800-talet hade annars statarklassen växt kraftigt, år 1880 var 143 000 människor statare.

I nästa lägenhet kliver vi in i 1952. Radion står på. Klara, späda och välartikulerade barnröster talar i hela meningar i en intervju. Sedan följer musik med texter på svenska.

Radion från 1952 står på.
Radion från 1952 står på. Foto: Anna Morin

Här bor Asta och Tore Svensson som flyttade till eget efter att de gift sig. De får tre barn. På golvet står en låda träklossar och på symaskinsbordet en liten träleksak, en hund med hjul.

Det ser ut som de bara rest sig upp ett slag. På bordet framför fönstret står ett glasfat med en kanelbulle och de minsta likörglasen är framdukade. I kopparna med rosmotiv är kaffet kvar. Spelkort är utbredda i en patiens. De har två fåtöljer, vilket är möbler de skaffade efter hand när familjen började använda båda rummen.

När de avskaffade statarsystemet var det ingen ekonomisk seger, utan en psykologisk.
Petter Larsson, museipedagog

Tore Svensson föddes här i huset. Han började jobba för Torups slott redan som elvaåring. I intervjuer med museet har Tore Svensson sagt ”Skämmas för att vara statare – varför det? Jag jobbade hårt, men mådde bra av det. Jag är frisk”.

Asta och Tore Svensson.
Asta och Tore Svensson. Foto: Anna Morin

En nyhet efter 1945 års kollektivavtal om kontant lön till lantarbetarna var att makarna Svensson numera var hyresgäster och behövde betala hyra. Mer utgifter än tidigare alltså.

– När de avskaffade statarsystemet var det ingen ekonomisk seger, utan en psykologisk, säger Petter Larsson och fortsätter:

– Statarsystemet var en rest från det feodala samhället. Nu blev man fri.

FAKTA Legostadgan
Legostadgan var en lag som skrevs 1664 och som reglerade förhållandet mellan gårdsherrar och deras tjänstefolk på landsbygden. Det var framför allt pigor och drängar som gifte sig med varandra som erbjöds tjänst på årsbasis vid gårdar och gods. Betalningen skedde nästan uteslutande i natura. Den senaste stadgan från 1833 gällde med några revideringar fram till 1926.
Legostadgan reglerade även tjänstetvånget fram till 1885. År 1944 fick lagen en modern efterträdare i form av Hembiträdeslagen, som i sin tur 1971 följdes av Lagen om arbetstid med mera i husligt arbete.

På 1950-talet är alltså statarsystemet avskaffat. Men mycket är sig likt. Eftersom Asta Svensson är gift förväntas hon arbeta som mjölkerska, fast hon aldrig gjort det förr, och det är bara att rätta sig under ”den vita piskan”.

Då alla vuxna arbetade orsakade barnpassning nervositet. I museet berättas hur kvinnorna sprang hem från morgonmjölkningen och kunde höra hur ungarna vaknat. Det var bara att springa och hoppas att inget allvarligt inträffat.

Efter att ha besökt Asta Svenssons och Tores hem, och Hanna Lindoffs, och sett spår av den uppblossande organiseringen bland lantarbetare, gnager frågan i en, hur kunde en sådan fattigdom bevaras ända in i modern tid?

Vilka idéer, maktförhållanden och lagar lyckades hålla mjölkerskorna, betfolket, djurskötarna och åkerarbetarna i schack? Vilka vinster gav det den härskande klassen?

Svaren på frågorna finns delvis bakom den tredje ingången i statarlängan. I utställningen där går det att lära sig mer om 1700-talets Gårdsfogdeinstruktion av Eric Salander som rekommenderade en anställningsform ”på stat” av familjer, då det var billigt och effektivt, och om Legostadgan som var lagen som slog fast hur tjänstehjon skulle sköta sig, agas och i vräkas i de fall de inte skötte sig.

Då de var anställda årsvis kunde man också vänta till kontraktet gått ut för en gammal person och då fick de åka till fattighuset.
Petter Larsson, museipedagog

Fram till 1919 kunde till exempel polisen komma och hämta den anställde om han lämnat sin arbetsköpare innan kontraktsåret var över. Och någon ålderspension fanns inte.

– Det var ett patriarkalt system. I Legostadgan stod att ägarna skulle ta hand om dem som jobbat länge. Här fanns det ett änkehus. Men då de var anställda årsvis kunde man också vänta till kontraktet gått ut för en gammal person och då fick de åka till fattighuset, säger Petter Larsson.

Författaren Majgull Axelsson är en av dem som är citerad på Statarmuseets väggar:

”Det värsta med att vara fattig är inte de materiella förlusterna. Den verkliga fattigdomens kännetecken är förlusten av integritet. Och det är en förlust som lämnar dörren vidöppen för kränkning.”

I museet nämns avtalen, reformerna och kampen som gjorde att statarsystemet avskaffades i Sverige 1945.  Det var också en ordstrid där de fattigaste fick höra att de hade ”statarmentalitet” och ”flytten i blodet”.

Författaren Majgull Axelsson står citerad på Statarmuseets väggar.
Författaren Majgull Axelsson står citerad på Statarmuseets väggar. Foto: Anna Morin

Den så kallade statarskolan var de författare som skildrade statarnas liv som det verkligen kunde vara, bland dem Moa Martinsson och Ivar Lo-Johansson.

– Ivar Lo använde medvetet uttrycket statare för att få samhället att förändras och gå till det moderna. Hanna Mauritzson hade nog inte sagt statare, säger Petter Larsson.

Beslutet att definitivt avskaffa statarsystemet trädde i kraft i månadsskiftet oktober-november 1945. Ren kontantlön infördes i avtalet mellan arbetsmarknadens parter, Svenska Lantarbetareförbundet och Skogs- och Lantarbetsgivarna. Några sörjde nog det hela, den billiga arbetskraften var attraktiv för den som drev jordbruk.

På statarmuseet finns ett rum som beskriver facklig organisering under 1900-talet.
På statarmuseet finns ett rum som beskriver facklig organisering under 1900-talet. Foto: Anna Morin

– Vi drar ibland paralleller mellan i dag och i går, säger Petter Larsson och fortsätter:

– Det går ju inte jämföra helt mellan dagens liv och Fattigsverige, såklart. Men det finns tankesätt som är desamma, och arbetsformer.

Globalt sett kan man jämföra jakten på billig, närmast livegen arbetskraft med den som tillverkningsindustrin söker i dagens ekonomiska frizoner.

Och ettårskontrakt med kontantlön lever kvar i Sverige. Det är 15 procent av de anställda som har tidsbegränsade anställningar, men hotet om att hamna i den gruppen och därmed inte kunna planera sin ekonomi långsiktigt gäller därmed alla. Utöver befintliga siffror finns dagens papperslösa arbetare som aldrig kommer in i statistiken över de anställda, och vars arbetsvillkor ofta är tuffa.

Petter Larsson i Statarmuseets trivsamma kafé.
Petter Larsson i Statarmuseets trivsamma kafé. Foto: Anna Morin

Arbetare inom LO-förbundens avtalsområden och unga, de med längst lön, har en mycket högre andel tidsbegränsade anställningar än övriga. Det säger något om makten, och hur de med minst inflytande har sämst villkor.

Apropå unga kan det vara värt att fira 2020 då det är hundra år sedan husbondens rätt att aga anställda pojkar under 18 år och flickor under 16 år avskaffades.

Kannor på mjölkpallen utanför uthuset.
Kannor på mjölkpallen utanför uthuset. Foto: Anna Morin

Efter att ha läst om förtrycket, och reflekterat över det, är det skönt att gå ut och ta frisk luft och se ut över odlingarna och trädgården, kika in i uthusets olika utställningar om mjölkning och natur, småprata med djuren och kolla in butiken och caféet. Tuppen som hörs utanför heter Jan efter Fridegård, och hönshuset har sällskap av andra små hus och inhägnader där kaninerna Hertha och Moa bor, och så grisarna Harry och Ivar.

För den som har krafter kvar finns Torups slott ett par kullar bort, det ägs numera av Malmö stad. Och så det kommunala friluftsområdet med lugnande bokskog.

Anna Morin

——

Läs och lär mer om statare och deras organisering

Statarmuseum finns också på Överjärva gård i Solna och Huseby bruk söder om Växjö. Läs mer i tidigare artiklar i Arbetaren om Överjärva och olika statarmuseer i Sverige.

Läs mer om lantarbetarnas, statarnas, vilda strejker och domarna mot de som försökte lämna i sitt arbete i en intervju med Gustav Nyberg i Arbetaren från 2016 i artikeln Statarna förde sin egen kamp

Statarhuset vid Torup blev museum 1995. Det drivs i stiftelseform i ett samarbete mellan Lantarbetarförbundet (numera Kommunal), Kommunal Skåne, Svedala kommun, ABF Skåne samt Stiftelsen Statarliv i Skåne med anknytning till Historiska Institutionen vid Lunds Universitet. Kopplat till stiftelsen är föreningen Statarmuseets Vänner.

Statarmuseet vid Torups hemsida finns mer fakta och länkar för vidare läsning.

Publicerad Uppdaterad
14 hours sedan
Suzanne Osten 1944–2024. Foto: Leif R Jansson/TT

Suzanne Osten – med liv och konst som ett äventyr

Suzanne Ostens gärningar för svensk kultur går inte att överskatta. En besvärlig och djupt älskad människa som man väl trodde skulle leva för alltid. Som visade hur leken kan läka och kulturen vara ett livsavgörande möte. Arbetarens Josephine Askegård minns Suzanne Osten, 1944–2024.

Dramatikern och regissören Suzanne Osten, som avled under en av de sista vackra oktoberdagarna, hyllas med rätta för sin livsgärning, och den var verkligen historiskt förändrande, på riktigt. Hyllningarna har funnits där under hela hennes långa kulturliv. Hon förde in den rikedom som också de psykiskt sjuka, de med beroendesjukdomar, de queera, de med utopiska drömmar och inte minst barnen i kulturen – också i så kallade finkulturella rum där de knappast synts innan hon stormade in. Själv övertygad men knappast färdig och tillsammans med de grupper hon mötte utvecklade hon det angelägna och fick det att spraka. 

Att se en föreställning eller läsa en text av Suzanne Osten var alltid ett äventyr och en varm hand i ryggen på den väg genom livet som ibland är lust, och ibland en ensam och vilsen färd i ett ökenlandskap. 

Total tilltro till barnet

Suzanne Ostens hela liv och verk handlade om att se barnet och den som befann sig eller kände sig utanför normen som gällde för tillfället. Hon föddes in i ett hem där hon utsattes för både extrem gräns- och skyddslöshet, och samtidigt fick hon med sig en självklar blick för det kreativt tillåtande – på ett positivt gränsöverskridande sätt. Hennes arbete handlade om att skilja de två, och att undersöka kreativa ramar på gott och ont. 

Suzanne Osten i samband sin 80-årsdag 2024. Foto: Pontus Lundahl/TT

Suzanne Ostens far var tysk socialdemokrat och flykting från det nazistiska Tyskland. Mamman Gerd Osten var känd skribent, scripta och filmregissör, som kritiker visade hon vägen och pekade ut begränsningar som hon såg hos de etablerade manliga regissörerna. Men hon flög högt i 1940- och -50-talens stränga normer och motades tillbaka. Gerd Osten utvecklade allvarlig psykisk sjukdom och dottern Suzanne som föddes under andra världskrigets sista år växte upp i en familj i kaos. En situation som hon berättat om i pjäser, självbiografiska texter, intervjuer och filmer som Mamma (1982) och inte minst i barnfilmen Flickan, mamman och demonerna 2016 – som blev barnförbjuden. Själv slogs hon för barns rätt att ta del av de av filmens teman som visserligen behandlar tunga mänskliga tillstånd men som visar på hopp och möjlighet i möten med människor som svajar. Hon hade en total tilltro till barnet. 

Fickteatern – teater för alla

Suzanne Osten tog tidigt tyglarna i sin egen konst, tillsammans med Lottie Ejebrant, Leif Sundberg och Gunnar Edander startade hon Fickteatern 1967, en av de första fria teatergrupperna i Sverige, och med ett uttalat socialistiskt perspektiv. Man ville söka upp en ny publik och spegla deras verklighet genom att spela på torg, skolor och fängelser. Musiken var en viktig ingrediens och samarbetet med musikern Gunnar Edander blev mångårigt. Han skrev det mesta av musiken till den enorma succén Jösses flickor! Befrielsen är nära på Stockholms stadsteater 1974. Den var den tredje i en rad pjäser om kvinnor, men blev hennes största publiksuccé, som lever än. Där fick även den prostituerade kvinnan, arbetarflickan och den nedtryckta hemmafrun sina sånger som, som vanligt, gavs ut på skiva och sjöngs, och sjungs forfarande i körer, i demonstrationståg och i varje kvinnas badrum. 

Fickteaterns ensemble 1968: Gunnar Edander, Lottie Ejebrant, Leif Sundberg och Suzanne Osten. Foto: Bo Schreiber/TT

Suzanne var beläst och arbetade med sina grupper kring teorier av forskare och barnpsykologer, en av de viktiga var psykolanalytikern Alice Miller. Många är de medarbetare i Suzanne Ostens projekt som vittnat om att ha hamnat i en utvecklande grupp och process som man aldrig glömde. Skådespelarna återkom, och så gjorde publiken. Hon har arbetat på många olika scener och alltid bidragit med nya synsätt. 

Suzanne Osten var beundrad och respekterad, inhöstade priser och hade ständigt nya projekt på gång, hennes liv och verk var som ett äventyr. Hennes humanism, arbete och kärlek till kulturen kan inte överskattas. 

Suzanne Osten och skådespelaren Gunilla Röör inviger Pridefestivalen i Stockholm 2010. Foto: Maja Suslin/TT

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
"Arbetare inom låglöneyrken behöver kompenseras kraftigt för att möta övriga branschers lönenivåer." Foto: Jonas Ekströmer/TT, Byggnads, Kollage: Arbetaren

Unga Byggare: Tre procent lön är 100 procent svek

LO:s krav på en tre-procentig löneökning är ett svek mot Sveriges arbetare skriver Erik Andersson, ordförande för Unga Byggare Väst i en debattartikel. Istället måste vi se löneökningar som motsvarar tidigare reallönesänkningar och inflation.

Idag går vi en ny vecka till mötes och Sveriges arbetare går upp för att ta sig till jobbet. Många av oss har en lång resväg innan vi är framme. Är man i god tid hinner man ta en kopp kaffe innan det uppjagade arbetstempot suger tag i en. Många reser sig segdraget upp från stolen i boden och tar en sista suck innan en dammig hjälm åker på, vissa är i början av arbetslivet medan för andra är det ännu en dag i ett långt yrkesliv. 

Det märks i stegen Sveriges byggnadsarbetare tar, det haltas och diskuteras operationstider med förhoppningen om en dugligare vardag. Väl ute på ställningen sviks man antingen av vädret i eller den så kallade ”inteckningen av ställningen”, och om inte kroppen orkar så gör snart inte psyket det heller. Man känner regnet piska i ansiktet och när regnet smyger innanför jackan så blir man snart påmind om att man lever.

Lönen äts upp

Murbruk börjas blandas och en armé av skottkärror körs fram. Under tiden kommer några uppmuntrande ord från arbetskamrater – det gäller att hålla moralen uppe. Sex kvadratmeter per gubbe är det som gäller, det är minimum för att ackordet ska gå ihop. Bort från storbyggena klättrar en byggnadsarbetare, en familjefar som många andra i branschen, upp på ett hustak för att fräsa ur fogarna på en skorsten och sedan foga om. Om man kan stänga av allt jäkt och stress samtidigt som man försöker göra ett noggrant arbete så kommer man förhoppningsvis hem helskinnad till sin familj efter ännu en hård arbetsdag. 222kr/timmen är priset på både kropp och själ, när man tar sig an samhällets uppgifter som byggnadsarbetare. 

När lönen trillar in den 25:e varje månad äts tyvärr mycket upp av höjda boendekostnader, matkostnader och el-priser. Ett gott liv som arbetare kräver ekonomiskt utrymme det vill säga att Sveriges arbetare får ut större del av mervärdet som vi skapar åt företagen. 

Att klassklyftorna ökar i det här landet beror mycket på synen på vårt arbete, och viljan till att hämta ut den lön vi har rätt till. Vår plikt känner vi varje gång klockan ringer och vi ger oss av mot arbetet. Plikten blir vi alltid varse om när vi tar av sparpengarna för att ekonomin ska gå ihop. Plikten är i vårt medvetande varje dag och om inte så känns den iallafall i kroppen, endast tre procent av Sveriges byggnadsarbetare klarar sig fram till pension. Då bör vi åtminstone få en god lön att leva på.

LO har blivit svagt

Det Unga Byggare vill lyfta fram är hur svag Landsorganisationen blivit. Man säger att Sveriges arbetare måste ta ansvar, att Sveriges arbetare inte kan kräva för mycket i förhandlingar med Svenskt Näringsliv. Man tar ton för att en tre-procentig löneökningstakt skulle vara bra för Sveriges arbetare. Detta visar hur ”Märket” spelat ut sin roll och att industriavtalet borde skrynklas ihop för och hivas i papperskorgen. Det behövs bildas en ny lönemodell som ger Sveriges arbetare rättmätiga lönelyft. Arbetare inom låglöneyrken behöver kompenseras kraftigt för att möta övriga branschers lönenivåer, och de branscher där löneutrymmet är stort behöver man plocka ut en större del av mervärdet. Det är därför dags att man som huvudorgan inom fackföreningsrörelsen blir påmind om att allt annat är ett svek. Ett brutalt svek. Ett svek mot arbetare som vill få ut sin rätt i pengar och få chansen till en god tillvaro.

Lönekrav på 15 procent

Om man nu kan sätta ett pris på hederligt arbete som byggnadsarbetare, så är det bra mycket mer än 222kr/timmen. Arbetarrörelsen har inte råd att vända arbetare ryggen. Unga Byggare anser att vi måste ha löneökningar som tar igen tidigare reallönesänkningar och inflation, därför är ett lönekrav på 15 procent rimligt speciellt när inflationen varit vinstdrivande, och medvetet drivits på av företagen. För om inte så vänder snart Sveriges arbetare fackföreningsrörelsen ryggen, om de inte redan gjort det.

Men tron på gemenskap och vilja finns, något som vi i Unga Byggare alltid förespråkar i vårt fackliga arbete. Och när man har örat nära marken så blir man snart varse om att låga löneökningar är impopulära, därav vill vi se ett lönekrav på 15 procent.

Landsorganisationens förslag på tre procent är i praktiken ett svek på 100 procent. 

Erik Andersson är ordförande för Unga Byggare Väst

Publicerad Uppdaterad
2 days sedan
Facklig manifestation utanför Teslas butik på Sveavägen i Stockholm
Trots att ingen hindrades från att gå in i butiken polisanmäldes manifestaionen utanför Tesla i centrala Stockholm. Foto: Johan Apel Röstlund

Polisen anmäler facklig manifestation utanför Teslas butik i Stockholm

Den fackliga manifestationen utanför Teslas butik i centrala Stockholm polisanmäldes på måndagsförmiddagen.

– Det är vi själva som anmäler för brott mot ordningslagen då manifestationen inte är tillståndsgiven, säger Ola Österling som är Stockholmspolisens presstalesperson till Arbetaren.

Ett femtiotal personer samlades på måndagsmorgonen utanför Teslas butik på Sveavägen i centrala Stockholm med plakat och flygblad. På plats fanns förutom strejkvakter representanter för flera andra fackförbund. Den infekterade konflikten om kollektivavtal med den amerikanska elbilsjätten har nu pågått över ett år och läget ser, som Arbetare kunde rapportera i fredags, fortfarande låst ut.

Foto: Johan Apel Röstlund

– Jag är här för att stötta mina kompisar i IF Metall. I Sverige ska vi ha kollektivavtal helt enkelt, säger en kvinna på trottoaren utanför den exklusiva bilbutiken.

Hon är barnskötare, medlem i Kommunal och har bytt bort sitt arbetspass med en kollega för att kunna delta i manifestationen.

Andra är där som strejkvakter. Som exempelvis Mohammed Alansari.

För Mohammed Alansari var det viktigt att vara på plats utanför Tesla på måndagsmorgonen. Foto: Johan Apel Röstlund

“Håller ångan uppe”

– Vi måste hjälpas åt för att få till ett avtal med Tesla. Annars står arbetarna på deras verkstäder helt utan skydd, säger han och håller en bunt flygblad i händerna som han räcker över till förbipasserande.

En bit därifrån står Britta Lejon, ordförande i fackförbundet ST, och pratar med kollegor från andra fack. 

– Det är så otroligt viktigt att vi håller ångan uppe och stöttar den här kampen. Samtidigt hade jag önskat att ännu fler fackförbund slöt upp och drev på. Det skulle öka trycket på Tesla, säger hon.

Britta Lejon. Foto: Johan Apel Röstlund

Men trots att inga människor hindrats från att gå in i butiken valde polisen, bara 20 minuter efter det att manifestationen påbörjats, att göra en anmälan för brott mot ordningslagen.

Det bekräftar presstalesperson Ola Österling för Arbetaren.

– Jag vet faktiskt inte vad det innebär men vi kommer att stå här fram till klockan tolv idag, säger Emma Hansson som är ordförande i IF Metall i Stocholms län.

Emma Hansson. Foto: Johan Apel Röstlund

Hon är också på plats utanför huvudentrén och är trots anmälan nöjd med förmiddagen.

– Det har ju samlats en hel del folk och känns som en riktigt bra uppslutning. Att vi står här idag kanske inte kommer att leda till kollektivavtal men det är viktigt att vi fortsätter för att hitta en lösning för våra medlemmar, säger Emma Hansson.

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan

Vendela Engström:
Jens Stoltenberg: Riddare av Nato-orden 

“Det hade lika gärna kunnat varit ett aprilskämt. Men den gångna veckan har återigen påmint om hur råkonservartiva de politiska strömningarna är just nu.” Arbetarens vikarierande chefredaktör Vendela Engström om att Jens Stoltenberg mottagit riddarorden av kungen.

För några år sedan besökte jag en medeltidsmarknad. Gycklare, kanderade äpplen och vuxna människor iklädda särk. Tempelriddaren Arn, alltså Joakim Nätterqvist, var marknadens och barnens stora dragplåster och jippo. Utklädd till riddare dubbade han alla som mäktade med kön. 

”Jens Stoltenberg får riddarorden” är en rubrik man inte såg komma. Det hade lika gärna kunnat varit ett aprilskämt. Men den gångna veckan har återigen påmint om hur råkonservartiva de politiska strömningarna är just nu. Denna  gång var det dock inte Arn som la svärdet på axeln, utan kungen som fäste en medalj på Nato-pensionärens bröst. 

Förra året återupplivades tydligen det svenska ordensväsendet: Riddarordnar kan återigen delas ut till personer som, enligt stadgarna, utfört ”extraordinära personliga insatser för Sverige eller svenska intressen.” Beslutet ska ha fattats av bred politisk enighet i riksdagen. 

Traditionen, ett ultrakonservativt blast from the past, härrör från korstågens religiösa väckelse vid början av 1100-talet. Det ”moderna” svenska ordensystemet härrör däremot från mitten av 1700-talet. Men för femtio år sedan, 1974, ansågs det konservativa belöningssystemet daterat. Att kungen ska dela ut ordnar till befolkningen, ansågs höra till det förflutna.

Att kungen, eller ”Stormästaren” som han kallas i det här samanhanget, nu delar ut ordnar för första gången på 50 år är ett ”återuppväckande av en fin tradition som Sverigedemokraterna drivit på för”. Det skriver fyra SD:are i motionen ”Konservativ politik för samtid och framtid”, inlämnad till riksdagen den 2 oktober i år. Ett litet stickspår: I motionen föreslår de bland annat att helgdagarna ska få grundlagsskydd. Givetvis undantaget  första maj. Den vill SD ersätta med Valborgsdagen. 

Utöver Stoltenberg får nio andra personer riddarorden för deras insatser i den svenska Nato-processen. En process som gick över huvudet på befolkningen. Nu ska Sverige i stället samsas med USA-imperialister som bistår Netanyahu att bomba sönder Gaza och samarbeta med Turkiets president Erdoğan. 

Samtidigt ökar polariseringen i landet. Den SD-influerade regeringen skyller givetvis alla problem på invandring och lösningen stavas hårdare straff, när det som i själva verket sker och har skett är att vi fått ett allt mer ojämlikt samhälle.

Enligt en ny rapport från Oxfam är Sverige nu sämst på jämlikhet i Norden och en vanlig lönearbetare bidrar 28 gånger mer till det gemensamma än en höginkomsttagare. 

Parallellt skålas det i kungahuset. Anslaget till kungen och Slottsstaten ökar nämligen med 21 miljoner kronor jämfört med förra året och uppgår nu till 190 miljoner kronor för 2025. Det lär räcka till en och annan riddarmedalj.

För Sverige, ur tiden. 

Publicerad Uppdaterad
5 days sedan
Klimatminister Romina Pourmokhtari och regeringen sågas när de svenka utslöppen ökar.
Klimatminister Romina Pourmokhtari och resten av Tidöregeringens politik har ökat utsläppen. Bildmontage. Foto: Bild: Roald Berit/TT och Jacob Åkersten Brodén/TT

Tidöregeringen sågas när utsläppen ökar: ”Väntat och katastrofalt”


För första gången på länge ökar de svenska utsläppen. Framförallt beror det på att användningen av diesel tagit fart igen efter Tidöpartiernas sänkning av reduktionsplikten för snart ett år sedan. Nu sågas regeringen ännu en gång för att inte ta klimatkrisen på allvar.

– Tidöpartierna tar inte klimatfrågan på allvar. Vi har en regering som för en politik som ökar utsläppen när vi lever i tider med rekordtemperaturer och det är katastrofalt.

Det säger Kristina Östman som är chef på klimatenheten vid Naturskyddsföreningen till Arbetaren.

Det är Statistiska centralbyrån, SCB, som tagit fram de nya dystra siffrorna som visar att klimatutsläppen i Sverige ökat med hela 5,6 procent under årets andra kvartal jämför med förra året vid samma tid.

Under det första kvartalet 2024 ökade utsläppen ännu mer, med nära sju procent jämfört med året innan.

Främst är det inom bygg- och transportsektorn som ökningen varit som starkast. Men också genom hushållens högre konsumtion. Enligt SCB beror ökningen på att användandet av diesel tagit fart igen efter den SD-styrda regeringens starkt ifrågasatta beslut att kraftigt sänka reduktionsplikten från 30,5 procent till sex procent för snart ett år sedan.

– Det här var tyvärr väntat. Regeringen låtsas att de har en ambitiös klimatpolitik när det i själva verket är precis tvärtom. De har ju aktivt nedmonterat fungerande klimatpolitik och tagit bort nästan allt stöd till satsningar på förnybar energi, elbilar och energieffektivisering, säger Kristina Östman.

Kristina Östman. Foto: Naturskyddsföreningen

“Totalt haveri”

Regeringens klimatpolitik har redan upprepade gånger sågats från alla möjliga håll. Både miljöorganisationer, oppositionen och den samlade expertgruppen inom den statliga myndigheten Klimatpolitiska rådet har varit starkt kritiska till att Sverige inte gör mer i frågan.

– Det är mycket allvarligt. Det är ett totalt haveri av regeringen. Vi har varit djupt kritiska till den höjda inblandningen av fossilt bränsle, till de sänkta fossilskatterna och att takten på elektrifieringen bromsas. Vi hade velat se en fortsatt reduktionsplikt som gör att man klarar klimatmålen, säger Miljöpartiets språkrör Amanda Lind till Dagens Nyheter.

Bryter mot klimatlagen

Så sent som i mars tidigare i år skrev Klimatpolitiska rådet i sin rapport att ”Den beslutade politiken under 2023 ökar utsläppen och leder inte i riktning mot att Sveriges klimatmål och EU-åtaganden till 2030 uppnås”, samtidigt som de menade att regeringen bryter mot klimatlagen som instiftades 2017 och som syftar till att motverka de allt mer akuta klimatförändringarna.

Liberalernas Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari har vid flera tillfällen både hånats och ifrågasatts för att hon enligt kritiker låter Sverigedemokraterna styra regeringens klimatpolitik.

I en intervju med Sveriges radios miljöprogram Vetenskapsradion Klotet sade hon för bara någon vecka sedan att regeringens politik inte lett till några ökade utsläpp.

Nu kommenterar hon de nya uppgifterna i en intervju med Dagens Nyheter.

– Självklart är det så att när produktionen ökar och vår ekonomi blir starkare och inflationen stävjas – då påverkar det vår ekonomi något enormt. Det påverkar också våra utsläpp som en följd av att vår ekonomi växer, säger hon till tidningen.

Men enligt SCB förklarar inte den växande ekonomin den kraftiga utsläppsökningen.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
"Vi kräver att svenska fackförbund bryter tystnaden om det pågående folkmordet". Foto: JANERIK HENRIKSSON/TT, Leo Correa/TT, Magnus Hjalmarson Neideman/TT, Claudio Bresciani/TT

Till SACO, LO och TCO: ”Stoppa Israel”

Regeringens tystnad och passivitet under det pågående folkmordet i Gaza är att stödja staten Israel och dess allierade, skriver 66 organisationer från kampanjen Stoppa Israel – Ingen handel med apartheidstaten och kräver att regeringen agerar.

Till SACO, LO och TCO,

Det pågår ett folkmord i Palestina. Svenska regeringen stödjer detta pågående folkmord och trots palestinska fackliga organisationers upprepade vädjan om hjälp att stoppa vapenhandeln med Israel, pågår det fortfarande vapentillverkning och export till Israel. 

Med stöd av rapporter från FN och människorättsorganisationer samt beslutet från den Internationella domstolen (ICJ) har allt fler som tvivlade, övertygats om rimliga indikationer på att Israel utför folkmord i Palestina.

Nyligen gick ett stort antal palestinska fackföreningar ut med vädjan om att ni fackliga organisationer ska göra vad ni kan för att stoppa Israels krigsmaskin.

Facken kräver markeringar mot Israel

Vi arbetare, lärare, journalister, vårdpersonal, tjänstemän, studenter med flera, kräver att svenska fackförbund arbetar för att svensk sjukvård öppnar upp för att krigsskadade palestinier ska ges möjligheten att få vård i Sverige. 

I solidaritet med palestinska fackliga organisationer kräver vi att ni bortom tomma ord, uttalanden och fördömanden gå till praktisk handling och omedelbart stoppa medverkan till all handel med Israel och arbeta för ett slut på apartheidregimen och ockupationen. 

Vi kräver även att svenska fackförbund bryter tystnaden om det pågående folkmordet och ställer sig bakom följande krav till regeringen: 

  • Inför sanktioner och stoppa all handel med Israel.
  • Avbryt all militär handel och allt samarbete med ockupationsmakten Israel.
  • Verka för att EU:s associationsavtal med Israel hävs och sanktioner införs.
  • Kräv permanent eldupphör och att humanitär hjälp når fram till de drabbade omedelbart.
  • Fördöm tydligt Israels alla övergrepp mot civilbefolkningen i strid med internationella lagar och folkrätten.

Tystnad och passivitet under ett pågående folkmord är att stödja staten Israel och dess allierade. Bryt tystnaden! Agera!

Hälsningar,
66 organisationer i kampanjen: Stoppa Israel! Ingen handel med apartheidstaten!

Publicerad Uppdaterad
7 days sedan
S uppgörelse med Tidöregeringen är inte tillräckligt för nödvändiga framtida investeringar som gynnar unga arbetare, skriver debattörerna William Sundberg (tv) och Cajsa Holmqvist (mitten), Unga Byggare. Foto: Claudio Bresciani/TT, Terese Perman och Lotta Jepsen Sjölander

Unga Byggare: ”S sviker en generation arbetare med balansmålet”

Unga Byggare ser Socialdemokraternas och Centerpartiets uppgörelse med Tidöpartierna om att överge överskottsmålet i svensk ekonomi som ett hugg i ryggen av företrädare som säger sig representera arbetare.

Nyheten om den uppgörelse som Socialdemokraterna och Centerpartiet gjort med Tidöpartierna och som innebär att överskottsmålet för Sveriges finanser kommer skrotas och ersättas med ett balansmål är ett svek mot landets byggnadsarbetare och arbetare i stort.

När uppgörelsen dessutom görs i stängda rum utan insyn är det ett sätt att undergräva demokratin, och det känns som ett hugg i ryggen av företrädare som säger sig representera oss arbetare. 

Under flera års tid har vi sett behoven av satsningar på infrastruktur, elnät, VA-nät, utbildning, nyproduktion av bostäder men också upprustning och energieffektivisering av miljonprogrammen. 

Under samma tid har vi sett att stora omfattande investeringar i Sverige inte har blivit verklighet i förhållande till behovet.

Balansmålet är inte tillräckligt

Arbetslösheten har ökat till hela 8,2 procent enligt Statistiska centralbyrån. Sverige ligger nu på tredje plats med EU:s tredje högsta arbetslöshet, och inom byggbranschen är arbetslösheten värst bland de unga. Just nu är det bara ett fåtal av dem som går ut byggprogrammet på gymnasiet som får jobb efter studenten.  Det kan vi jämföra med en arbetslöshet som låg strax under 2 procent före 90-talskrisen. 

Det balansmål som det nu står klart att man kommit överens om bakom stängda dörrar tycker inte vi är tillräckligt för att möta den ökade arbetslösheten eller de behov som Sverige står inför. 

Sveriges unga arbetare hade hoppats på mer för att sätta fart på ekonomin men också för att lösa de utmaningar vi står inför gällande klimatomställning, bostadsbrist, utbyggnad och renoveringar av järnvägen, en större inhemsk livsmedelsproduktion och ett utbyggt försvar.

Med det nya balansmålet riskerar vi bara att kunna uppfylla en bråkdel av det investeringsbehov vi har. Ny kärnkraft riskerar att sluka det investeringsutrymme man öppnat upp för. Av historien har vi lärt oss att i perioder av låg tillväxt och hög arbetslöshet är det arbetarklassen som får det tuffast och en minskad frihet, därför tycker vi att denna överenskommelse är ett svek mot alla Sveriges arbetare.

Investeringar över tid

Med detta sagt är vi heller inga slösaktiga och naiva ungdomar som tror att sms-lån löser tillvaron. Utan vi vill se investeringar i sådant som kommer betala tillbaka över tid. Stabil elförsörjning med tillgång till billig grön el gör att produktionen kan vara stabil. Infrastruktur betalar också tillbaka sig, där malmbanan är ett tydligt exempel men också att rörligheten i befolkningen har positiva effekter på arbetsmarknad och livskvalitet.

Att lösa bostadsbristen kommer även ge positiva effekter på arbetsmarknaden när människor kan flytta dit jobben och utbildningarna finns. Nya bostäder är också stabila värden som vi har nytta av över lång tid. Ökade satsningar på livsmedelsproduktionen kommer att skapa nya viktiga arbetstillfällen, men även göra Sverige mindre importberoende av något så livsnödvändigt som maten.

Sveriges statsskuld är också väldigt mycket mindre än andra jämförbara länder som gör att vi har möjlighet att våga investera i att möta framtidens utmaningar och behov. När staten sparar och inte lånar för satsningar måste befolkningen på individnivå belåna sig för att upprätthålla tillväxten och levnadsstandarden, detta gör Sveriges befolkning räntekänsliga vilket framförallt många unga som köpt eller tänkt köpa bostad fått känna av under de senaste åren.   

Jämlika förutsättningar

Detta handlar även om jämlika förutsättningar för olika generationer. Många som i dag är pensionärer har fått uppleva stora statliga satsningar som förbättrade levnadsstandarden för hela befolkningen. En aktiv industripolitik har genom historien tryggat arbetstillfällen och tillväxt. Ett miljonprogram som gjort att vanliga arbetare kunde förverkliga sina drömmar om en egen villa eller lägenhet utan att behöva belåna sig så högt att en arbetarlön inte klarade av att amortera lånet under en livstid.

Men även vetskapen om att arbetstillfällen finns, där man uppfyller ett viktigt syfte och där risken att hamna i arbetslöshet är liten. Jämfört med dagens gig-ekonomi där många jobb känns både osäkra och ganska meningslösa. 

Sveriges och EU:s politiker måste våga satsa annars springer resten av världens ekonomier som vågar satsa på framtiden ifrån oss.

William Sundberg och Cajsa Holmqvist, Unga Byggare

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Anna Johansson på Amnesty och Veronica Magnusson på fackförbundet Vision protesterar mot Tidöregeringens planer på an angiverilag.
Anna Johansson på Amnesty och Veronica Magnusson på fackförbundet Vision är två av trettiotalet talare på onsdagens manifestation mot regeringens planer på en så kallad angiverilag. Foto: Jessica Gow/TT, Henrik Montgomery/TT och Oscar Olsson/TT

Facken om angiverilagen: Tidöpartierna har gått för långt


Kritiken är stenhård. Både fackförbund och människorättsorganisationer kraftsamlar nu för att stoppa Tidöregeringens kontroversiella förslag om en angiverilag. 

– Sammanslutningen från civilsamhället är i det närmaste total och det råder en fullständig samsyn i att det här är helt fel väg att gå, säger Anna Johansson som är generalsekreterare på svenska Amnesty till Arbetaren.

Hon är en av trettiotalet talare som på onsdag samlas för en stor manifestation på Sergels torg i centrala Stockholm under parollen Stoppa angiverilagen.

Liknande demonstrationer har redan hållits i flera andra svenska kommuner sedan den SD-stödda regeringen strax efter valet 2022 meddelade att de ville se en lag där offentlighetsanställda ”ska vara skyldiga att informera Migrationsverket och Polismyndigheten om de kommer i kontakt med personer som vistas i Sverige utan tillstånd”.

– Konsekvenserna skulle bli att det så kallade skuggsamhället förvärras. Att brottsutsatta inte törs kontakta polisen, att sjuka inte vågar söka vård eller att barn till papperslösa, som redan är en väldigt utsatt grupp, inte går till skolan av risk för att bli anmäld, säger Anna Johansson.

Hon, och flera andra människorättsorganisationer med henne, har länge kritiserat det omdiskuterade lagförslaget.

En statligt ledd utredning kring lagen väntas presenteras den 29 november, och förslaget har väckt känslor även utanför Sveriges gränser.

– Det är fullständigt omänskligt, kommenterade exempelvis Michele Levoy, från den europeiska människorättsorganisationen Picum, lagförslaget i brittiska The Guardian tidigare i höstas.

Arbetaren har vid flera tillfällen rapporterat om den kokande ilskan och ökade oron bland sjuksköterskor, läkare, socialsekreterare, lärare och andra yrkesgrupper som riskerar påverkas av lagen.

– Regeringens förslag är inte förenligt med vare sig vår yrkesetik, vårt uppdrag eller med Barnkonventionen, sade Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand till Arbetaren förra året.

Välfärdsfacken enade mot angiverilagen

Bakom manifestationen i Stockholm nu på onsdag står de fem fackförbunden inom välfärdssektorn som sammanlagt företräder 1,2 miljoner medlemmar. 

Veronica Magnusson är förbundsordförande i Vision som organiserar bland annat socialsekreterare, tandsköterskor och läkarsekreterare.

Även hon ska tala på onsdag och skräder inte orden mot lagförslaget.

– Vill vi ha ett angivarsamhälle? Införs lagen är det ett stort steg mot ett allt mer auktoritärt system som skulle försämra välfärdsuppdraget i grunden, säger Veronica Magnusson.

Enligt henne och flera andra fackliga företrädare skulle anställda inom exempelvis kommuner tvingas till helt nya arbetsuppgifter om lagen går igenom. Många lärare och andra berörda yrkesgrupper har varnat för massuppsägningar om regeringen står på sig.

– Därför lägger facket inom välfärden ny allt krut på att det här inte ska bli verklighet. Det är en fråga där Tidöpartierna gått alldeles för långt och de måste helt enkelt ta hänsyn till vilka konsekvenser det skulle leda till för alla som jobbar inom den offentliga sektorn. Det är inte för sent att ändra sig och jag förväntar mig att de nu lyssnar på oss och inte går vidare med lagen, säger Veronica Magnusson.

Förutom fackförbund och människorättsorganisationer har även flera av Sveriges kommuner och regioner tagit aktiv ställning mot lagen om anmälningsplikt för offentligt anställda.

– Kravet att ange papperslösa barn kan aldrig hamna på barnskötare, undersköterskor eller elevassistenter. Alla barn ska känna sig trygga när de går till förskolan. Papperslösa ska känna sig trygga när de söker vård. Välfärden ska vara en trygg plats fri från angiveri. Därför måste förslaget stoppas, säger Malin Ragnegård, förbundsordförande i Kommunal i ett pressmeddelande inför onsdagens manifestation.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Kvinna i rosa huvudsjal och krigsbild i bakgrunden samt tre pratbubblor

Lama Majdi i Gaza: ”Utmattning är min ständiga följeslagare”

Den palestinska arkitektstudenten Lama Majdi är en av Gazas hundratusentals internflyktingar. Tillsammans med sin man och ettåriga dotter Sama kämpar hon för att överleva i det krigsdrabbade området. Via sms till Arbetaren direktrapporterar hon om hennes och familjens situation inne Gaza.

Söndag 20 oktober, kl: 21:44

I dag är det den 20 oktober. Etniska rensningar fortsätter i norra Gaza. Det verkar som om de genomför generalernas plan, som kommer att leda till en fullständig evakuering av området och förvandla det till en stängd militär zon, vilket betyder att vi aldrig kommer att återvända till våra landområden och egendomar där; Allt kommer att försvinna för alltid. 

Det är något som inte bara väcker sorg utan också ironi – hur vi, efter att vi fått instruktionerna att evakuera söderut, fråntas alla våra ägodelar som våra familjer arbetat i åratal för att skaffa och etablera ett stabilt liv fyllt av drömmar och ambitioner. 

Norra Gaza har blivit en grav där alla våra drömmar, liv, egenskaper och ambitioner är begravda för alltid.

Här lever vi det värsta och svåraste liv vi någonsin känt sedan vi föddes i detta land.

I dag har människor inget värde; alla dyrkar pengar, och alla utnyttjar varandra så mycket de kan. 

Våra liv är fyllda av exploatering från handlare, säkerhetskaos, banditer, stölder, mord, fördrivning och att dö av hunger och törst. 

De rika övervakar institutioner och föreningar, medan tjuvarna och de som är direkt kopplade till dem är handlare utan samvete. 

För några dagar sedan fick min dotter Sama sin andra dos av poliovaccinet och sedan dess har hon lidit av svår smärta och ihållande feber som fortsätter än i dag. 

Det har varit fyra dagar av helvete och jag vet inte när hon kommer att bli frisk. 

Jag har glömt smaken av sömn och utmattning är min ständiga följeslagare dessa dagar. 

Apotekaren på Ibn Al-Haytham Pharmacy diagnostiserade det som ett virus och ordinerade behandling för att minska febern och ta itu med viruset hon lider av. 

De sa att tillståndet kan pågå i upp till 10 dagar, vilket betyder att det finns en möjlighet att vår prövning kan förlängas med ytterligare 6 dagar! 

Min dotter kan inte äta eller dricka, och för några dagar sedan fick hon också brännskador på handen, vars märken gradvis bleknar; Jag vet inte vad det här livet vi lever är. Det är ett liv som påtvingats oss utan något val. 

Maten som finns tillgänglig i dag är mycket dyr; priserna på frukt, grönsaker, barnblöjor, städmaterial, kläder och skor, har aldrig nått sådana höjder förut.

Ingenting är billigt i ljuset av den skenande stölden av inkommande bistånd och blockaden som hindrar kommersiella varor från att komma in under förevändningen att de ansvariga har semester, vilket gör livet outhärdligt. 

Min fråga till dig som läser är: Finns det över huvud taget en väg till frihet och liv för en person från Gaza efter all denna tid av folkmord och etnisk rensning?

Lama Majdi
Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Emil Boss, poet och facklig organisatör hos SAC Syndikalisterna. Foto: Axel Green, Stina Stjernkvist

Emil Boss nya dikt ”Oleksandr”

Poeten Emil Boss är till vardags facklig organisatör och återkommande krönikör i tidningen Arbetaren. I augusti släppte han sin senaste diktsamling Kompression, som nominerades till Sveriges Radios Lyrikpris. Här kan ni nu läsa en av hans nyskrivna och tidigare opublicerade dikter.

Han kom till Sverige tjugoarton, 
fick jobb direkt från Svenska Palmen.
Altaner mest. Han lärde namnen
på Stockholms villastäder. 
Samma villkor som därhemma: 
Jämna sextiotimmarsveckor,  
varje sommar sju dar ledigt. 
Sängplats i en trång gemenskap  
av fjorton landsmän i en fyra.  
Tillståndets pris var ett gratis slit
på chefens kåk i Mälarhöjden.  

Två år gick, med lön att skicka 
till familjen i Zaporizhyzha, 
dubbelt mot vad han tjänat hemma
där Ana satt med fyra ungar. 
En dag plötsligt beordrad väntan:
”Kunden har inte betalat oss”. 
Följande halvår gick han runt 
utan jobb och sparkontot tömdes. 
Han pantade burkar när han fick höra
att en håltagningsfirma letade folk
till nyproduktion för allmännyttan
i Hässelby Strand: Bodar, passerkort, 
bygghiss och förman. Nya kollegor, 
samma slit och samma snöglopp,
samma obetalda helger. 
Covid värst: Borra med feber.  

Efter en tid kom en välbekant
order: ”Lönerna dröjer. Kunden har inte 
betalat fakturan. Vi måste jobba 
ikapp och bli klara, så att de betalar”.
Nästa månad samma visa. 
Spelets insats blev fördubblad 
och i tredje ronden var han slagen.
Vräktes från boendet, sov fyra nätter 
i chefens garage på ett liggunderlag,
hittade sängplats till rövarpris 
hos en georgier i Bagarmossen.  
sattes i skuld men kom genom
honom in på projektet Förbifarten: 
Byggstäd och bilning i tunnelbygge.  

Några svenskar inne i berget  
lärde ut kollektivavtalet. 
Han fattade mod och ringde georgiern, 
krävde sjuklön, övertid, OB och avtal, 
fick sparken och krävdes på hyresskulden. 
I desperation tog han vadsomhelst:
En känd aferist som jobbar åt PEAB.
Lade tak på en skola, byggde parhus i Sickla.
Lurad på lönen för fjärde gången  
kunde han inte annat än tomhänt  
resa hemåt med långfärdsbussen.  
Fyra veckor, sedan kom kriget.  
Familjen stod då illa rustad  
eftersom han byggt i Sverige. 
Många delade erfarenheten. 

Publicerad Uppdaterad