Jeg forstår næsten ingenting længere.
Men jeg ved
at menneske er en primitiv fiktion.
Jeg har ikke adgang til andres smerte
herfra.
Så låter det i Theis Ørntofts Digte 2014 (Gyldendal 2014). Och tillgång till andras smärta, nej – kanske har man inte det som människa. Inte fullt ut. Frågan är vad poesin kan göra åt den saken. Når man sin nästa genom dikten? Blir man rent av mindre ensam av poesi?
Kanske borde frågan ställas dels till läsarna, dels till poeterna själva. För om det finns en bild av litteraturen som allmänt fostrande, hälsofrämjande och så vidare är myten om dess utövare som en skygg melankoliker lika stark. De poeter som syns mest i offentligheten är också de som gör sitt yttersta för att leva upp till denna kliché – en Bruno K. Öijer, en Ulf Lundell, eller varför inte en Marcus Birro?
Många poeter har emellertid tröttnat på bilden av sig själva som ensamma genier. Författare har ju alltid inspirerats av andra, läst varandras texter och umgåtts och verkat i kotterier av olika slag. I Sverige verkar intresset för att aktivt omfamna detta ha ökat bara det senaste decenniet, mycket tack vare insatser från poesikollektiv och förlag som G=T=B=R=G, fikssion, Dockhaveri och Revolution Poetry. Allt fler bejakar det faktum att det – faktiskt! – går att skriva och läsa tillsammans.
Likväl arbetar de flesta poeter huvudsakligen på egen hand, åtminstone en bit in i processen. Hur det ser ut bland läsarna är en svårare fråga. Att sitta med en bok är givetvis en ganska privat upplevelse, men det finns flera sätt att tillgodogöra sig poesi. Den som går på uppläsningar, är med i en bokcirkel, läser kritik eller lyssnar på Dagens dikt får automatiskt in en social dimension i sitt poesirum, vilket kan vara nog så fruktbart.
Beroende på humör kan jag personligen känna att det är både vackert och lite vämjeligt att dela poesin med andra, oavsett om det är i köttet och i realtid eller genom att läsa andras synpunkter på en text jag tycker om. Å ena sidan är det fint att ana att andras upplevelser av världen liknar ens egna. Å den andra är fallet potentiellt högt. Man ser sig om på en svettig releasefest och tänker: Är det de här jag delar litteraturen med?
Jag tror hur som helst inte att man ska utgå från att poesiläsning gör en till en bättre eller mer harmonisk människa. Om litteraturen har förmågan att göra gott måste den rimligen också kunna göra ont. Däremot kan den helt klart fungera trösterikt, vidgande.
Den gör en kanske inte mindre ensam – snarare mer, är min erfarenhet – men det är en ensamhet som är betydligt uthärdligare än den allmänna och futtiga, som man tror att man är just själv om. Det är en stillastående ensamhet; men dikten, skriver Paul Celan, är ”ensam och på väg”.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
59 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
708 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
354 kr