Som vi tidigare pratat om har dikten både en visuell och en akustisk dimension. Utöver att den ser ut på ett visst sätt på papperet har den också särskilda ljud, särskilda klanger, som kan vara av varierande stor betydelse och utnyttjas på olika sätt.
Vissa dikter struntar helt i hur de låter. Andra upphöjer ljudet till en strukturerande princip, så pass att poeten Inger Christensen har kallat poesin för en underavdelning till musiken.
I rimmad eller versbunden poesi är ljudet så viktigt att det styr hela diktens framåtrörelse. Om rimschemat är ABAB, det vill säga att strof 1 rimmar med 3 och 2 med 4, måste dikten hålla sig till den uppsättning ord som funkar med modellen.
Skulle det plötsligt komma ett ljud som bryter av vore det en relativt gigantisk förskjutning av det lilla kosmos som dittills skrivits fram. Detta går förstås att utnyttja, för ibland är denna förskjutning just vad dikten vill åt.
Små, små gruskorn kan rucka på hela poetiska ekosystem.
Även poeter som inte bryr sig så mycket om ljud tvingas ofta förhålla sig till det, inte minst i samband med diktuppläsningar. Också här kan inställning och utförande variera rejält.
Vissa poeter är utpräglade scenkonstnärer som tydligt integrerar den egna kroppen i framförandet, till exempel genom att dansa, gestikulera eller använda rösten på ett distinkt sätt. Andra tar hjälp av musik, film eller bilder.
Ytterligare en del – kanske majoriteten – står bara rakt upp och ned och läser, eller hoppas åtminstone att det är så det ska uppfattas.
För det är ju en ganska underlig norm att all poesi ska kunna gå att läsa högt. Många texter tappar rejält när de lämnar boksidan, särskilt sådana som arbetar grafiskt med sättning, typsnitt och liknande.
Dessutom är det, så att säga, inte alltid som poet och dikt smickrar varandra. Följden av att se en poet läsa kan bli att man i hög grad tolkar in vederbörandes person i texten, fast den röst som var tänkt att framträda var en helt annan.
Något annat som bör nämnas är ljudpoesi, som är en genre i sig. Ljudpoesin härstammar från den tidiga modernismen och var under en tid särskilt poppis i dadaistiska kretsar.
Här är tanken är att släppa fonetiken helt fri från semantiken för att låta de rena språkljuden styra. Fattat som vanligt språk är det alltså rent nonsens, men jämför man med abstrakt måleri kan bilden klarna. Vad det ”föreställer” är inte beroende av realistisk avbildning.
Den som är nyfiken på diktuppläsningar och ljudpoesi har många givande internettimmar framför sig. Kolla på hemsidorna PennSound och UbuWeb, eller sök på Youtube på poeter du är intresserad av.
Själv älskar jag till exempel de dikter som nämnda Inger Christensen sjöng in till dansk radio i mitten på 1960-talet, från samlingen Lys (1962). De är vackra redan innan, men när hon sjunger dem – då är poesin verkligen musik.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
59 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
708 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
354 kr