Bokmässan, Bokhora, Books & Dreams, Lundströms bokradio – när man hör namnen på vissa populära litterära forum kan man tro att det inte är litteratur de handlar om. (Ska man vara ärlig är det inte alltid de gör det heller.) Namnen pekar på en allmän, möjligen ökande tendens att blanda ihop mediet med det som förmedlas: texten med boken, boken med texten.
Ofta framstår den ju som så självklar, boken. Den är bara där, helt transparent; mer som en del av själva texten än som en behållare för densamma. Men boken är så klart ett medium den också, långt yngre än både skriftkonsten och skönlitteraturen. Precis som papyrusrullen eller kassettbandspelaren har den särskilda egenskaper, sina egna sätt att villkora det den disseminerar.
Bland annat skapar nödvändigheten att vända sida en form av naturliga, regelbundna pauser som inte finns till exempel när du scrollar i ett flöde. Bokens makt över läsrytmen blir alltså väldigt stor. Som läsare litar du på att en vänd sida är ett steg framåt i texten, att du inte måste hålla på och hoppa fram och tillbaka för att komma vidare. På så vis är också boken mer än bara textens kärl. Den är ett grundvillkor, en förmodad premiss i dess tillblivelse, vilket styr vilka texter som alls kan skrivas.
Eftersom poeter älskar att känna sig radikala kan man tycka att drösvis av dem borde ha arbetat aktivt med bokformatet. Så är det dock inte. Motexempel finns – i Sverige kan nämnas bland andra Lotta Lotass, vars Den vita jorden (en roman, visserligen) publicerades som onumrerade, ohäftade sidor i en kartong – men är relativt få. Poeter, inklusive de som främst publicerar sig på internet, är i allmänhet lika låsta i boken som alla andra.
Detta har inte minst ekonomiska orsaker. Få förlag är villiga att satsa på författarskap som inte genererar böcker (och därmed varor). Dessutom, och det är nog inte oviktigt, är boken en enorm bärare av legitimitet. Sätt en text i en bok, och den får en helt annan tyngd än om den publicerats på en blogg. Boken är i sig en stämpel, ett slags garanti för att det som står i den är viktigt, genomtänkt.
Poängen är inte att allt detta är fel eller osant: ett manus som passerat flera redaktörer är ju i regel mer genomarbetat än en bloggtext. Men det är lustigt att inte fler poeter tar chansen att undersöka bokens gränser och arkitektur. Antingen genom att lämna den helt eller genom att störa den, vrida till den, så att den fysiska läsakten blir synlig. Vem vet vad som skulle hända då?
För protokollet ska tilläggas att jag och många med mig tycker att boken är ett ovanligt bra medium. Kanske handlar det mest om vana, att boken är så integrerad i läsningen att de knappt går att skilja åt. Samtidigt verkar läsplattan ännu inte ha skapat någon kollektiv frälsning liknande den vid dvd:ns genomslag. Huruvida detta kommer att förändras, eller om något helt nytt dyker upp, får helt enkelt framtiden utvisa.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
59 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
708 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
354 kr