Sommarföljetongen: Högspänning – del 14

2.6.2

Efter att ha levt så nära Täppas texter, efter att i analysens form kommit honom in på livet kändes det som ett självklart nästa steg att ringa in till Ring P1 för att möta honom om inte ansikte mot ansikte så åtminstone röst mot röst. Men veckorna gick utan att det blev Täppas tur. När jag kontaktade SR:s kundtjänst meddelade de att han hade semester. Jag undrade när han skulle komma tillbaka, men det fick den anonyma kvinnan inte meddela med hänvisning till någon slags policy. En morgon fick jag nog av att vänta och slog in det nummer [108] jag kunde utantill efter att det hamrats djupt ned i minnesbanken av det dagliga tjatet.

Till min förvåning släpptes jag fram. Det var den lite grå och oförarglige Emanuel Karlsten som var programledare och jag var så perplex över att plötsligt vara »live« med hela svenska folket att jag mer eller mindre omedelbart tappade tråden och svamlade lite lagom osammanhängande om kopplingen mellan mobiltelefoner och cancer och Emanuel bröt in och drev en helt egen linje om headsets och bilkörning som gjorde mig ännu mer förvirrad innan det var dags att avrunda och jag avlöstes av en karl från Sölvesborg som ville prata om det ökande hotet från Ryssland. Det tutade i luren, sedan blev det tyst igen. Långsamt la jag tillbaka den på sin plats igen.

Men Täppas lämnade mig ingen ro. Hans fräcka angrepp måste få ett slut. Jag sov fortfarande inte om nätterna och på dagarna gick jag sömngångaraktigt runt i huset eller fann mig sittandes i soffan, på toalettstolen, ute på altanen i full färd med att väva ihop ett litet hyss, en motreaktion på det spott och spe Täppas öst över oss elsjuka. En enkel och tydlig berättelse med ett enkelt budskap: hit men inte längre. Nu är det nog!

Det hela var en fantasi som blev verkligare än en film eftersom den var så detaljerad, så noggrann in i minsta detalj. Den var mer logisk än en dröm och mer påtaglig än en vision. Jag hade fullständig kontroll över det som hände och ingen annan kan lastas än jag. Det som hände var ett resultat och en önskan och det gjorde mig bubblande glad och fullständigt skräckslagen på samma gång.

Jag såg det så tydligt: hur jag införskaffade den nödvändiga utrustningen: kopparlina, trefasadapter, avbitartång, morakniv och dielektriska skyddshandskar i tjock latex. Hur jag klädde mig i min specialsydda skyddsdräkt av aluminium, drog en ullkappa över, hängde på mig ryggsäcken och gav mig ut på en resa norrut, mot Hälsingland där Täppas äger en gård där han kan koppla av från storstadens brus.

Resan dit är ett äventyr i sig. Jag cyklar åt nordost, via Alingsås och Lidköping, längs Vänerns vackra kust som jag minns från en ovanligt lyckad familjesemester [109], vidare förbi Mariestad och Kristinehamn. Det är en ovanligt varm vår. Jag sover ute i det fria, som en förespegling om det liv som väntar mig, en glimt av den spartanska men underbart fria tillvaro vi nu för. Min resa tar mig vidare, genom Storfors, Kopparberg och Borlänge.

På den tredje dagen rullar jag in i Bollnäs och får på Turistbyrån fram en karta över skogarna väster om stan. Där, lite avsides bortom en badsjö har Täppas sitt privata paradis, ett aningen medfaret men charmigt rött torp med tillhörande uthus och bodar med fruktträd och odlingar. Pittoreskt och bedagat på samma gång, lite så som jag själv drömt om att få bo.

Efter att ha försäkrat mig om att ingen är hemma skrider jag till verket. Jag letar upp det utanpåliggande elskåpet och börjar arbeta. Mina studier av elektricitetens faror [110] har gett mig åtminstone basala kunskaper kring såväl säkerhet som seriekoppling. Till att börja med slår jag av huvudströmbrytaren, varpå jag kopplar bort jordfelsbrytaren genom att leda runt den ingående ledningen med en trefashandske till de tre säkringarna.

Sedan går jag tillbaka till elskåpet, slår på huvudströmbrytaren och voilà, en sluten strömkrets som kommer ge Täppas en ordentlig kyss när han försöker ta sig in.

Från en outnyttjad säkring drar jag sedan en kabel längs med marken, upp till ytterdörren runt knuten, där jag skalar den och lindar koppartråden i en spole runt dörrhandtaget. Sedan går jag tillbaka till elskåpet, slår på huvudströmbrytaren och voilà, en sluten strömkrets som kommer ge Täppas en ordentlig kyss när han försöker ta sig in, en kyss på 400 volt. Vem var det som sa att el inte är skadligt för människor?

Efter att ha snyggat till på platsen lägger jag mig i ett björnbärssnår och väntar. Snart hörs ljudet av en motor. Som ett urverk, tänker jag, så väl klaffar det. Jag ler för mig själv, plockar ett par björnbär som hänger ned framför mig och mumsar på dem. De smakar strävt, de är inte mogna. Plötsligt far en fruktansvärd tanke genom mig – tänk om det inte är Täppas som kommer, tänk om det är hans fru eller något av hans fem barn eller nästan ännu värre, något barnbarn?

Med stigande panik ser jag för mitt inre hur en liten knatte skuttar fram till dörren, tjoande »Jag hann först, jag hann först« och den leende föräldern applåderar, »Jaa, vad duktig du är« för att sekunden efteråt stanna till mitt i en klapp när den lille sprattlar till och ett omänskligt ljud far ur barnets strupe, samtidigt som trädgården fylls av doften av nygrillad korv.

Jag är nära att resa mig ur snåret, jag är sekunder från att avbryta, bryr mig inte om att jag kommer röja mig, bara jag kan förhindra att oskyldiga drabbas. Men så ser jag färdtjänstbilen som bromsar in på grusplanen och Täppas som kliver ut i gräddig basker och vit sportjacka, ignorerande taxiförarens utrusande hjälpsamhet. Det klirrar från de två Systembolagetkassarna han måste varit inne i Bollnäs och införskaffat. Minsann, det är så här man har semester.

Jag sjunker tillbaka på huk, håller andan. Hör taxin ge gas och försvinna och ser Täppas snedda över en gräsmatta som bönar om att bli klippt. Han gräver i fickan efter nycklarna. Hittar dem efter en stund och plockar upp påsarna som han ställt på marken. Nu tar han ett steg mot dörren, han är alldeles nära, nu är det dags. Nu ställer han ned påsarna igen för att öppna, nu sätter han nyckeln i låset och vrider om och sekunden efteråt borde han föra den andra handen mot handtaget och ta tag i det.

Men han gör det inte, han låter handen vila i luften precis ovanför min spole. Han står alldeles stilla i vad som känns som en evighet. Så rätar han på nacken, vinklar huvudet en aning åt sidan.

Vad lyssnar han efter? Jag fortsätter hålla andan fastän det känns som om lungorna ska sprängas.

Täppas för ned handen igen, men inte mot handtaget utan ned i fickan. Ur den plockar han fram en vit liten stav, som han fäller ut med ett schvung. En blindkäpp.

Pickande vänder han sig om och börjar gå ut på gräsmattan, bort mot grusplanen, rakt mot mig. Pick, pick, pick.

Långsamt, långsamt kryper jag bakåt på alla fyra. Jag erkänner, jag har underskattat Täppas. Jag hade inte räknat med blindas sjätte sinne, denna svårformulerade perception de tvingats utveckla när andra förmågor är satta ur spel.

Pick, pick, pick.

Käppen rotar runt i buskaget, alldeles nära mitt huvud.

»Hallå, är det någon där?«, undrar Täppas och hans röst låter annorlunda än på radion, både starkare och skörare på samma gång.

»Halli, hallå«, är jag nära att svara men gör inte det, i stället reser jag mig upp och rusar till min cykel som jag ställt vid några träd en bit bort.

I farten tappar jag min ryggsäck, men vad gör det, jag måste i väg, bort, men som den mardröm detta utvecklat sig till går allt fel och alldeles för långsamt. När jag väl lyckas få loss cykeln som typiskt nog trasslat in sig i de taggiga grenarna och ska hoppa upp och trampa i väg är han redan framme hos mig.

Närmast provocerad av hans antagande bestämmer jag mig för att inte streta emot, inte klösa ut de ändå obrukbara ögonen eller knäa honom på den fortfarande fungerande pungen utan snällt stanna kvar och berätta.

Med imponerande styrka och pondus håller Täppas fast mig, undrar barskt vem jag är och vad jag vill. Handlar det kanske om den där Vilks-grejen, är jag nån högerdåre som vill hämnas? Närmast provocerad av hans antagande bestämmer jag mig för att inte streta emot, inte klösa ut de ändå obrukbara ögonen eller knäa honom på den fortfarande fungerande pungen utan snällt stanna kvar och berätta. Förklara varför jag vill lära honom en läxa om elektromagnetiska fält.

Och till min förvåning lyssnar han faktiskt, utan att avbryta en enda gång. Ett långt tag står vi där bland träden, lutade mot min cykel medan bådas andhämtning lugnar ned sig och jag lämnar min omständliga redogörelse.

Till slut stoppar han mig förvisso, men bara för att be om ursäkt, »Här i Hälsingland är det hemskt otrevligt om man inte bjuder gäster på kaffe med tillbehör om de kommer på oväntat besök, så jag skulle vilja gå in och fixa det, om du bara vill …«.

Jag nickar och springer genast i väg för att koppla loss det livsfarliga. När jag erbjuder min assistans vid kaffekoket grymtar Täppas nekande och pekar på en hammock mellan två stora rododendronbuskar. »Sätt dig där så länge, vet jag.«

Efter en ganska lång stund kommer han ut med en rykande kittel, koppar, socker, grädde och två rejält tilltagna kupor konjak. Sedan sitter vi där i den knirrande hammocken och pratar. Ganska snart har vi glidit över från mig och mina bevekelsegrunder till en allmän diskussion om makt och motstånd, rätt och fel, strategier och felslut.

»Varför ge dig på en enda, ärligt talat ganska så betydelselös individ när du kan slå mot hela systemet?«, undrar Täppas retoriskt och jag är böjd att hålla med. »Som vi sa på sjuttiotalet, krossa det som krossar dig«, flinar han lite nostalgiskt och höjer en knuten näve.

Det hela har hänt så snabbt, det är överväldigande. Jag kan inte hejda mig. I ett infall lutar jag mig fram och kysser Täppas, och han är inte sen att svara. Han smakar lagrade druvor och garvsyra och hans tunga är het och girig. Hastigt klär vi av oss och lägger oss på den mjuka stoppningen.

Han visar sig vara en både sensibel och oerhört lyhörd älskare. Millimeter för millimeter känner han sig fram över min kropp, hanterar den med utsökt precision. På ett helt annat sätt än någon annan man rör han vid mig både varsamt och rejält. Den gnisslar när hammocken rör sig än framåt, än bakåt medan eftermiddagen faller över det hälsingländska landskapet.

Jag vaknade upp på mitt smutsiga golv, på toalettlocket, under täcket. Det var början på dagen eller mitt i natten och jag förstod någonstans att det var dags att släppa taget, dags att gå vidare. Jag reste mig upp, la mig ned, gick fram till fönstret. Försökte se ut i natten, vände mig på sidan, spolade i toaletten. Förde upp fingrarna till näsan och kunde nästan känna hans doft, så verkligt hade det varit.

 

2.7

I samma veva fick jag besked från Försäkringskassan att jag blivit utförsäkrad. Min ansökan om att få sjukpenning på fortsättningsnivå till sjuttiofem procent av min sjukpenninggrundande inkomst hade avslagits med hänvisning till att min arbetsförmåga inte ansågs vara så pass nedsatt att jag inte kunde ta ett arbete på den vanliga arbetsmarknaden. Nicklas hade bokat in ett överlämningsmöte mellan honom, mig och Baker om två veckor. Vad gällde mitt uppehälle hänvisades först och främst till Arbetsförmedlingens ersättningar i form av aktivitetsstöd eller utvecklingsersättning, i andra hand ekonomiskt bistånd från socialtjänsten.

Jag hånskrattade när jag läste brevet. Det var så bottenlöst fräckt, så samtida ansvarslöst och samtidigt så lägligt, så sammanfallande, som en färdtjänstbil som rullar in på en grusplan i Hälsingland, som ett urverk. Jag tänkte inte gå på något möte. Aldrig mer möten, aldrig mer denna förnedring, detta bottenlösa harvande. Det var över nu. De hade fört mig till kanten och knuffat mig över stupet, men jag var inte vred, knappast bitter. Jag föll med öppna ögon och ett leende på läpparna.

Det fanns en oerhörd lättnad i att släppa taget och sluta kämpa emot, sluta drömma om det som en gång var och kriga för att uppnå det omöjliga.

En känsla av kraft genomforsade mig. Det fanns en oerhörd lättnad i att släppa taget och sluta kämpa emot, sluta drömma om det som en gång var och kriga för att uppnå det omöjliga. Nu är nu och nu är jag en helt annan än då, det var en insikt så stark att jag inte bara fick gåshud, jag skakade i hela kroppen av rysande het frossa. Aldrig att jag ska låta någon trampa på mig igen, som en orm i gräset skulle jag hugga. Det här var min möjlighet.

Den sista tiden tog jag hand om det praktiska. Jag lät lämna tillbaka Willy till det katthem jag en gång fick honom från. Så slöts cirkeln, tänkte jag när jag stack in mitt finger genom kattburens galler och Willy slickade förvirrat på det en sista gång innan han bars in i en vit Volvo och försvann, förhoppningsvis till ett hem som kunde ge honom den kärlek jag tvingats trycka undan för att överleva.

Huset var avbetalat sedan en tid, över lag var de löpande kostnaderna låga eftersom jag stängt av både el och värme för över ett år sedan, så jag kände att jag kunde göra bokslut med gott samvete. Jag skrev ett långt brev adresserat till Simon och mamma och lämnade det på köksbordet. [111]

I brevet överlät jag både fastighet och inventarier till dem att dela. I en vision föreställde jag mig hur de flyttade in i huset tillsammans, hur Simon kom att ta hand om sin mormor under hennes sista tid. Hur han skulle växa som människa och i det solkiga (dosetten med sina många fack, de enorma blöjförpackningarna, de osentimentala samtalen med hemsjukvården) och det ömma (handhållandet, de plötsligt uppdykande minnena, livsvisdomen som trots allt fanns där att förmedla) skulle förvandlas från blyg och bortskämd pojke till en fin och förstående man. Förmodligen skulle huset snarare säljas omgående och Simon bränna merparten på hemelektronik och skräpmat medan mamma tynade bort på ett serviceboende men det kändes ändå bra att drömma.

Dagen då jag lämnade stod jag en stund bland alla prylar och möbler, så fulla med minnen. De bra sakerna (när Klas och jag flyttade in och fortfarande var kära hade vi invigningssex i alla rummen, till och med i den bökigt trånga hallen … Tidiga jular när vi hade Klas släkt på besök och mamma var i sin värdinnemässiga högform och allt var nästan så där Fanny och Alexander-perfekt … Stillsamheten efter allt det, alla tusentals timmar jag tillbringat i soffan med te och böcker och radio och Stig på mitt bröst …) och de mindre bra sakerna (hur jag i en svag stund strax efter att Klas lämnat mig funderade på att gå ned till spårvägskurvan mellan Bellevue och Kviberg och lägga skallen mot skenan … Vattenläckan -98 … Den där kvällen då jag för första och sista gången svarade på en kontaktannons och fann mig ha bjudit hem en till synes genomtrevlig men i själva verket bindgalen karl som jag halvvägs in i en monolog om en skara prästinnor som sammansvurit sig mot hans liv tvingades be att gå sin väg men som i stället blev hotfull och inte slutade förrän jag låtsades ringa polisen …). Jag tog in allt detta, den laddning som de till synes betydelselösa vardagsföremålen besatt, försökte memorera så mycket som möjligt och bevara det i mitt inre.

Sedan hängde jag min Haglöfs över axlarna och cyklade i väg. Norrut, men inte mot Hälsingland, nej, det här var ingen dagdröm, ingen verklighetstrogen fantasi utan något högst reellt. Det kändes härligt att uppleva musklernas arbete, lungornas pumpande, luftdraget i håret. Det här hände, jag hände.

Kvällen gled över i skymning medan jag passerade Angered och fortsatte mot Surte. I en hage norr om Ale övernattade jag. Låg i det höga gräset och blickade upp på himlen som var så oerhört stjärnklar. På den stora svarta skivan såg jag Cassiopeja och Orion, exakt likadana som när jag såg dem som liten, och ändå så annorlunda.

När jag precis gjort det bekvämt för mig i sovsäcken märkte jag att en ko lösgjorde sig från flocken i andra änden av inhägnaden och långsamt vankade fram till mig. Jag låg alldeles stilla medan jag hörde henne närma sig i gräset. Snart stod hon ovanför mig, silverglänsande i månens sken. En plastlapp satt fast i ena örat.

Kon böjde sig fram, andades genom sin mule med korta, hastiga andetag. Det luktade skarpt av stall och härsket mejeri, men jag lät mig inte bekommas. Jag backade inte undan, jag var öppen, jag tog emot.

Jag backade inte undan, jag var öppen, jag tog emot.

Försiktigt lirkade jag ut en arm ur sovsäcken och sträckte fram handen för att smeka djurets kind. Kon råmade dovt till svar innan hon vandrade tillbaka till de andra, som för att berätta »Hon är okej, hon är en del av naturen. Hon är som vi«.

Tidigt på morgonen vaknade jag av bondens fyrhjuling, samlade ihop mina saker och fortsatte. Jag passerade Lödöse och Lilla Edet, och sent på eftermiddagen kom jag till Backamo. Vid Vassbovik svängde jag in på den lilla grusväg som Göran beskrivit i breven och trampade djupare och djupare in i granskogen. Det låg verkligen avlägset.

En dimma låg tätt över fälten när jag kom ut ur skogsbrynet. Jag steg av och stod en stund och bara tog in alltsammans. Här uppe på höjden såg dimman ut som ett skummigt, halvt rörligt täcke över marken. Så rundade jag den obemannade vägbommen och hoppade upp på cykeln igen. Det knastrade om mina däck när jag rullade nedför backen, omsluten av ett tjockt fuktigt töcken.

Jag passerade odlingar och timmerupplag. Ännu en varningsskylt, samma som borta vid bommen, som upplyste om att det här var en elfri zon och att alla elektriska och batteridrivna apparater var strängt förbjudna.

På långt håll såg jag den gamla skolan, en gång lysande röd men nu flagnad och grå. Närmare mig låg ett par stugor utspridda längs med vägen, ur några av dem steg rök ur skorstenarna. En katt blinkade mot mig från dikesrenen och uppe på himlen svävade en rovfågel. Jag var framme.

 

 

FOTNOTER:

108) 099-510 10.

109) Klas var på ovanligt bra humör då det såg ut som att postorderföretaget Cellbes skulle köpa firmans system för klädförsäljning via nätet. I två veckor hyrde vi en mysig liten stuga utanför Mariestad. På dagarna badade vi och Klas och Simon fiskade och fick upp en stor gädda som tyvärr var full med parasitmask. På nätterna älskade jag och Klas, flera gånger efter varandra, precis som vi gjort när vi var nykära. Sedan kom hösten. Cellbes valde ett annat system och Klas försvann in i en dimma av förfallna fakturor och allt mer desperata åtgärder för att rädda vad som räddas kunde av firman.älskade jag och Klas, flera gånger efter varandra, precis som vi gjort när vi var nykära. 

110) Se exempelvis »Elsäkrare hem«, broschyr från Elsäkerhetsverket, 2013, och Svensson, Börge, Elektro-hacking: Så blir du din egen elleverantör, Subversiv förlag, 1993.

111) »Älskade unge och kära mammi! När ni läser det här är jag någon annanstans. Bry er inte om att leta, det tjänar inget till. Lev era liv och försök minnas mig med samma värme som jag minns er.«

Publicerad
3 dagar sedan
Efter strejken: MediCarrier börjar betala ut 100 procents höjning av OB-tillägg för storhelger och 50 procents tillägg för övriga lätthelgdagar. Foto: Johan Apel Röstlund och Stockholms LS

Att strejka lönar sig

De strejkande arbetarna på MediCarrier vann en viktig delseger i form av höjda OB-tillägg. En kollektiv seger som alla arbetare på företaget kommer att gagnas av. Men vad var det som gjorde att man vann och hur viktig var egentligen strejkens tajming?

Som tidningen Arbetaren rapporterat om i maj och i december har syndikalistanslutna arbetare strejkat vid sjukvårdslaget MediCarrier i Stockholm. Lagerarbetarna strejkade för ett eget kollektivavtal och rättvisa löner. Idag är det fackförbunden Kommunal och Vision som har kollektivavtal på företaget. 

Ett eget kollektivavtal lyckades den syndikalistiska fackklubben inte vinna – men däremot tvingades arbetsköparen att börja betala ut 100 procents höjning av OB-tillägg för storhelger och 50 procents tillägg för övriga lätthelgdagar. Ett krav som bland annat Kommunal drivit.

När Arbetaren, som enda svenska tidning, intervjuade de strejkande arbetarna utanför lagret i förra veckan så sade dem också att:

”… ledningen har tagit bort alla våra tidigare förmåner. När det till exempel är obligatoriska medarbetardagar, ofta på helger, fick vi tidigare dubbelt betalt.”

Den här kritiken gav med andra ord resultat med tanke på att företaget nu kommer börja betala ut bättre tillägg för obekväma arbetstider.

Hur avgörande var strejkens tajming?

Förbättringarna slöts mellan MediCarrier och Kommunal, men det som är extra intressant att titta på är strejkens tajming och dynamiken mellan Kommunal och den syndikalistiska fackklubben. Kommunalklubben lade ett krav – syndikalisterna strejkade och sedan gick kravet igenom. 

Allt det här utspelade sig under tiden som företaget höll på att förbereda sig inför julen. 

När Arbetaren i förra veckan intervjuade Akram Mardan, som är ordförande för den syndikalistiska fackklubben, på Medicarrier så underströk han också:

”Nu är det snart jul och många röda dagar. Det kommer att bli kaos inne på lagret om vi fortsätter att strejka, så jag hoppas verkligen det här ger resultat.”

Huruvida det var Kommunals krav eller syndikalisternas strejk som tvingade Medicarrier till eftergifter – det kanske vi aldrig får reda på. Men vi vet att arbetarnas motstånd i slutändan gav dem bättre villkor.

Att strejka lönar sig.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Riseup4rojava
I lördags lanserade Rojavakommittéerna och RiseUp4Rojava en kampanj mot företaget Accenture för att uppmärksamma deras roll i att möjliggöra krigsbrott i Palestina, Syrien och Kurdistan. Foto: Bilal Hussein/TT

Stoppa Turkiets och Israels imperialistiska projekt

Turkiets och Israels ockupation av syrisk mark måste upphöra för att Syrien ska kunna gå en fredlig framtid till mötes, skriver Rojavakommittéerna i en debattartikel som riktar sig till de företag baserade i Sverige som möjliggör ockupationen av syriskt territorium liksom krigsbrott i Kurdistan och Palestina.

Den 51-åriga syriska diktaturen har fallit, och medan folket firar på gatorna i Damaskus, Homs och Hama, utnyttjar de regionala stormakterna Israel och Turkiet situationen för att roffa åt sig ännu mer syriskt territorium.

Båda länder kontrollerar sedan tidigare syrisk mark – i södra respektive norra Syrien – och nu  utvidgar de sina invasioner genom att upprätta så kallade ”buffertzoner.” Det handlar om regelrätta ockupationer av syrisk mark – mark som riskerar att aldrig återlämnas till det syriska folket.

Alliansen mellan Turkiet och Israel

Israel och Turkiet ger utåt sken av att vara varandras fiender, men deras strategiska samarbete är avgörande för deras respektive krigföring och kontroll i Mellanöstern. Israel genomför ett pågående folkmord mot det palestinska folket, och Turkiet har spelat en nyckelroll i detta genom att säkerställa att 40 procent av Israels totala oljeimport transporteras via turkiska hamnar. Detta ekonomiska beroende gör Turkiet till en avgörande partner i Israels krigföring gentemot Palestina. Samtidigt används israelisk teknologi i Turkiet, vars drönare regelbundet bombar det kurdiska självstyret i Rojava. Dessa vapen har blivit ett dödligt och avgörande verktyg för Turkiets försök att utplåna det kurdiska motståndet.

Genom sin handel och det militära samarbetet har de regionala stormakterna Israel och Turkiet kunnat utvidga sina imperialistiska och expansionistiska projekt, och förvärra lidandet för de folk som redan drabbats av krig och förföljelse. Utan detta samarbete hade deras kapacitet att bedriva folkmord och aggressionskrig varit kraftigt begränsad.

Kampanj mot företaget L3Harris och Accentures inblandning

Som en del av denna imperialistiska och militaristiska samverkan spelar företag världen över en avgörande roll. Ett exempel är det multinationella företaget Accenture med kontor i Stockholm, Göteborg och Malmö. Via ett strategiskt partnerskap tillhandahåller Accenture kritisk IT-infrastruktur för L3Harris, ett företag som i sin tur producerar komponenter för drönare som Turkiet använder i sin krigföring mot kurder, samt för Israels F35-plan som används mot palestinier. I dag terroriserar samma drönare och stridsflygplan folket i Gaza, Libanon och Syrien.

Tillsammans med det internationella nätverket RiseUp4Rojava som Rojavakommittéerna är en del av lanserade vi i lördags en kampanj mot Accenture för att uppmärksamma deras roll i att möjliggöra krigsbrott i Palestina, Syrien och Kurdistan. Genom att rikta ljuset mot deras kopplingar till L3Harris hoppas vi kunna sätta press på Accenture att avsluta sitt samarbete och ta avstånd från anfallskrig, ockupation och folkmord.

Det syriska folket har redan störtat en tyrann. Nu måste vi stå enade mot Turkiets och Israels försök att utnyttja maktvakuumet för att sprida sitt eget förtryck genom expanderad ockupation. En fredlig och självständig framtid för Syrien är endast möjlig när dessa despoter drar sig tillbaka och det syriska folket får styra över sin egen framtid.

Vi kräver att Accenture avslutar sitt samarbete med L3Harris!

Inga vapenexporter till Turkiet och Israel! Stoppa folkmord och etnisk rensning!

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan
Skola klasskillnader
 Per-Anders Svärd är statsvetare och återkommande skribent i Arbetaren Foto: Jessica Gow/TT, Jan-Åke Eriksson. Montage: Arbetaren

Per-Anders Svärd:
Skolans problem stavas klasskillnader

”Dessvärre är mer resurser inget alternativ i Tidö-Sverige där skattesänkningar för de rika går före allt annat.”
Per-Anders Svärd om läget i den svenska skolan, där neddragningar presenteras som satsningar samtidigt som ojämlikheten ökar.

Häromveckan presenterades resultaten av den internationella TIMSS-studien som mäter grundskoleelevers kunskaper i matematik och naturvetenskap. För Sveriges del registrerades en liten förbättring på matematiksidan medan de naturvetenskapliga insikterna var oförändrade. I internationell jämförelse är resultaten inte så märkvärdiga. Den genomsnittliga svenska elevens kunskaper svävar någonstans i mitten när man jämför med de andra EU- och OECD-länderna.

Mer besvärande är att spridningen i kunskaper mellan olika elevgrupper inom landet har ökat. Det är en ojämlikhet som har eskalerat de senaste 15–20 åren. Och som nästan alltid är fallet i skolvärlden kan problemet främst hänföras till det sociala arvet.

De starkaste faktorerna bakom skillnaden mellan hög- och lågpresterande elever i TIMSS-studien är elevernas socioekonomiska bakgrund och skolornas socioekonomiska sammansättning. I klartext: Klasskillnader och skolsegregation.

När skolminister Lotta Edholm och utbildningsminister Johan Pehrson nyligen ställde till med presskonferens om TIMSS-resultaten noterade de den växande ojämlikheten som ett problem, men försökte samtidigt rama in resultaten som en seger för den borgerliga skolpolitiken med dess fokus på studiero och faktaundervisning.

Skattesänkningar för de rika

Men som den tidigare skolministern Gustav Fridolin nyligen konstaterade i tidningen Arbetet ligger grunden till skolans problem någon helt annanstans. Utbildningssystemets akuta utmaningar är att resurserna minskar, att lärare inte har tid med sina jobb och att föräldrar börjat behandla god utbildning som en kommersiell tjänst de konsumerar åt sina barn.

Dessvärre är mer resurser inget alternativ i Tidö-Sverige där skattesänkningar för de rika går före allt annat. Samtidigt ska skolkoncernerna ha sitt och staten fortsätta gå med överskott. Det är därför den politiska responsen på skolans problem fortsätter inskränka sig till att vifta med armarna om ordning och skärmtid, samtidigt som strukturförändringarna begränsas till att peta i läroplanerna.

Därtill kommer det magiska tänkandet kring nya ”evidensbaserade metoder” som ska göra undervisningen mer effektiv. Som om vi inte redan visste vad som fungerar! Bättre resultat uppnås när lärare får tid att bygga meningsfulla relationer till eleverna och ges utrymme att kontinuerligt utvärdera och förbättra sin egen praktik. Så, där har ni det. Men det är just de möjligheterna som ständigt naggas i kanten av skolpolitiken.

Större klasser, lägre personaltäthet och färre vikarier

Konstigt nog, får man säga, eftersom politikerna aldrig genomför några försämringar på skolans område. Modellen är i stället att alla beslut presenteras som ”satsningar”. Men i själva verket är tendensen att tillskotten äts upp av inflation och kostnadsökningar och resulterar i nettonedskärningar. Den historiska satsning på skolan Lotta Edholm aviserade för år 2023 visade sig till exempel utmynna i en minsking av skolans finansiering med två miljarder kronor mätt i fasta priser.

I praktiken betyder detta, som fackförbundet Sveriges Lärare visade i en rapport i somras, att 62 procent av lärarkåren fått se neddragningar på sina skolor under 2023 och 2024. I grundskolans klass 4–6 har 71 procent av lärarna upplevt samma sak. Klasserna blir större, personaltätheten lägre och rektorerna måste dra in på vikarier. Inte undra på att över 90 procent av lärarna i undersökningen svarat att de är ”ganska” eller ”mycket oroliga” över vad nedskärningarna i förskolan/skolan kommer att leda till.

Att lärarnas arbetsmiljö är ohållbar har varit klart länge. Det är nästan svårt att föreställa sig i dag, men i början av 1990-talet var läraryrket ett ”friskyrke” som folk kunde trivas med och uppleva som en utvecklande och meningsfull karriär. I dag har jobbet hamnat i kategorin ”riskyrken” – främst på grund förändringar i skolans styrningsformer som påfört lärararna mängder av administrativt extraarbete utan att dra ner på andra uppgifter. Priset betalas i utmattning, värk, dålig sömn och ångest.

Men lärarnas oro gäller inte bara de egna arbetsuppgifterna. Många dras med ständig samvetsstress över elevernas kunskapsutveckling, samtidigt som de ängslas över den vacklande psykiska hälsan bland ungdomen. Om då tillgången till stödpersonal och en fungerande elevhälsa dras undan ökar bördorna på lärarkåren ytterligare. Inte undra på då att så många lärare lämnar skolan. I dag jobbar 35 000 utbildade lärare i andra yrken, samtidigt som lärarbristen växer och försigkomna ungdomar ratar lärarbanan som ett rimligt framtidsalternativ.

Sverige är ett högerland

Man ska visserligen inte romantisera det gamla, rättvisa och jämlika skolsystem som vi en gång hade i Sverige. Även socialdemokratins ”skola för alla” var djupt inbegripen i att sortera elever in i det kapitalistiska samhällets arbetsdelning. Samtidigt är det helt klart att marknadsreformerna sedan 1990-talet väsentligt har förvärrat ojämlikheten i skolväsendet.

Högern skyller förstås problemen på tidigare socialdemokratiska regeringar, men faktum är att Sverige sedan länge har blivit ett högerland. Vi närmar oss nu tjugo år av borgerliga riksdagsmajoriteter som ständigt har blockerat möjligheterna att stärka skolans finansiering eller förändra det skolsystem vi alla måste skicka våra barn till.

Som läget ser ut nu kan vi se fram emot en framtid för skolan som består av växande ojämlikhet ackompanjerad en oändlig serie presskonferenser om studiero och nya neddragningssatsningar. Alternativet är att lärarfacket sätter kraft bakom sina krav, drar med sig föräldrar och marknadiseringskritiker i andra sektorer, och utlyser ett rejält lov tills förutsättningarna ändras.

Publicerad Uppdaterad
4 dagar sedan

Till slut åkte Wolt på spö

Till slut åkte Wolt på spö

I början av december förlorade matbudsföretaget Wolt – som första gigbolag – en tvist om arbetsköparbegreppet. Enligt kammarrätten ska Wolt ska ta ansvar för matbudens arbetsmiljö och i domen konstateras att företaget ska ses som arbetsköpare åt buden. I det här avsnittet av Gigwatch-podden pratar Filippa och Pontus om konsekvenserna av denna dom, men också om Hem & Hyras granskning av Tiptapp.

Avsnittet spelades in i Arbetarens poddstudio.

Publicerad Uppdaterad
5 dagar sedan
Strejken på MediCarrier är avblåst efter uppgörelse med arbetsköparna. Foto: Stockholms LS

MediCarrier: Strejken avblåst

Fredag förra veckan blev sista strejkdagen på MediCarrier. Akram Mardan, som är ordförande för den syndikalistiska driftsektionen på arbetsplatsen, säger att strejken påverkade företaget.

– Från och med nästa år får vi 100 procent i tillägg för röda dagar. Vi pressade dem, vi hade möten både med region Stockholm och MediCarriers styrelse, säger Akram Mardan.

I ett mail till arbetaren skriver HR-chefen Kristiina Söderlind på MediCarrier: ”Efter förhandlingar med fackförbundet Kommunal landande vi på 100 procents höjning på OB-tillägg för storhelger och 50 procents tillägg för övriga lätthelgdagar fr.om. 1 januari 2025.”

Kampen för kollektivavtal är inte löst

Strejken inleddes förra tisdagen. På torsdagen hade driftsektionen möte med bolagsstyrelsen och beskedet om höjd ersättning kom efterföljande måndag. Kampen för kollektivavtal går dock trögare.

– De vägrar. När vi pratar med styrelsen säger de att de inte vill ha ett andrahands-kollektivavtal, säger Akram Mardan, som menar att kollektivavtalet med Kommunal inte efterlevs.

På frågan varför MediCarrier inte vill teckna kollektivavtal med driftsektionen svarar Kristiina Söderlind att MediCarrier idag har två kollektivavtal.

”Ett med fackförbundet Kommunal och ett med fackförbundet Vision. Vi ser inget behov av ytterligare kollektivavtal med andra fackförbund då dessa två avtal täcker in alla som arbetar på MediCarrier.”

Strejken är slut för tillfället men Akram Mardan uppger att driftsektionen ska ha ett medlemsmöte kring hur man ska gå tillväga framöver.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Mexikos nya president Claudia Sheinbaum omfamnar en kvinna ur Mexikos urbefolkning under sin installation den 1 oktober 2024. Eduardo Verdugo/TT

Samisk kultur – en av många att återerövra

Ola Stinnerbom berättar i sin bok De försvunna samiska kulturarven om hur ett helt folks historia försvinner med det stulna kulturarvet, och hur det kan tas tillbaka. Att ett besegrat folks kultur plundras och förbjuds, eller görs till erövrarnas, är bland de viktigaste processerna i en ockupation.

En pinsam och spänd situation uppstod mellan Spaniens och Mexikos regeringar i slutet av september i år. Sedan 2019 föreligger en begäran att landet som brutalt erövrade Mexiko år 1521 ska be om ursäkt för skövlingen och övergreppen i dess spår. Förutom dödliga sjukdomar utplånades eller slogs hela civilisationer och kulturer sönder, och så svåra levnadsförhållanden skapades att befolkningen ett sekel senare reducerats till omkring 10 procent av tidigare 50 miljoner.

Ockupationen varade i mer än 300 år och förminskade med tiden urfolkskulturen till en spillra. Presidenten Andrés Manuel López Obrador tillade i sitt brev till den spanske kungen att ursäkten gärna får omfatta spanska erövringar av övriga Sydamerika – och för den delen också av mellan- och nordamerikanska områden. Ursäkten har uteblivit, och när den nya presidenten, Claudia Sheinbaum installerades den 1 oktober i år var den spanska kungen inte välkommen på kalaset.

2022 bad den nederländska regeringen om ursäkt för det lidande koloniseringen av bland andra Indonesien och Surinam orsakat. Andra länder vrider och vänder på formuleringar – man vill inte att ursäkterna automatiskt ska leda till krav på återlämnande eller ersättningar för de enorma rikedomar och den kultur som erövrarna tillskansat sig och fortfarande bygger sin ”civilisation” på. 

Kanske är kraven på Spanien mer att se som en utfästelse, en ambition till åtminstone ett erkännande av skuld – också för arvet av psykisk ohälsa, självmord, och för det som kallas lateralt våld: då medlemmar i marginaliserade grupper slår mot varandra som ett resultat av förtryck. 

Trots frigörelse från sina kolonialherrar är de forna kolonierna ofta uppbundna kring dem. Storbritannien, samlar omkring 30 procent av sina forna undersåtar i alla världsdelar i ett samvälde, den brittiska monarken är fortfarande statschef i 15 av länderna.

Beninbronserna

I Sverige har det de senaste decennierna förts en viktig diskussion kring konst och även mänskliga kvarlevor som stulits från länder som Egypten och Kanada så sent som i början av 1900-talet. Olika föremål har uppmärksammats, dokumenterats, och kanske kopierats innan de har överlämnats. Processen fick långt in på 2000-talet inte kallas ”återlämnande”, eftersom detta sågs kunna framkalla oöverblickbara mängder av krav, utan ”gåva”.

2020 tog Riksantikvarieämbetet (RAÄ) fram riktlinjer för det som nu kallas återlämnande. Här framhåller man att det finns motsättningar mellan olika synsätt – å ena sidan måste man se vikten av att visa kulturföremål för att ge förståelse för andra kulturer, å andra sidan har ättlingar till de som en gång skapade materialet rätt att få tillbaka materialet som en gång togs från dem. 

Nyckelfrågan här är hur föremålen en gång förvärvades. ”De flesta återlämnandeärenden är emellertid inte juridiskt grundade utan avgörs efter etiska överväganden”, skriver RAÄ. Museerna har en särskild roll, och arbetar intensivt för att processen ska ske i dialog med mottagaren, ofta i samband med olika ceremonier ”som också kan vara en del i en större försoningsprocess där hanteringen av ärendet bör ske med varsamhet och respekt”.

Ur ur filmen Dahomey, om återbördande av delar av de skatterna från Benin som plundrades 1897. Foto: Nonstop Entertainment

Ett av de stora ärendena i frågan som diskuterats i decennier är de så kallade Beninbronserna som är en del av de omkring 2 500 konstobjekt som stals av en brittisk militärstyrka vid en plundring av ett kungapalats i nuvarande Nigeria 1897, detta innan palatset brändes ner och kungen avsattes och fängslades. Benin inlemmades i det brittiska kolonialväldet och samlingen såldes över världen för enorma summor. 

Historien innehåller här – liksom i alla fall av plundringar i krig och ockupation – privata brott och övergrepp begångna av enskilda militärer. En del av föremålen finns i basutställningen på Etnografiska museet i Stockholm. 2023 beslutade den svenska regeringen att delar av samlingen ska återlämnas till Nigeria.

Regissören Mati Diop skildrar i sin dokumentär Dahomey, som hade premiär i Sverige i oktober i år, den enorma betydelsen och stoltheten hos mottagarna då ett antal av föremålen återlämnades från ett franskt museum till Nigeria. Föremålen skildras som om de har egna röster och verkligen bär på en historia. 

Mer än konstföremål

Detta är typiskt – frågan är levande och handlar inte om döda föremål, utan artefakter som bär med sig mångdubbla betydelser. De bär historiska och politiska berättelser, och representerar både kultur- och kultföremål. Det gäller konstföremål men också stulna immateriella kulturarv som traditioner, dans och musik, och även tidiga upptäckter inom matematik, medicin, hållfasthet inom byggnation, fysik och astronomi. 

Kolonisering som sker i dag går att härleda till de som begicks för länge sedan – och för mindre än ett sekel sedan. I dag lever många urbefolkningar i samma områden som människor utan flera sekler gamla eller flertusenåriga rötter och kultur i området. Många urfolk har tvångsförflyttats och har i vissa fall förlorat kunskap om sin egen historia, och fortsätter ofta att föra vidare föreställningar som implementerats av erövrarna.

– Samtidigt finns gamla mönster och ritualer som utförs, till exempel vid slakt, utan att man egentligen tänker på det. Som att man ”råkar” spilla lite blod på marken, berättar Ola Stinnerbom.

Ola Stinnerbom. Foto: Jeppe Blomgren

Han är sångare, dansare, instrumentbyggare och forskare i folk och kultur. I sin bok De försvunna samiska kulturarven (Ekerlids förlag, 2024) skriver han om samisk kultur som förbjudits, förminskats och försvunnit genom medveten utplåning. Hans berättelse känns igen från många andra: varje år kommer nya uppgifter i dagen om hur världens urbefolkningar nekats att tala sitt språk, att utföra sina danser, musik och sina andliga traditioner. Detta har skett i modern tid, bland annat Grönlands inuiter och Kanadas urbefolkning har liksom samebarn skickats till nomadskolor där de tvingats tala svenska och glömma sitt språk och kultur. Många barn och deras föräldrar for mycket illa, båda psykiskt och fysiskt av hanteringen som splittrade familjer och skapade skam.

I norr fanns enorma rikedomar, från 1500-talet fick samerna anpassa sig till statens erövring av deras områden, 1634 hittade man silver. Med kungen kom kyrkan vars syn på samerna blev rådande. Man byggde kyrkor på samernas heliga kultplatser. Kultur förbjöds, innehav av den samiska trumman belades 1692 med dödsstraff  som snart också verkställdes. 

Ola Stinnerbom menar att trummans profana, musikaliska användning försvann eftersom man var rädd att den förbjudna musiken skulle höras. Gömda och nergrävda trummor förstördes av väder och insekter och man slutade spela på instrumentet för att inte höras. Därigenom glömde man bort att trumman inte bara varit ett verktyg för kontakt med det andliga, och med bortgångna förfäder, utan också varit ett musikinstrument.

Också dansen har varit ett kulturellt uttryck som förnekats som profan, istället har den beskrivits som kaotiska rörelser som förknippats med trolldom – som skulle förbjudas. Men i sin bok presenterar Ola Stinnerbom vittnesmål från bröllop och gemenskap där musiken och dansen – också tillsammans med icke-samiska medmusiker – varit en del av festen.

Detta är ett sätt att se på samer som inte är en del av den exotifierande tyngdpunkten som staten från slutet av 1800-talet arbetade systematiskt för att förknippa med fjällsamerna inför bland annat en ökande turism. Skogssamerna, som tidigare varit en likställd del av samebefolkningen, skildes från de renskötande samerna, och reducerades till en grupp som skulle assimileras in i svenskheten. I början av 1900-talet etablerades rasbiologin officiellt som ett erkänt forskningsfält i Sverige. Enligt den beslutades att fjällsamerna var de som var genuina samer.

Återigen: en uppdelning som historiskt gjordes i statens intresse för kontroll och näringsekonomisk nytta, där kyrkans syn på minoriteter implementerades i samernas syn på sig själva, menar Ola Stinnerbom. Han återkommer ofta också till det laterala våldet.

Samtidigt som samerna splittras menar Ola Stinnerbom att urfolk historiskt sett hållit ihop. 

— Jag har träffat samer i Nordamerika. Det finns tre samiska communitys i Alaska som flyttade dit på 1860-talet för att stötta urinvånarna där, säger han.

Vissa av de samiska kulturuttrycken har överlevt på andra sätt än genom samiska traderingar – under radarn så att säga. Prästen Lars Levi Læstadius som verkade i Pajala och Karesuando hade avlägset samiskt påbrå och talade flera samiska språk. Hans kristna väckelserörelse tog fart på 1840-talet och spred sig inte minst bland många samer.

– Læstadius tog in den samiska dansen i læstadianismen där den lever den kvar som fragment, berättar Ola Stinnerbom.

Förbud som leder till självförnekelse

Ola Stinnerbom har grävt i arkiv i många år, och forskat fram en historia som fått andra, även samer, att tvivla och till att börja med ifrågasätta berättelser som man tidigare knappt vågat spekulera i. Det kan finns många skäl till att man inte ifrågasätter gamla sanningar man fått med sig, menar han.

– Brutaliteten mot samerna har lett till självförnekelse av viktiga inslag i kultur och andligt liv. Såren är så oerhört påtagliga också så det är säkert jättejobbigt att börja öppna upp. Hela den samiska kulturen brottas med detta än i dag, och man ser inte alltid varför, säger han. Man måste se att vi är ett och samma folk men med olika näringar och viss kultur. När man i början av 1900-talet tvångsförflyttade folk till Tärnaby skapade man en motsättning till de samer som redan bodde i området. 

Tvångsförflyttningarna av samer pågick ända fram till 1950-talet.

– Min mamma tillhörde fjällsamerna men tvingades till nomadskola. När hon blev sjuk i tuberkulos skickades hon hem, hon smittade flera av familjemedlemmarna, innan hon själv fick läkarvård, detta var något som följde henne genom livet, berättar Ola Stinnerbom.

– Jag hade själv en jätteproblematisk uppväxt i Arvika, jag och mina syskon blev kallade lappjävlar och mobbades svårt.

– I Norge finns två folk, med samma rättigheter. Där är det lag på att alla barn ska lära sig om samisk kultur och att jojka. Det betyder att den här osynligheten av det samiska inte finns. I Sverige behandlas samer som ett minoritetsfolk, man har aldrig bett om ursäkt för koloniseringen av Sápmi, inte ens erkänt den, berättar Ola Sinnerbom. 

Återbördandet av kvarlevorna från samer till kyrkoplatsen på Gammplatsen i Lycksele 2019, där de grävdes upp av svenska forskare nästan 70 år tidigare. Foto: Henrik Montgomery/TT

Svenska kyrkan bad om ursäkt för sina brott mot samerna 2016, men det är en tandlös ursäkt eftersom det var staten – det vill säga kungen som kyrkans överhuvud som är historiskt ansvarig, menar han.

Varför tror du att staten ännu inte har erkänt och bett om ursäkt för koloniseringen?

– Större delen av gruvnäringen och industrin ligger i samiskt område. Och där pågår ju fortfarande koloniseringen, säger Ola Sinnerbom.

Elin Anna Labba, journalist och författare till bland annat boken Herrarna satte oss hit, om tvångsförflyttningarna i Sverige, 2020. Hon är också filosofie hedersdoktor vid Luleå Tekniska Universitet, bland annat för att hon engagerar läsare i både litterära och folkbildande sammanhang. Foto: Janerik Henriksson/TT

I Norge slog en domstol 2023 fast att vindkraftverket på fjället Fosen, där samerna hade sina renar, var olagligt uppfört. Vindkraftverket fick ändå stå kvar och skadestånd betalades ut. 

– Samerna har rätt att säga nej, men man byggde ändå. Man betalar ut skadestånd för påverkan på renarna och rennäringen, men pengar kan ju inte ersätta en hel kultur, säger han.

– Unesco säger att samerna själva ska äga frågan, varför tillsätts då inte en samisk minister?

Men Ola Stinnerboms bok är inte heller ett ensamt rop i öknen. De senaste åren har litteratur som Elin Anna Labbas Herrarna satte oss hit och Far inte till havet, som handlar om de samiska byar som dränktes under 1900-talets stora vattenkraftsprojekt i norra Sverige, fått många läsare och ökat kunskapen kring samiska historiska erfarenheter. Ann-Helén Laestadius har gett bland andra romanerna Stöld och Straff, om konflikter mellan samer och svenskar. Textilkonstnären, målaren och grafikern Britta Marakatt-Labba var med och startade den samiska konstnärsorganisationen Samisk kunstnerforbund 1979. Bland hennes motiv finns skildringar av den samiska historien.

Trots att uppdelningen av olika grupper tvingats på samerna och lever kvar på många håll som lateralt våld säger Ola Stinnerbom att hans bok mottagits positivt.

– Jag har fått fantastiskt gensvar på boken, inga negativa utspel alls, säger han.

Samerna är i dag Europas enda av FN erkända urfolk, men också ett folk som Ola Stinnerbom kallar ”det historielösa folket”. 

Han drömmer om att samerna tillsammans ska kunna erkänna sig som ett folk med en medvetenhet om sitt gemensamma historiska kulturarv.

Ola Stinnerbom. Foto: Jeppe Blomgren

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Facket Uppsala LS har satt ett företag i blockad efter att det framkommit att en anställd tvingats betala tillbaka lön. Foto: Uppsala LS

Uppsala: Känd flyttfirma satt i blockad

En flyttfirma i Uppsala anställde en man från Indien. Nu riskerar han att deporteras efter att firman först krävt tillbaka lön och sedan sagt upp hans fasta anställning. Det syndikalistiska facket Uppsala LS har satt företaget i blockad.

Det är en frostbiten dag i industriområdet Boländerna i Uppsala. Rödsvarta fanor vajar utanför flyttföretaget Budcenter. Det är det syndikalistiska facket som är på plats för att sätta företaget i blockad. Blockad är en stridsåtgärd som syftar till att få produktionen att avstanna. I detta fall gör man det för att hjälpa en av fackets medlemmar att få ut en löneskuld.

På företagets hemsida kan man läsa citat från såväl företag som privatpersoner som anlitat bolaget. ”Samarbetet har fungerat utmärkt under 28 år. Vi har alltid fått snabb service av en trevlig och kompetent personal. Ett företag att lita på i alla väder!” är ett citat från Statens fastighetsverk på Budcenters hemsida (11/12).

När Arbetaren talar med en tidigare anställd blir bilden en annan. Han vill vara anonym och vi kallar honom därför Arvin. Arvin kommer från Indien men hade arbetat på företaget under tiden han studerade i Uppsala 2019. I början av 2024 återvände han till Uppsala för att arbeta på Budcenter.

Arbetsgivaren krävde tillbaka del av lönen

På en inspelning från den 18 september 2024, som Arbetaren har tagit del av, hör man hur arbetsköparen uppmanar Arvin att uppge för Migrationsverket att han tagit ut pengar för att köpa möbler. Den egentliga anledningen, säger Arvin, är att arbetsköparen uppmanat honom att betala tillbaka en del av sin lön. 

– I maj fick jag ett papper från chefens mamma där det stod hur mycket jag hade jobbat och hur mycket jag skulle betala tillbaka. Det var 7 647 kronor, säger Arvin som nu har fått ett beslut om att han kommer bli deporterad om han inte hittar ett nytt jobb innan den 23 december.

Medlemmar i Uppsala LS står öga mot öga med en av Budcenters bilar. Foto: Uppsala LS

Mötet med arbetsköparen den 18 september äger rum efter att Migrationsverket skickat ett brev till Arvin efter att hans anställningsform förändrats. Han är inte längre heltidsanställd utan anställd på timmar.

I brevet står det att Arvin varit oärlig med att han saknar körkort och att detta ska ha varit ett krav från arbetsköparens sida. Arvin säger att arbetsköparen var medveten om att han inte hade ett svenskt körkort och ville hjälpa Arvin att skaffa ett körkort när han börjat arbeta. Arvin hade informerat dem om att han skulle ansöka om internationellt körkort, vilket sedan inte gick igenom.

Trots att han hade ett heltidskontrakt berättar Arvin att han fick arbeta som om han jobbade på timmar, även innan han fick ett nytt timanställningskontrakt.

Arvin har fått hjälp att driva ärendet av facket Uppsala LS, som hör till SAC Syndikalisterna. Den 10 december satte de flyttfirman Budcenter i indrivnings- och nyanställningsblockad. 

”Jag är tyvärr inte förvånad”

– Jag är tyvärr inte förvånad, men man slutar inte bli arg. Jag blir beklämd av hur skamlöst folk ljuger, och säger att “du måste betala pengar för att vi har betalat skatt för dig”. Det betyder att de vet att de kan, att det här är så normaliserat att de känner sig helt trygga i att bete sig på det här sättet. Det tycker jag är oroväckande, Ninian Sassarinis-McGowan, presskontakt för Uppsala LS.

Budcenter har sina lokaler i industriområdet Boländerna i Uppsala. Foto: Uppsala LS

Facket hävdar att företaget sade upp Arvin från hans heltidsanställning på ogiltiga skäl i ett försök att justera lönestölden. Avtalen för timanställningen ska ha daterats till när lönestölden började, trots att de skrevs under senare. Utöver detta pekar facket även på att företaget underlåtit att betala sjuklön och inte heller betalar ut ersättning för obekväm arbetstid.

– Vid en punkt var min lön nere på 13 000 kronor och jag hade ingen möjlighet att skicka hem pengar. De här månaderna har varit kaosartade och mentalt dränerande, säger Arvin och beskriver även hur företaget bad honom att utföra arbete som låg utanför hans expertis, såsom att smörja lastbilarnas hissar.

– De visste vilken typ av person jag var. Jag tar aldrig ledigt, jag är alltid där i tid, ställer aldrig till med problem, säger Arvin. 

SVT:s logga plockas bort från hemsidan

Ninian Sassarinis-McGowan som bor i Uppsala menar att Budcenter är en logga som man ofta ser i staden. Hemsidan pryddes den 11 december av logotyper från bland annat TV4, SVT, SR, Akademiska sjukhuset, Svenska kyrkan och Uppsala universitet.

Efter att Arbetaren hört av sig till dessa företag och frågat vilken relation de har till Budcenter har loggorna försvunnit från hemsidan. Sveriges Radio (SR) uppger för Arbetaren att det är konstigt att loggan fanns där, eftersom Budcenter inte ingår bland de företag de har upphandlat avtal med. Även SVT och TV4 uppger att de inte har något samarbete med Budcenter. SR, SVT och TV4 uppger att de ska be företaget ta bort loggan.

Statens fastighetsverk har meddelat att de ska undersöka vilken relation de har till Budcenter.

Uppsala LS står fortsatt i konflikt med företaget och har upplyst Arbetsförmedlingen om nyanställningsblockaden som är planerad att pågå till och med den 10 januari 2025.

Arbetaren har sökt Budcenter.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Brand Arbetaren SD attack mediestöd
Den anarkistiska tidskriften Brand har precis förlorat kulturstödet och Arbetaren sedan tidigare mediestödet. Samtidigt behöver vi våra egna medier mer än någonsin, skriver Arbetarens Vendela Engström.

Vendela Engström:
Läs tidningarna som SD vill stoppa

Efter SD:s drev mot Brand står den anarkistiska tidningen utan kulturstöd. Men det finns ett botemedel mot extremhögerns försök att erodera och slå ut antifascistisk media, skriver Arbetarens vikarierande chefredaktör Vendela Engström.

Förra året släppte den anarkistiska tidskriften Brand ett temanummer tillsammans med antifascistisk aktion, AFA. Något som givetvis irriterade nazister runt om i landet. Nazisekten NMR:s uthängningssajt Avmaskerat kontaktade genast tidskriftens tryckeri och bokhandlare som säljer Brand, med uppmaningen att de ska sluta trycka och sälja tidningen. 

Även den tidigare NMR-aktivisten och så kallade Förtalsombudsmannen Christian Peterson drev på och uppmanade kulturminister Parisa Liljestrand att sätta stopp för tidningens kulturstöd. Bara någon månad senare hördes samma argumentation i riksdagen, när Sverigedemokraternas kulturpolitiska talesperson, Alexander Christiansson, under en frågestund beskrev Brand som en tidning med ”antidemokratisk, anarkistisk och revolutionär agenda”. 

I går kom beskedet att kulturstödet till Brand dras in. Som Mathias Wåg, ansvarig utgivare för Brand, säger till Arbetaren är det ”förväntat om man tittar på samhällsutvecklingen”. 

Yttrandefriheten är under attack. Politiken har förflyttats långt högerut och SD har mer inflytande över svensk regeringspolitik än någonsin. Ett parti som vill erodera förtroendet för medierna. Något som blev tydligt i samband med att SD:s trollfabrik uppdagades av Kalla fakta tidigare i år. 

”Vi behöver våra egna medier”

En parallell utveckling för landets medier är att många tidningar, inklusive Arbetaren, förlorat mediestödet. Samtidigt kontrollerar en handfull koncerner de största mediekanalerna, vilket såklart påverkar innehållet och förklarar varför nästan alla svenska ledarsidor är borgerliga.  

Vad kan vi frihetliga socialister, anarkister, syndikalister med mera göra för att motverka utvecklingen? 

Svaret hittar vi i Arbetarenprofilerna Toivo Jokkala och Per-Anders Svärds nya bok Rörelsesocialism –  Tjugosju teser om samhällsförändring underifrån (varav några teser kommer gå som följetong på arbetaren.se över jul): Vi måste ”återvända till den tidiga arbetarrörelsens insikt om att vi behöver våra egna medier. Det betyder att vi måste bekosta dem själva”. 

Det har aldrig varit lättare att vara en nagel i ögat på makten. Just nu kan du prenumerera på två tidningar som SD hatar – till priset av en. 

Har du inte råd? Låna tidningarna av en vän eller be ditt närmsta bibliotek att ta in dem.

Publicerad Uppdaterad
1 vecka sedan
Lagerarbetarna på MediCarrier återupptog strejken den 10 december. Foto: Johan Apel Röstlund och Mika Kastner Johnson

MediCarrier: De strejkar för rättvisa löner och kollektivavtal

Arbetarna på det regionägda vårdlagret MediCarrier strejkar för rättvisa löner och kollektivavtal – och de har tagit strid mot den ”nya” svenska modellen med individuella löner. 

Att strejka kräver mod. Det förstod jag när jag följde med Arbetarens reporter Johan Apel Röstlund till strejken på MediCarrier i Spånga i tisdags. Utanför lagret mötte vi de arbetare som nu gått ut i strejk för andra gången i år.

De syndikalistiska lagerarbetarna vittnar om åratal av lönediskriminering.”Det händer att vi får lära upp nya folk på jobbet och sedan får de direkt högre lön än oss.” säger Rodi Isho till Arbetaren.

Flera av dem har jobbat många år på arbetsplatsen, men ständigt sett sig omsprungna i lön – av både nyanställda och bemanningsanställda.

Strid om individuella löner

I grund och botten handlar den här striden om individuell lönesättning. Eller som det egentligen borde heta: individuellt, kassa löner. Ett system där chefer helt och hållet kan bestämma vem de anser förtjänar mer och vem de anser förtjänar mindre – antingen utifrån diffusa lönekriterier eller utifrån eget godtycke.

På många arbetsplatser har det här skapat konkurrens och ett hemlighetsmakeri mellan arbetare som slagit sönder den kollektiva styrkan när arbetare är individer som själva måste slåss om lönepotten.

Kampen för ett eget kollektivavtal  

I dag är det Kommunal som har kollektivavtal för lagerarbetarna på MediCarrier. 

Men enligt Akram Mardan, ordförande i driftsektionen på arbetsplasten så följer inte MediCarrier Kommunals avtal och de har samtidigt vägrat att teckna avtal med syndikalisterna. Med ett eget avtal skulle de strejkande arbetarna kunna vinna rätten till egna skyddsombud, få inflytande över schemaläggningen och lönekriterierna.

Avtalet skulle fungera som ett så kallat andrahandsavtal, vilket egentligen inte skulle ge syndikalisterna speciellt mycket bättre avtalsvillkor i skrift – däremot skulle det skapa en möjlighet att själva kunna försvara avtalets villkor i praktiken, genom till exempel rätten att utse egna skyddsombud eller påverka just lönesättning.

Hittills har MediCarrier vägrat att skriva under ett sådant avtal med syndikalisterna. 

Kommunal först att avtala individuell lön

Det finns ett ödets ironi att den här konflikten handlar om just individuella löner och att den bryter ut på MediCarrier – där Kommunal har kollektivavtal. Kommunal var nämligen det första LO-förbundet som införde individuell lönesättning i sina avtal. 

PS. Var är vänsterpressen när arbetare strejkar? Strejken på MediCarrier är Sveriges tredje största strejk under 2024. Bara Vårdförbundets strejk och IF Metalls strejk har varit större. Men hittills ser det ut som att stora delar av den svenska vänsterpressen lyser med sin frånvaro i decembermörkret när lagerarbetare går ut i strejk för rättvisa löner och kollektivavtal.

Publicerad Uppdaterad
2 veckor sedan
Bashir var 25 år och nygift när han och fyra kollegor omkom i hissolyckan som skakade byggbranschen.
25-årige Bashir var en av fem byggnadsarbetare som omkom i hissolyckan vid Ursvik i norra Stockholm. Foto: Johan Apel Röstlund och Privat

Ett år efter hiss­olyckan: Så minns vännen Bashir

Det har gått ett år sedan den fruktansvärda hisskatastrofen i Ursvik norr om Stockholm där fem byggarbetare omkom. Arbetaren ser tillbaka på de där första dagarna efter en av de värsta arbetsplatsolyckorna i modern svensk historia. Och Linus Ericsson berättar om hans vän Bashir, som var en av de som störtade till marken och inte längre finns kvar.

– Bashir var en väldigt varm person som tyckte om att hjälpa andra. När jag läste om olyckan fick jag direkt en väldigt dålig känsla. Att han kunde vara en av de som dött, säger han.

Klockan är strax före 10 på förmiddagen den där frostigt kalla decembermorgonen 2023. Det är måndag och snön som fallit under helgen har just lagt sig i drivor längs de sliriga vägarna runt det väldiga husbygget i Ursvik utanför Sundbyberg, strax norr om Stockholm, när larmet kommer.

Plötsligt förstärks adventsljusstakarnas varmt gula sken i de omkringliggande fönstren av blåljus och sirener. Polis och ambulans är snabbt på plats och en av de värsta arbetsplatsolyckorna i modern svensk tid är ett faktum.

Ombord på bygghissen som just rasat från den tionde våningen finns fem arbetare som alldeles nyss levde men som nu ligger krossade på marken. Ett trettio meters fritt fall mot döden instängda i en bur av stål och en lika lång som invecklad kedja av mer eller mindre ansvariga underentreprenörer börjar sakta nystas upp till mångas förfäran.

Linus Ericsson minns de där dagarna strax efter att hans vän Bashir omkom i olyckan. Foto: Privat

Hissolyckan sände chockvågor

En av de döda är den 25-årige svetsaren Bashir.

– Han hade nyligen gift sig och hoppades få fast jobb och ett permanent uppehållstillstånd så att hans fru kunde komma hit från Afghanistan, säger Linus Ericsson som var nära vän med Bashir och som nu minns dagen då olyckan inträffade den 11 december 2023.

Nyheten om hisskatastrofen sänder chockvågor genom Sverige och toppar snabbt nyheterna i både tidningar, radio och tv. 

– Jag minns att jag läste om vad som hänt på eftermiddagen och kom på att Bashir bara veckan innan berättat att han fått jobb på ett bygge i Ursvik. Så jag fick en dålig känsla och skickade ett sms, men det kom inget svar. När jag såg att han inte heller varit online på hela dagen så började vi förstå att han nog var en av dem i hissen. Vi hörde av oss till polisen, säger Linus Ericsson och stannar upp.

– De bad oss hjälpa till med identifieringsarbetet. Det var väldigt sorgligt.

Bashir hade sedan han kom till Sverige 2015 arbetat som svetsare på en lång rad byggen i Stockholm. Foto: Privat

Komplicerad kedja av underleverantörer

Samtidigt börjar åklagaren att lägga det invecklade pusslet om vilka företag som egentligen fanns på plats och vem som anlitat vem. En komplicerad kedja som, när Haverikommissionens rapport till slut blir klar, visar att det på bygget fanns hela 119 firmor i fem olika led av underentreprenörer.

– Det här är en allvarlig händelse som vi nu utreder, konstaterade åklagare Gunnar Johansson på Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål torrt men sakligt för Arbetaren ett knappt dygn efter olyckan.

Samtidigt hölls tysta minuter på byggarbetsplatser runt om i landet. Från Kiruna i norr till Ystad i söder spreds snabbt både rädslan och ilskan över vad som skett.

Vid den avspärrade byggarbetsplatsen, som Arbetaren besökte, samlades byggarbetare i ett hav av ljus och nedlagda blommor. Stämningen var spänd och många vittnade om de undermåliga villkoren som råder ute på Sveriges byggen.

– Det gör ont i hjärtat när man vet hur folk utnyttjas. Människor som kommer hit till Sverige för att bidra och bygga landet och så slutar det så här, sade Artiz Soloeta och pekade mot spillrorna av det som bara någon dag tidigare varit en bygghiss när Arbetaren är på plats vid minnescermonin.

Snart kom det också fram att huvudentreprenören vid husbygget bara under det senaste året fått flera allvarliga anmärkningar från Arbetsmiljöverket för just brister i säkerheten. De döda som börjar identifieras är dock anställda vid en annan och betydligt mindre firma, anlitad av huvudentreprenören Andersson Company, och långt ned i kedjan av bolag som i sin tur anlitat någon annan i virrvarret av mer eller mindre seriösa aktörer. Det är helt enkelt så pass rörigt att huvudentreprenörerna eller byggherrarna själva knappast har koll. Ett virrvarr av avtal, underskrifter, fakturor och otydliga dokument uppdagas.

Linus Ericsson berättar att han under året innan olyckan pratat mycket med Bashir om just arbetsförhållandena på de byggen där han svetsat.

– Han berättade att det var blåsigt och kallt på bygget i Ursvik men att arbetsgivaren var okej. Däremot hade han ju varit på många andra ställen tidigare som inte var så bra. Arbetsplatser där det saknades både svetskläder och annan säkerhetsutrustning. Så vi tipsade honom om facket och han gick med till slut också. Han hade alltid en nära relation till sina kollegor från hela världen och började förstå hur man organiserade sig på arbetsplatsen, även om han inte var närmare engagerad.

Linus Ericsson funderar tyst och harklar sig.

– Jag blev uppriktigt sagt förvånad och provocerad av att det kunde gå till så här och av hur illa det verkligen var hos vissa företag med så många underentreprenörer.

Olyckan hade gått att förhindra

I slutet av maj, ett halvår efter olyckan, kom Arbetsmiljöverkets anmälan mot företaget, ABC Bygghissar, som ansvarade för den rasade hissen.

Kort därefter framkom att muttrar till fyra skruvförband på hissen saknats och att olyckan därför kunde gått att förhindra.

Debatten i Sverige fortsätter och nya vittnesmål om missförhållanden och dåliga arbetsvillkor, särskilt bland migrantarbetare på landets byggen, strömmar in.

Linus Ericsson minns tiden efter olyckan som tung.

– Det var ett väldigt jobbigt första halvår där nästan allt handlade om oklara praktikaliteter. Allt från att tömma Bashirs lägenhet till att ordna med begravning och bouppteckning. I dag när jag läser om en arbetsplatsolycka tänker jag på allt som hände för ett år sedan och vilka enorma konsekvenser varje dödsfall får. Bashir jobbade hårt och var väldigt mån om att hjälpa sin fru och familj hemma i Afghanistan, och han ställde alltid upp för sina vänner här i Stockholm.

EU-förslag att begränsa underleverantörerna

Under tisdagen, precis ett år efter dödsolyckan, kom nyheten att EU-parlamentet nu beslutat sig för att granska hur antalet leverantörsled inom exempelvis byggsektorn kan komma att begränsas. Det här som en direkt konsekvens av Ursvik och de fem döda.

”Hissolyckan i Sundbyberg sätter fingret på problemet. Det behövs en begränsning av långa underentreprenörsled och för mig är det tydligt att Europa måste begränsa till max två led”, skriver den socialdemokratiska EU-parlamentsledamoten Johan Danielsson i ett uttalande.

– Efter att jag läst haverikommissionens rapport så känner jag bara att så här kan vi inte ha det. En arbetsmarknad där folk dör på sina jobb, säger Linus Ericsson.

Publicerad Uppdaterad