Sommarföljetongen: Högspänning – del 14

2.6.2

Efter att ha levt så nära Täppas texter, efter att i analysens form kommit honom in på livet kändes det som ett självklart nästa steg att ringa in till Ring P1 för att möta honom om inte ansikte mot ansikte så åtminstone röst mot röst. Men veckorna gick utan att det blev Täppas tur. När jag kontaktade SR:s kundtjänst meddelade de att han hade semester. Jag undrade när han skulle komma tillbaka, men det fick den anonyma kvinnan inte meddela med hänvisning till någon slags policy. En morgon fick jag nog av att vänta och slog in det nummer [108] jag kunde utantill efter att det hamrats djupt ned i minnesbanken av det dagliga tjatet.

Till min förvåning släpptes jag fram. Det var den lite grå och oförarglige Emanuel Karlsten som var programledare och jag var så perplex över att plötsligt vara »live« med hela svenska folket att jag mer eller mindre omedelbart tappade tråden och svamlade lite lagom osammanhängande om kopplingen mellan mobiltelefoner och cancer och Emanuel bröt in och drev en helt egen linje om headsets och bilkörning som gjorde mig ännu mer förvirrad innan det var dags att avrunda och jag avlöstes av en karl från Sölvesborg som ville prata om det ökande hotet från Ryssland. Det tutade i luren, sedan blev det tyst igen. Långsamt la jag tillbaka den på sin plats igen.

Men Täppas lämnade mig ingen ro. Hans fräcka angrepp måste få ett slut. Jag sov fortfarande inte om nätterna och på dagarna gick jag sömngångaraktigt runt i huset eller fann mig sittandes i soffan, på toalettstolen, ute på altanen i full färd med att väva ihop ett litet hyss, en motreaktion på det spott och spe Täppas öst över oss elsjuka. En enkel och tydlig berättelse med ett enkelt budskap: hit men inte längre. Nu är det nog!

Det hela var en fantasi som blev verkligare än en film eftersom den var så detaljerad, så noggrann in i minsta detalj. Den var mer logisk än en dröm och mer påtaglig än en vision. Jag hade fullständig kontroll över det som hände och ingen annan kan lastas än jag. Det som hände var ett resultat och en önskan och det gjorde mig bubblande glad och fullständigt skräckslagen på samma gång.

Jag såg det så tydligt: hur jag införskaffade den nödvändiga utrustningen: kopparlina, trefasadapter, avbitartång, morakniv och dielektriska skyddshandskar i tjock latex. Hur jag klädde mig i min specialsydda skyddsdräkt av aluminium, drog en ullkappa över, hängde på mig ryggsäcken och gav mig ut på en resa norrut, mot Hälsingland där Täppas äger en gård där han kan koppla av från storstadens brus.

Resan dit är ett äventyr i sig. Jag cyklar åt nordost, via Alingsås och Lidköping, längs Vänerns vackra kust som jag minns från en ovanligt lyckad familjesemester [109], vidare förbi Mariestad och Kristinehamn. Det är en ovanligt varm vår. Jag sover ute i det fria, som en förespegling om det liv som väntar mig, en glimt av den spartanska men underbart fria tillvaro vi nu för. Min resa tar mig vidare, genom Storfors, Kopparberg och Borlänge.

På den tredje dagen rullar jag in i Bollnäs och får på Turistbyrån fram en karta över skogarna väster om stan. Där, lite avsides bortom en badsjö har Täppas sitt privata paradis, ett aningen medfaret men charmigt rött torp med tillhörande uthus och bodar med fruktträd och odlingar. Pittoreskt och bedagat på samma gång, lite så som jag själv drömt om att få bo.

Efter att ha försäkrat mig om att ingen är hemma skrider jag till verket. Jag letar upp det utanpåliggande elskåpet och börjar arbeta. Mina studier av elektricitetens faror [110] har gett mig åtminstone basala kunskaper kring såväl säkerhet som seriekoppling. Till att börja med slår jag av huvudströmbrytaren, varpå jag kopplar bort jordfelsbrytaren genom att leda runt den ingående ledningen med en trefashandske till de tre säkringarna.

Sedan går jag tillbaka till elskåpet, slår på huvudströmbrytaren och voilà, en sluten strömkrets som kommer ge Täppas en ordentlig kyss när han försöker ta sig in.

Från en outnyttjad säkring drar jag sedan en kabel längs med marken, upp till ytterdörren runt knuten, där jag skalar den och lindar koppartråden i en spole runt dörrhandtaget. Sedan går jag tillbaka till elskåpet, slår på huvudströmbrytaren och voilà, en sluten strömkrets som kommer ge Täppas en ordentlig kyss när han försöker ta sig in, en kyss på 400 volt. Vem var det som sa att el inte är skadligt för människor?

Efter att ha snyggat till på platsen lägger jag mig i ett björnbärssnår och väntar. Snart hörs ljudet av en motor. Som ett urverk, tänker jag, så väl klaffar det. Jag ler för mig själv, plockar ett par björnbär som hänger ned framför mig och mumsar på dem. De smakar strävt, de är inte mogna. Plötsligt far en fruktansvärd tanke genom mig – tänk om det inte är Täppas som kommer, tänk om det är hans fru eller något av hans fem barn eller nästan ännu värre, något barnbarn?

Med stigande panik ser jag för mitt inre hur en liten knatte skuttar fram till dörren, tjoande »Jag hann först, jag hann först« och den leende föräldern applåderar, »Jaa, vad duktig du är« för att sekunden efteråt stanna till mitt i en klapp när den lille sprattlar till och ett omänskligt ljud far ur barnets strupe, samtidigt som trädgården fylls av doften av nygrillad korv.

Jag är nära att resa mig ur snåret, jag är sekunder från att avbryta, bryr mig inte om att jag kommer röja mig, bara jag kan förhindra att oskyldiga drabbas. Men så ser jag färdtjänstbilen som bromsar in på grusplanen och Täppas som kliver ut i gräddig basker och vit sportjacka, ignorerande taxiförarens utrusande hjälpsamhet. Det klirrar från de två Systembolagetkassarna han måste varit inne i Bollnäs och införskaffat. Minsann, det är så här man har semester.

Jag sjunker tillbaka på huk, håller andan. Hör taxin ge gas och försvinna och ser Täppas snedda över en gräsmatta som bönar om att bli klippt. Han gräver i fickan efter nycklarna. Hittar dem efter en stund och plockar upp påsarna som han ställt på marken. Nu tar han ett steg mot dörren, han är alldeles nära, nu är det dags. Nu ställer han ned påsarna igen för att öppna, nu sätter han nyckeln i låset och vrider om och sekunden efteråt borde han föra den andra handen mot handtaget och ta tag i det.

Men han gör det inte, han låter handen vila i luften precis ovanför min spole. Han står alldeles stilla i vad som känns som en evighet. Så rätar han på nacken, vinklar huvudet en aning åt sidan.

Vad lyssnar han efter? Jag fortsätter hålla andan fastän det känns som om lungorna ska sprängas.

Täppas för ned handen igen, men inte mot handtaget utan ned i fickan. Ur den plockar han fram en vit liten stav, som han fäller ut med ett schvung. En blindkäpp.

Pickande vänder han sig om och börjar gå ut på gräsmattan, bort mot grusplanen, rakt mot mig. Pick, pick, pick.

Långsamt, långsamt kryper jag bakåt på alla fyra. Jag erkänner, jag har underskattat Täppas. Jag hade inte räknat med blindas sjätte sinne, denna svårformulerade perception de tvingats utveckla när andra förmågor är satta ur spel.

Pick, pick, pick.

Käppen rotar runt i buskaget, alldeles nära mitt huvud.

»Hallå, är det någon där?«, undrar Täppas och hans röst låter annorlunda än på radion, både starkare och skörare på samma gång.

»Halli, hallå«, är jag nära att svara men gör inte det, i stället reser jag mig upp och rusar till min cykel som jag ställt vid några träd en bit bort.

I farten tappar jag min ryggsäck, men vad gör det, jag måste i väg, bort, men som den mardröm detta utvecklat sig till går allt fel och alldeles för långsamt. När jag väl lyckas få loss cykeln som typiskt nog trasslat in sig i de taggiga grenarna och ska hoppa upp och trampa i väg är han redan framme hos mig.

Närmast provocerad av hans antagande bestämmer jag mig för att inte streta emot, inte klösa ut de ändå obrukbara ögonen eller knäa honom på den fortfarande fungerande pungen utan snällt stanna kvar och berätta.

Med imponerande styrka och pondus håller Täppas fast mig, undrar barskt vem jag är och vad jag vill. Handlar det kanske om den där Vilks-grejen, är jag nån högerdåre som vill hämnas? Närmast provocerad av hans antagande bestämmer jag mig för att inte streta emot, inte klösa ut de ändå obrukbara ögonen eller knäa honom på den fortfarande fungerande pungen utan snällt stanna kvar och berätta. Förklara varför jag vill lära honom en läxa om elektromagnetiska fält.

Och till min förvåning lyssnar han faktiskt, utan att avbryta en enda gång. Ett långt tag står vi där bland träden, lutade mot min cykel medan bådas andhämtning lugnar ned sig och jag lämnar min omständliga redogörelse.

Till slut stoppar han mig förvisso, men bara för att be om ursäkt, »Här i Hälsingland är det hemskt otrevligt om man inte bjuder gäster på kaffe med tillbehör om de kommer på oväntat besök, så jag skulle vilja gå in och fixa det, om du bara vill …«.

Jag nickar och springer genast i väg för att koppla loss det livsfarliga. När jag erbjuder min assistans vid kaffekoket grymtar Täppas nekande och pekar på en hammock mellan två stora rododendronbuskar. »Sätt dig där så länge, vet jag.«

Efter en ganska lång stund kommer han ut med en rykande kittel, koppar, socker, grädde och två rejält tilltagna kupor konjak. Sedan sitter vi där i den knirrande hammocken och pratar. Ganska snart har vi glidit över från mig och mina bevekelsegrunder till en allmän diskussion om makt och motstånd, rätt och fel, strategier och felslut.

»Varför ge dig på en enda, ärligt talat ganska så betydelselös individ när du kan slå mot hela systemet?«, undrar Täppas retoriskt och jag är böjd att hålla med. »Som vi sa på sjuttiotalet, krossa det som krossar dig«, flinar han lite nostalgiskt och höjer en knuten näve.

Det hela har hänt så snabbt, det är överväldigande. Jag kan inte hejda mig. I ett infall lutar jag mig fram och kysser Täppas, och han är inte sen att svara. Han smakar lagrade druvor och garvsyra och hans tunga är het och girig. Hastigt klär vi av oss och lägger oss på den mjuka stoppningen.

Han visar sig vara en både sensibel och oerhört lyhörd älskare. Millimeter för millimeter känner han sig fram över min kropp, hanterar den med utsökt precision. På ett helt annat sätt än någon annan man rör han vid mig både varsamt och rejält. Den gnisslar när hammocken rör sig än framåt, än bakåt medan eftermiddagen faller över det hälsingländska landskapet.

Jag vaknade upp på mitt smutsiga golv, på toalettlocket, under täcket. Det var början på dagen eller mitt i natten och jag förstod någonstans att det var dags att släppa taget, dags att gå vidare. Jag reste mig upp, la mig ned, gick fram till fönstret. Försökte se ut i natten, vände mig på sidan, spolade i toaletten. Förde upp fingrarna till näsan och kunde nästan känna hans doft, så verkligt hade det varit.

 

2.7

I samma veva fick jag besked från Försäkringskassan att jag blivit utförsäkrad. Min ansökan om att få sjukpenning på fortsättningsnivå till sjuttiofem procent av min sjukpenninggrundande inkomst hade avslagits med hänvisning till att min arbetsförmåga inte ansågs vara så pass nedsatt att jag inte kunde ta ett arbete på den vanliga arbetsmarknaden. Nicklas hade bokat in ett överlämningsmöte mellan honom, mig och Baker om två veckor. Vad gällde mitt uppehälle hänvisades först och främst till Arbetsförmedlingens ersättningar i form av aktivitetsstöd eller utvecklingsersättning, i andra hand ekonomiskt bistånd från socialtjänsten.

Jag hånskrattade när jag läste brevet. Det var så bottenlöst fräckt, så samtida ansvarslöst och samtidigt så lägligt, så sammanfallande, som en färdtjänstbil som rullar in på en grusplan i Hälsingland, som ett urverk. Jag tänkte inte gå på något möte. Aldrig mer möten, aldrig mer denna förnedring, detta bottenlösa harvande. Det var över nu. De hade fört mig till kanten och knuffat mig över stupet, men jag var inte vred, knappast bitter. Jag föll med öppna ögon och ett leende på läpparna.

Det fanns en oerhörd lättnad i att släppa taget och sluta kämpa emot, sluta drömma om det som en gång var och kriga för att uppnå det omöjliga.

En känsla av kraft genomforsade mig. Det fanns en oerhörd lättnad i att släppa taget och sluta kämpa emot, sluta drömma om det som en gång var och kriga för att uppnå det omöjliga. Nu är nu och nu är jag en helt annan än då, det var en insikt så stark att jag inte bara fick gåshud, jag skakade i hela kroppen av rysande het frossa. Aldrig att jag ska låta någon trampa på mig igen, som en orm i gräset skulle jag hugga. Det här var min möjlighet.

Den sista tiden tog jag hand om det praktiska. Jag lät lämna tillbaka Willy till det katthem jag en gång fick honom från. Så slöts cirkeln, tänkte jag när jag stack in mitt finger genom kattburens galler och Willy slickade förvirrat på det en sista gång innan han bars in i en vit Volvo och försvann, förhoppningsvis till ett hem som kunde ge honom den kärlek jag tvingats trycka undan för att överleva.

Huset var avbetalat sedan en tid, över lag var de löpande kostnaderna låga eftersom jag stängt av både el och värme för över ett år sedan, så jag kände att jag kunde göra bokslut med gott samvete. Jag skrev ett långt brev adresserat till Simon och mamma och lämnade det på köksbordet. [111]

I brevet överlät jag både fastighet och inventarier till dem att dela. I en vision föreställde jag mig hur de flyttade in i huset tillsammans, hur Simon kom att ta hand om sin mormor under hennes sista tid. Hur han skulle växa som människa och i det solkiga (dosetten med sina många fack, de enorma blöjförpackningarna, de osentimentala samtalen med hemsjukvården) och det ömma (handhållandet, de plötsligt uppdykande minnena, livsvisdomen som trots allt fanns där att förmedla) skulle förvandlas från blyg och bortskämd pojke till en fin och förstående man. Förmodligen skulle huset snarare säljas omgående och Simon bränna merparten på hemelektronik och skräpmat medan mamma tynade bort på ett serviceboende men det kändes ändå bra att drömma.

Dagen då jag lämnade stod jag en stund bland alla prylar och möbler, så fulla med minnen. De bra sakerna (när Klas och jag flyttade in och fortfarande var kära hade vi invigningssex i alla rummen, till och med i den bökigt trånga hallen … Tidiga jular när vi hade Klas släkt på besök och mamma var i sin värdinnemässiga högform och allt var nästan så där Fanny och Alexander-perfekt … Stillsamheten efter allt det, alla tusentals timmar jag tillbringat i soffan med te och böcker och radio och Stig på mitt bröst …) och de mindre bra sakerna (hur jag i en svag stund strax efter att Klas lämnat mig funderade på att gå ned till spårvägskurvan mellan Bellevue och Kviberg och lägga skallen mot skenan … Vattenläckan -98 … Den där kvällen då jag för första och sista gången svarade på en kontaktannons och fann mig ha bjudit hem en till synes genomtrevlig men i själva verket bindgalen karl som jag halvvägs in i en monolog om en skara prästinnor som sammansvurit sig mot hans liv tvingades be att gå sin väg men som i stället blev hotfull och inte slutade förrän jag låtsades ringa polisen …). Jag tog in allt detta, den laddning som de till synes betydelselösa vardagsföremålen besatt, försökte memorera så mycket som möjligt och bevara det i mitt inre.

Sedan hängde jag min Haglöfs över axlarna och cyklade i väg. Norrut, men inte mot Hälsingland, nej, det här var ingen dagdröm, ingen verklighetstrogen fantasi utan något högst reellt. Det kändes härligt att uppleva musklernas arbete, lungornas pumpande, luftdraget i håret. Det här hände, jag hände.

Kvällen gled över i skymning medan jag passerade Angered och fortsatte mot Surte. I en hage norr om Ale övernattade jag. Låg i det höga gräset och blickade upp på himlen som var så oerhört stjärnklar. På den stora svarta skivan såg jag Cassiopeja och Orion, exakt likadana som när jag såg dem som liten, och ändå så annorlunda.

När jag precis gjort det bekvämt för mig i sovsäcken märkte jag att en ko lösgjorde sig från flocken i andra änden av inhägnaden och långsamt vankade fram till mig. Jag låg alldeles stilla medan jag hörde henne närma sig i gräset. Snart stod hon ovanför mig, silverglänsande i månens sken. En plastlapp satt fast i ena örat.

Kon böjde sig fram, andades genom sin mule med korta, hastiga andetag. Det luktade skarpt av stall och härsket mejeri, men jag lät mig inte bekommas. Jag backade inte undan, jag var öppen, jag tog emot.

Jag backade inte undan, jag var öppen, jag tog emot.

Försiktigt lirkade jag ut en arm ur sovsäcken och sträckte fram handen för att smeka djurets kind. Kon råmade dovt till svar innan hon vandrade tillbaka till de andra, som för att berätta »Hon är okej, hon är en del av naturen. Hon är som vi«.

Tidigt på morgonen vaknade jag av bondens fyrhjuling, samlade ihop mina saker och fortsatte. Jag passerade Lödöse och Lilla Edet, och sent på eftermiddagen kom jag till Backamo. Vid Vassbovik svängde jag in på den lilla grusväg som Göran beskrivit i breven och trampade djupare och djupare in i granskogen. Det låg verkligen avlägset.

En dimma låg tätt över fälten när jag kom ut ur skogsbrynet. Jag steg av och stod en stund och bara tog in alltsammans. Här uppe på höjden såg dimman ut som ett skummigt, halvt rörligt täcke över marken. Så rundade jag den obemannade vägbommen och hoppade upp på cykeln igen. Det knastrade om mina däck när jag rullade nedför backen, omsluten av ett tjockt fuktigt töcken.

Jag passerade odlingar och timmerupplag. Ännu en varningsskylt, samma som borta vid bommen, som upplyste om att det här var en elfri zon och att alla elektriska och batteridrivna apparater var strängt förbjudna.

På långt håll såg jag den gamla skolan, en gång lysande röd men nu flagnad och grå. Närmare mig låg ett par stugor utspridda längs med vägen, ur några av dem steg rök ur skorstenarna. En katt blinkade mot mig från dikesrenen och uppe på himlen svävade en rovfågel. Jag var framme.

 

 

FOTNOTER:

108) 099-510 10.

109) Klas var på ovanligt bra humör då det såg ut som att postorderföretaget Cellbes skulle köpa firmans system för klädförsäljning via nätet. I två veckor hyrde vi en mysig liten stuga utanför Mariestad. På dagarna badade vi och Klas och Simon fiskade och fick upp en stor gädda som tyvärr var full med parasitmask. På nätterna älskade jag och Klas, flera gånger efter varandra, precis som vi gjort när vi var nykära. Sedan kom hösten. Cellbes valde ett annat system och Klas försvann in i en dimma av förfallna fakturor och allt mer desperata åtgärder för att rädda vad som räddas kunde av firman.älskade jag och Klas, flera gånger efter varandra, precis som vi gjort när vi var nykära. 

110) Se exempelvis »Elsäkrare hem«, broschyr från Elsäkerhetsverket, 2013, och Svensson, Börge, Elektro-hacking: Så blir du din egen elleverantör, Subversiv förlag, 1993.

111) »Älskade unge och kära mammi! När ni läser det här är jag någon annanstans. Bry er inte om att leta, det tjänar inget till. Lev era liv och försök minnas mig med samma värme som jag minns er.«

Publicerad
1 day sedan
Tidigare nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm kan ha ett nytt arbete i sikte. Foto: Björn Larsson Rosvall / TT, Christine Olsson / TT. Montage: Arbetaren

Landerholm ny vd för kritiserat hamnbolag


Den före detta nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm, som nyligen fick avgå från sin befattning efter en rad skandaler, kan snart bli ny vd för hamnjätten Gothenburg Roro Terminal. Detta i ett försök från företagets sida att höja anseendet efter skandalen med uppsägningen av fackbasen Erik Helgeson.

Henrik Landerholm, som nyligen fick avgå från sin befattning som nationell säkerhetsrådgivare efter en rad skandaler, kan snart kanske se fram emot ett nytt högprofilerat jobb: Han föreslås bli ny vd för hamnjätten Gothenburg Roro Terminal, som nu vill höja sitt anseende efter skandalen med uppsägningen av fackbasen Erik Helgeson.

Hamnföretaget Gothenburg Roro Terminal har varit i starkt blåsväder på senaste tiden efter att ha sagt upp hamnarbetaren Erik Helgeson, vice ordförande för Hamnarbetarförbundet, från företaget. Som skäl angav de illojalitet, samt att Helgeson skulle ha brutit mot säkerhetsskyddslagen. I bakgrunden ligger turerna som uppstod i samband med Hamnarbetarförbundets varsel av blockad mot krigsmateriel till och från Israel.

Gothenburg Roro Terminal har mötts av stark kritik på grund av uppsägningen, men också för att de i de fackliga förhandlingarna inte kunnat visa på vilket sätt Helgeson som anställd brutit mot säkerhetsskyddslagen. Det har lett till en förtroendekris i opinionen som företaget nu hoppas kunna råda bot på.

– Rekryteringen av Landerholm är inte helt i hamn ännu, men vi ser det som ett väldigt lyft för företaget att den verkar kunna bli verklighet, att vi nu tycks kunna lägga till honom och docka in hans kompetens i bolaget, säger Primo Aprilo, presstalesperson för Gothenburg Roro Terminal. Han fortsätter:

– Vi menar att vi äntligen kan få en chans att visa att vi hanterar de nationella säkerhetsfrågorna med det allvar de förtjänar.

Nytt uppdrag som motsvarar kvalifikationerna

Henrik Landerholm fick efter att ha fått sparken från uppdraget som nationell säkerhetsrådgivare ett nytt uppdrag på Moderaternas riksdagskansli med att hjälpa en av partiets arbetsgrupper. Men den rollen har beskrivits som en tillfällig reträttpost. Som vd för Gothenburg Roro Terminal skulle Landerholm åter få ett uppdrag som motsvarar hans erfarenheter, menar Aprilo.

– Det är ju ett gyllene tillfälle att en person med den kompetens Landerholm besitter finns tillgänglig på arbetsmarknaden, och vi kan se att hans sätt att sköta de nationella säkerhetsfrågorna ligger väl i linje med den grad av professionalitet som präglar vårt företag.

Källor på Gothenburg Roro Terminal som Arbetaren varit i kontakt med kan dock berätta att förslaget att låta Henrik Landerholm bli bolagets nye vd inte kommer som en överraskning. De senaste veckorna ska Landerholm ha utfört flera uppdrag för företaget på konsultbasis.

Primo Aprilo bekräftar efter viss tvekan uppgifterna:

– Det stämmer i någon mån. Han åtog sig faktiskt som fristående konsult uppdraget att hantera det säkerhetsunderlag som ligger till grund för uppsägningen av Erik Helgeson. Tyvärr ledde olyckliga omständigheter till att alla originalhandlingarna i ärendet gick förlorade i samband med en taxiresa som han gjorde till vårt huvudkontor. Det är faktiskt den yttersta orsaken till att vi hittills inte kunnat presentera ett konkret underlag för uppsägningen av Helgeson.

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Tingsrätten konstaterar att Kajsa Ekman återfått sin anställning och att ATAB inte har brutit mot semesterlagen. Foto: Johan Nilsson / TT

Tingsrätten avslår i stora delar Kajsa Ekmans yrkande om skadestånd

Stockholms tingsrätt har meddelat dom i målet mellan Kajsa Ekman och Arbetaren Tidnings AB.

Nu har domen efter Kajsa Ekmans nya stämning mot Arbetaren Tidnings AB, ATAB, kommit från tingsrätten. 

Tingsrätten avslår i stort Kajsa Ekmans yrkanden i mål T 19996-23. Hon har yrkat att ATAB ska betala henne skadestånd på sammanlagt 574 456 kronor och ersätta hennes rättegångskostnader. Tingsrätten tilldömer Kajsa Ekman ett skadestånd på 15 000 kronor och att hon får stå för sina egna rättegångskostnader.

Kajsa Ekman anser att ATAB inte efterlevt domen från 2023 där tingsrätten ogiltigförklarade hennes uppsägning. Ekman menar att hon inte återfått anställningen alternativt avstängts från sin tjänst, samt att ATAB brutit mot semesterlagen när ATAB lade ut semester till henne sommaren 2023. Hon valde därför att stämma tidningen igen.

Tingsrätten konstaterar att Kajsa Ekman återfått sin anställning och att ATAB inte har brutit mot semesterlagen. Tingsrätten anser dock att en avstängning skett under en veckas tid och dömer ATAB att betala ett skadestånd på 15 000 kronor. Skadeståndet för avstängningen sätts till 15 000 kronor i stället för Ekmans yrkade på 100 000 kronor eftersom tingsrätten anser att kränkningen varit begränsad. 

Nu har parterna tre veckor på sig att överklaga. Annars gäller domen från och med 18 april 2025.

Tidningen Arbetaren hänvisar till vår ägare SAC för frågor i detta skede. 
[email protected]

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Строитель Иван Семенов из Украины входит в правление профсоюза «Солидарные строители»и рассказывает о трудовых правах на русском языке в собственном канале на YouTube и TikTok. Foto: Volodya Vagner 
Foto: Volodya Vagner, Tomas Oneborg/ TT. Montage: Arbetaren

Ivan Semenov:
Синдром лягушки: что мы упускаем на рынке труда?

Игнорирование постепенного ухудшения ситуации на рынке труда заставляет нас осознавать масштабы проблемы только тогда, когда уже слишком поздно что-либо делать, пишет Иван Семенов и считает, что именно из-за этого рабочие должны принять участие в защите своих прав.

Недавно я прочитал статью в газете Arbetaren о том, как молодежное крыло одного из крупнейших профсоюзов резко раскритиковало соглашение между профсоюзом и работодателями. Конфликт касался повышения заработной платы на 3% для строителей.

С точки зрения молодых активистов это соглашение было тихим компромиссом между профсоюзом и крупными компаниями — предательством интересов работников. На первый взгляд, их аргументы кажутся вполне обоснованными. Во время высокой инфляции в 2023 и 2024 годах повышение заработной платы на всего 3% недостаточно для компенсации реальных потерь покупательной способности. Кроме того, на рабочих местах, где нет коллективных договоров, зарплаты могли оставаться неизменными.

Тем не менее, не следует забывать, что многие строители, особенно те, кто работает в частных компаниях без профсоюзной поддержки, были рады даже такому небольшому повышению зарплаты. Для них это было небольшим, но все же шагом вперед.

Эта ситуация заставила меня задуматься о хорошо известной метафоре, называемой синдромом лягушки. Если бросить лягушку в кипящую воду, она сразу попытается выпрыгнуть. Но если вода будет нагреваться постепенно, лягушка останется в воде, пока не станет слишком поздно.

Эта метафора — не только яркая история, но и точное описание того, как мы воспринимаем постепенные изменения. Когда ухудшения происходят медленно, они часто остаются незамеченными, пока ситуация не достигнет критического уровня.

Постепенные изменения, которые мы игнорируем

Маленькие, но постоянные ухудшения условий труда и жизни легко остаются незамеченными, если смотреть на них с краткосрочной перспективы. Например, наши доходы ежедневно обесцениваются из-за инфляции, но мы, возможно, не замечаем этого, пока не столкнемся с внезапным экономическим кризисом.

Вместо того чтобы сосредотачиваться только на номинальных цифрах, мы должны обращать внимание на более конкретные показатели, такие как:

  • соотношение цены квадратного метра жилья и средней месячной зарплаты,
  • рост арендной платы в сравнении с увеличением заработной платы,
  • стоимость обеда в соотношении с часом работы.
    Эти факторы позволяют более объективно оценить, как меняются наши условия жизни на протяжении длительного времени.

Перспектива на десятилетия

Один из важнейших уроков синдрома лягушки заключается в необходимости анализа долгосрочных тенденций. Вместо того чтобы смотреть только на изменения с года в год, следует рассматривать развитие на протяжении 5, 10 или даже 20 лет. Такая перспектива позволяет увидеть не только небольшие колебания, но и большие изменения, которые формируют реальность для будущих поколений.

Например, индекс цен на недвижимость в Стокгольме увеличился с 100 до 494 с 1990 по 2024 год, что означает рост в 4,94 раза. В то же время, согласно данным из Statistikdatabasen SCB, средняя зарплата строителя в 1990 году составляла 17 056 шведских крон. Если бы средняя зарплата росла пропорционально росту цен на недвижимость, она составила бы 84 257 шведских крон в 2024 году.

Риски и решения

Игнорирование постепенных изменений приводит к тому, что мы осознаем масштаб проблемы только тогда, когда уже слишком поздно что-то изменить. Если мы не будем обращать внимание на уменьшение покупательной способности или ухудшение условий труда, в будущем это может создать огромный разрыв между потребностями работников и возможностями экономики.

Чтобы предотвратить это, важно, чтобы работники продолжали бороться за свои права. Это может начинаться с малого: организовываться на рабочих местах, поднимать местные вопросы и требовать решений.

Коллективное сознание и действия

Синдром лягушки учит нас быть внимательными к деталям и анализировать изменения в более широком контексте. Работники, профсоюзы и общество в целом должны постоянно задаваться вопросом: действительно ли улучшения, которые мы видим, являются реальными, или мы просто привыкаем к постепенному ухудшению ситуации?

Если мы научимся измерять «температуру воды» не только в настоящем, но и будем смотреть на то, как она менялась за десятилетия, у нас будет шанс выпрыгнуть из кипящей воды вовремя и начать действовать.

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
I filmen I’m still here skildras Eunice Paivas kamp för sin försvunne make under militärregimen. Foto: Triart film

Diktaturmotstånd i en familj som andra

Den brasilianska regissören Walter Salles film har väckt uppmärksamhet världen över, och inte minst i Brasilien rusar människor till biograferna. I’m still here är en mörk berättelse, men den ger en bild av ett segt motstånd och är en tro på förändring.

Svenskar med lite allmän politisk historiekunskap om latinamerikansk efterkrigstid borde ha hygglig koll på den våldsamma militärkuppen i Chile den 11 september 1973, varifrån omkring 8 000 flyktingar kom till Sverige. Kanske har man någon kunskap om att Argentina levde under en oerhört brutal militärdiktatur 1976–1983, och att många uruguayaner kom som flyktingar till Sverige efter att militären fått allt större inflytande från slutet av 1960-talet och militärjuntan styrde landet skoningslöst fram till 1985.

Finalen av den brasilianska politiska böljegången under 1950–1960-talen, grovt beskrivet mellan en strängt konservativ, polis- och militärstödd höger å ena sidan och försök till reformistisk socialdemokrati å den andra, med starka marxistiska strömningar, är mindre känt. Den vänsterradikale fackföreningsledaren och presidenten João Goulart (Partido Trabalhista Brasileiro) försökte ta tyglarna, genomföra reformer och utöka rösträtten till analfabeter och egendomslösa. Facken ökade sin aktivism och vänstergrupper började beväpna sig.

De nya militärledarna vid flygplatsen Santos Dumont i Rio de Janeiro den April 3, 1964, i väntan på att den nya presidente, Ranieri Mazzilli, ska anlända från från Brasilia. Foto: Joao Gucho/TT

Militärkuppen kom i månadsskiftet mars–april 1964; regeringsbyggnaderna i Brasilia och Rio de Janeiro besattes. Politiker, fackförenings- och bondeledare och vänstersympatisörer arresterades, förhördes under tortyr och försvann. 

Sambamusik och sport

Detta var en tid då svenskar reste till landet och spelade in film, hittade till sambamusiken och kom hem och gav en närmast romantisk bild av fattigdom och prostitution på stranden nedanför favelorna uppe på berget. Och så fotbollsresorna förstås!

Den brasilianska regissören Walter Salles film I’m still here börjar med en kvinna som under en simtur blickar upp mot himlen och ser en helikopter som hovrar över stranden – en oroväckande inledningsbild för den som skaffat sig bilder av hur militären i de olika diktaturerna gjorde sig av med (i bästa fall) neddrogade fångar från hög höjd.

Filmen, som har premiär i Sverige den 21 mars, berättar om medelklassfamiljen Paiva som lever i en bullrig och kärleksfylld tillvaro i ett trevligt hus i den bekväma stadsdelen Leblon nära stranden med samma namn, i Rio de Janeiro. Året är 1971 och de fem barnen håller på att växa upp och hitta kärlek och inriktning, de yngre leker på stranden och hittar en hund. Föräldrarna planerar att bygga ut huset. Men små händelser antyder militärens närvaro; en konvoj militära lastbilar passerar stranden.

Under en biltur blir de äldre tonåringarna stoppade i en poliskontroll när de är ute en kväll – vänstergerillagrupper har utför ett attentat och bankrån, och den amerikanske ambassadören har kidnappats. Snart tas pappa Rubens till förhör, och han försvinner för gott. Också mamma Eunice och en äldre dotter förs med ögonbindel till dagar av traumatiserande utfrågningar. Snart står det klart att familjen kan glömma sin tillvaro bortom politiken, de har dragits in i en skrämmande verklighet där allt handlar om att hålla ihop, knipa igen och hålla sig undan vidare misstankar och repressioner.

Vänsterdemonstration i Brasilien i april 1964. Foto: TT

I’m still here är baserad på den sanna historien om hur den tidigare vänsterpolitikern Rubens Paiva fördes bort från sitt hem och om hur familjens liv förändrades i grunden.  Liksom Walter Stilles film Dagbok från en motorcykel (2004), som berättar om den unge Che Guevaras rund- och bildningsresa i genom Latinamerika innan han träffade Fidel Castro och de tillsammans drog igång den kubanska revolutionen 1959, är I’m still here en politisk berättelse som förstärker sitt budskap genom att sätta människan, hennes engagemang, tvivel, och konsekvenserna av hennes upplevelser i centrum. 

Porträttet av Che var romantiserat och svårigheten för oss, 60 år senare i ett land långt borta, att bedöma autenticiteten i familjen Paivas öde är uppenbar. Trots att filmen är baserad på sonen Marcelo Rubens Paivas självbiografiska bok som utgår från hans forskningar i dokument från militärregimen. 

Men just filmatiseringen av ett för många relativt okänt militärstyre i allmänhet och detta fall i synnerhet, ger att berättelsens allmängiltiga – och aktuella – inslag blir tydliga. 

Normaliseringen till underkastelse

Människor i stora delar av världen, också svenskar, lever på ett sätt under våldets och gränslöshetens lagar, och försöker leva som om vi inte gjorde det. Eunice Paiva vädjar till militärpolisen som intar familjens hus, för bort hennes man, hennes dotter och henne själv, att de inte ska skrämma barnen. Hon bjuder dem på kaffe och följer med i bilen när hon uppmanas att göra det. Hon hjälper sin dotter på med den svarta huvan som de blir tilldelade. ”Det blir bra”, är det enda hon kan upprepa när hon kort får tala med sitt barn. Filmen skildrar varje steg på vägen in i normaliseringen av underkastelsen. 

Brasilianska kavalleriet med dragna sablar attackerar unga studenter vid en kyrka i Rio de Janeiro i april 1968, efter en mässa för en demonstrant som dödats en vecka tidigare. Foto: TT

Är det inte vad de flesta av oss har att komma med? Det blir bra. Det ordnar sig. Vi kanske föreställer oss att vi inte har något val, eller att vi utför en strategisk handling. Att vi kanske har en styrka som vi döljer för de som begår övergreppen, så att de inte är beredda när vi tar fram den.

Människor i länder där filmen haft premiär har uppenbart känt igen sig och Fernanda Torres nominerades till en Oscar för sitt intensiva porträtt av Eunice Paiva. När filmen fick en Oscarsstatyett för bästa utländska film jublade publiken på galan, och medier världen över. De kände igen motstånd och glimten av ljus i en mer än dyster global verklighet som präglar samtiden.

Waler Stilles film berättar en mörk historia, men den visar också på sätt att förhålla sig när gränserna för det anständiga överskrids. Sammanhållning och uppehållande av tro på mänsklighet är det som ger den personliga kraften till att utföra motstånd. Eunice Paiva underkastade sig inte, hon utbildade sig till advokat och blev en stridbar kraft mot brott begångna under diktaturen. Rubens Paiva kom aldrig hem igen, ”kanske kastades han från en helikopter”, som en av hans vänner säger.

Fernanda Torres som Eunice Paiva. Skådespelerskans egna föräldrar tillhörde de som arresterades och genomgick hårda förhör under militärregimen. Foto: Triart film

Det är förstås lätt att dra paralleller till vår tid. Varieties of Democracy-institutet (V-Dem) vid Göteborgs universitet konstaterar i årets demokratirapport att 72 procent av världens befolkning lever i diktaturer, samtidigt som demokratin backar i allt fler länder. Ändå är utvecklingen inte en naturlag, vilket Walter Salles film påminner om.

När känslan av hopplöshet lägger sig över allt kan det ändå vara en tanke att det finns människor mitt i våldet som sparar bilder och andra bevis. Det i en övertygelse att det finns ett slut på förtrycket, och att mänskligheten tar vid. 

Publicerad Uppdaterad
2 weeks sedan
Jodie Stephen, CGT, H&M Barcelona
Jodie Stephen arbetar på H&M:s kundtjänst i Barcelona. Hon är även ordförande för syndikalistiska CGT:s företagsråd på H&M i Barcelona. Foto: Julia Lindblom, Volodya Vagner

H&M varslar fackligt förtroendevald i Barcelona

I dag ska H&M:s kundtjänstanställda i Barcelona rösta fram fackliga representanter till företagsrådet på arbetsplatsen. Det syndikalistiska facket CGT, som vuxit rejält på arbetsplatsen, anklagar H&M för facklig repression i och med att klädjätten varslat CGT-medlemmen och rådets ordförande bara dagar innan valet.

Förra året gick ett hundratal anställda på H&M:s kundtjänst i Barcelona ut i en flera månader lång strejk med krav på bättre arbetsvillkor och löner. Strejken som organiserades av den syndikalistiska fackföreningen Confederación General del Trabajo, CGT, riktades även mot en tilltagande digitalisering och alltmer minutiös övervakning av de anställdas prestation.

När de inte fick gehör för deras krav från H&M:s lokala ledning i Barcelona tog CGT-klubben med sig kraven till huvudkontoret i Stockholm i en protestaktion samordnad med systerfacket SAC Syndikalisterna.

Veckan efter Stockholmsaktionen avslutades strejken med en kompromiss som bland annat innebar en löneförhöjning på 160 euro (motsvarande drygt 1 800 kronor) i månaden, en extra semesterdag, samt bättre sjukförsäkring.

Stor del av personalen har har gått med i CGT

CGT har haft en fackklubb på H&M:s kundtjänst i Barcelona sedan 2019. De anställda representeras där i ett företagsråd med plats för nio fackliga representanter. 2019 hade CGT ingen av platserna, men bara två år efter att klubben startade var 5 av representanterna från CGT, resterande representanter har tillhört facket Comisiones Obreras. 

CGT-medlemmen Jodie Stephen är ordförande för rådet och eftersom det gått fyra år sedan det förra valet är det val igen den 19 mars. Hon berättar att Comisiones Obreras inte fått till en lista med kandidater till valet, vilket innebär att alla platser kommer att gå till CGT. 

– Det här är resultatet av det arbete CGT gjort under de senaste åren. På H&M i Barcelona har vi ökat medlemsantalet med 300 procent sedan 2019, säger hon.

Men att en stridbar fackförening vuxit sig stark på arbetsplatsen är inget H&M uppskattar, menar Jodie Stephen som i söndags mottog ett varsel om uppsägning. Enligt henne har arbetsköparen angett bland annat ”illojalitet mot kollegorna” och ”missbruk av förtroende” som anledning.

CGT fördömer H&M

I ett pressmeddelande den 17 mars skriver facket “CGT är den enda fackföreningen som H&M fruktar eftersom vi inte säljer ut oss, inte håller tyst och inte backar.”

Jodie Stephen tror att varslet är ett sätt för H&M att sätta ett exempel, sprida rädsla inom företaget och signalera att ”det här händer om du kämpar för dina rättigheter”. 

– Jag tror att de vill göra mig till syndabock eftersom jag är både CGT-medlem och ordförande i företagsrådet, säger hon. 

”Vi i Confederación General del Trabajo, CGT, fördömer bestämt det fackliga förtryck som H&M utövar mot CGT, och följaktligen mot hela arbetsstyrkan”, skriver CGT i pressmeddelandet.

Enligt en ny spansk lag har en anställd 48 timmar på sig att motbevisa anklagelserna om de varslas av “disciplinära skäl”, berättar hon. Går H&M vidare med varslet väntar protester.

–  Beroende på vad som händer nu kommer facket agera genom direkt aktion, säger hon.

När Arbetaren ringer chefen för kundtjänsten i Barcelona hänvisar hon alla frågor till H&M:s centrala presstjänst.

“Tyvärr kommer vi inte att kunna ställa upp på en intervju i detta ärende. Att vara en rättvis arbetsgivare och respektera rättigheterna för arbetstagarrepresentanter är grundläggande för oss som företag. Däremot avstår vi från att kommentera enskilda fall som rör våra kollegor”, skriver H&M:s presstjänst i ett mejlsvar till Arbetaren.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Olga, Natalia, Alena och Victoria vittnar om arbetsförhållandena på restaurangen där de jobbat.  Foto: Johan Apel Röstlund

Facklig blockad pressar sushi­restaurang till för­handling

Förhandlingar har återupptagits mellan facket Stockholms LS och en sushirestaurang som anklagas för att ha utnyttjat ukrainska arbetare. – Vi tror vi närmar oss en lösning på konflikten, säger Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS.

Arbetaren har tidigare skrivit om hur fyra ukrainska krigsflyktingar vittnat om trakasserier och utebliven övertidsersättning på en välbesökt sushirestaurang i centrala Stockholm. Förra veckan satte facket Stockholms LS, som de fyra ukrainska restaurangarbetarna är medlemmar i, sushirestaurangen i blockad. Detta efter att förhandlingarna mellan fack och restaurangägaren strandat.

Blockaden utvidgades snart till att även omfatta en restaurang med samma ägare i Kungens kurva. Utöver medlemmarna som arbetat på restaurangen i centrala Stockholm har även två andra av fackets medlemmar, som arbetat på restaurangen i Kungens kurva, inte heller fått ut den lön de har rätt till, enligt facket.

Förhandling återupptas med sushirestaurangen

Under fredagsförmiddagen uppgav Stockholms LS att att dagens blockad är inställd.

Emil Boss frimärke 2022
Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS. Foto: Axel Green

– Bolaget har visat god vilja och vi tror att vi närmar oss en lösning på konflikten. Förhandlingarna har återupptagits, säger Emil Boss, förhandlare på Stockholms LS.

Besked om huruvida konflikten får en lösning eller om blockaden återupptas väntas i början på nästa vecka.

Emil Boss är glad för den positiva respons facket fått, både från de medlemmar som deltagit i blockaderna men också i mejl från restaurangens kunder.

– Personer som brukar luncha på de här restaurangerna tackar för informationen.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Alexandra Sundberg på Röda korset och Anna Jirstrand Sandlund på Sara kulturhus kommenterar konkursbeskedet från Northvolt. Foto: Johan Seger, Magnus Lejhall/TT, Patrick Degerman

Röster från Skellefteå efter konkurs­beskedet: ”Vi ska inte lägga oss platt”

Hur påverkas Skellefteå av Northvolts konkurs? Arbetaren ringde upp Röda korset, Sara kulturhus och en lunchrestaurang för att höra vad de tänker om beskedet.

Röda korsets second hand-butik och mötesplats ligger centralt i Skellefteå och är öppen dagligen. Det har gått två dagar sedan Northvolts konkursbesked, och här är batterifabriken ett stående samtalsämne.

– Det är något alla pratar och funderar kring, på olika sätt. Jag upplever att Skelleftebor över lag är ganska lugna: Skellefte fanns här innan och Skellefte kommer finnas efter, men det är klart att det finns en uppgivenhet, säger Alexandera Sundberg, verksamhetschef på Röda korset i Skellefteå, när Arbetaren ringer upp henne under torsdagen.

Northvolts batterifabrik i Skellefteå under onsdagen. Foto: Jonas Westling/ TT

Hon träffar också de som drabbas mer direkt. Personer som är medborgare utanför EU och beroende av arbetet för att få stanna i Sverige.

– Där är det mycket oro, ångest och sorg.

Röda korset stärker upp med extra insatser

Efter pandemin startade Röda korset upp Mötesplats “Vän i Skellefteå”, en plats öppen för alla. Hit har bland annat människor som varit anställda vid Northvolt kommit.

Alexandra Sundberg, verksamhetschef på Röda korset i Skellefteå. Foto: Johan Seger

– Vi har haft flera av de som jobbar, eller är familj till de som jobbar, här. Vi har följt dem genom resan och följt dem när det var mycket oro kring vem som får stanna och vem som ska få gå. Vi förlorade en del av våra vänner då. Och nu står vi där igen.

Arbetaren har tidigare rapporterat om hur 1 600 anställda på Northvolt sades upp i september, vilket följdes av ytterligare uppsägningar i oktober.

– Vi kommer att fortsätta ha “Vän i Skellefteå” öppet. Och vi stärker upp ikväll (torsdag kväll, reds. anm) med extra insatser om det är många som kommer.

Dels kommer volontärer från “Vän i Skellefteå” vara på plats men även utbildade krisstödjare för dem som behöver ett djupare samtal.

– Vi kan inte lösa situationen, men vi kan lyssna och finnas där som medmänniskor och kanske ge lite perspektiv i det första kaoset och sorgen, säger Alexandra Sundberg.

Eftersom uppehållstillståndet är beroende av att ha ett arbete, så kan konsekvensen bli att många blir av med sina uppehållstillstånd.

– Nu pratar man om att man ska försöka driva Northvolts verksamhet vidare. Men alla blir uppsagda och sedan kommer man att återanställa där det behövs. Risken är ju att den sortens återanställningar inte kvalificerar för ett uppehållstillstånd för arbete. 

Sara kulturhus om ökat behov av att samlas kring kultur

Åsa Pettersson arbetar på restaurang Truckgatan. Hon tror att konkursen kommer att påverka Skellefteå mycket.

– Om de ska lägga ner kommer det påverka massor. Lediga bostäder och villor, priser som sjunker. Ja, jag tror det har en stor effekt, säger hon när Arbetaren ringer upp strax efter lunchtid.

Sara Kulturhus i Skellefteå. Foto: Pontus Lundahl/ TT

Anna Jirstrand Sandlund är vd på Sara kulturhus. Kulturhuset i trä som är döpt efter författaren Sara Lidman invigdes 2021 och rymmer såväl konsthall och spaavdelning.

– Jag tänker att det är ett oerhört tråkigt besked. Både för Skellefteå och länet, men framför allt för Sverige och hela Europa eftersom man vet att den här elektrifieringen är så central i den gröna omställningen. Det handlar ju om också om Europas konkurrenskraft, säger hon och fortsätter:

Anna Jirstrand Sandlund, vd på Sara Kulturhus. Foto: Patrick Degerman

– Det är många av våra invånare som kommer känna oro och vara ledsna över det här beskedet. Jag delar verkligen deras känslor.

Hon pekar på att det är 3 000 personer som jobbar på Northvolt och att alla har någon relation till Northvolt.

– Jag känner mig samtidigt stolt över det arbete som gjorts, alla som har jobbat stenhårt med det här. Även vår kommunledning som jobbat för att skapa goda förutsättningar, säger hon. 

Skellefteå kommun ställer krav på staten

I ett pressmeddelande skriver Skellefteå kommun att ”det är viktigare än någonsin att nationella aktörer sätter in avgörande insatser för att säkerställa att kompetens och batteriproduktion blir kvar i Sverige, att nya ägare kommer på plats så fort som möjligt och att produktionen kan upprätthållas under den tiden.”

Anna Jirstrand Sandlund hoppas att kunna kraftsamla så att fabriken kan fortsätta leverera batterier.

– Vi har ju 3 000 människor här på plats som kan göra batterier. Vi är den enda platsen i Europa som har den möjligheten. Vi ska inte lägga oss platt utan jobbar för att det blir på det sättet, säger Anna Jirstrand Sandlund.

När omvärlden känns osäker ser hon även att kulturhuset kan spela en roll.

– Oavsett om det blir en ekonomisk nedgång på kort eller lång sikt, tror vi att behovet av att samlas kring kultur kommer att vara fortsatt stark. I sådana här tider tänker jag att vi som Sara kulturhus kan vara en viktig plats för gemenskap och framtidstro. Att samlas kring något så tidlöst som musik, teater och konst, påminna sig om glädjeämnena och ta en stunds paus från vardagen för att uppleva kultur.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Martin Berg på Hamnarbetarförbundet
Martin Berg är hoppfull inför nästa veckas förhandlingar med Sveriges hamnar. Foto: Thomas Johansson/TT och Adam Ihse/TT

Hamnarbetarnas krav: Stärk skyddet för förtroende­valda

Hamnarbetarförbundet presenterar nu sina krav inför nästa veckas avtalsförhandlingar med arbetsköparsidan. Högst på listan står frågan om förstärkt skydd för fackets förtroendevalda. Det här i skuggan av det uppmärksammade varslet av förbundets vice ordförande Erik Helgeson.

– Det är inte rimligt att våra storföretag skiter i föreningsfriheten för att kunna köpa ut våra förtroendevalda för småsummor, säger Martin Berg som är Hamnarbetarförbundets ordförande, till Arbetaren.

Det är i en video på sociala medier som de första kraven framställs. Det här eftersom arbetsköparen Sveriges hamnar än så länge förklarat att de inte haft tid att ses för ett första möte. Men på onsdag nästa vecka, den 19 mars, ska parterna träffas. Förutom en höjning av grundlönen på 2 000 kronor kräver facket bland annat att skyddet för de förtroendevalda ute på kajerna stärks.

– Det handlar om sättet företagen agerar mot de förtroendevalda som ju representerar alla våra medlemmar. Det ska inte gå att köpa ut dem för skitsummor som man nu försöker göra med Erik, säger Martin Berg.

Sedan varslet av Erik Helgeson har Hamnarbetarförbundet fått stor uppmärksamhet. Både i Sverige och internationellt och stöduttalanden från andra fack runt om i världen fortsätter att strömma in till förbundet.

Martin Berg tror därför på möjligheten att få till ett stärkt skydd för de fackligt aktiva.

– Det hoppas jag verkligen att vi får till och det är en väldigt viktig fråga och vår fulla rätt att kräva. Så det ska vi lägga fram på onsdag när vi ses för en första förhandling.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Många anställda på Northvolts batterifabrik i Skellefteå vet fortfarande inte om de får behålla sina jobb
Under onsdagen kom beskedet: Northvolt har ansökt om konkurs. Foto: Pontus Lundahl/TT

Northvolt i konkurs: ”Priset betalas av våra medlemmar”

Under onsdagsmorgonen kom beskedet. Batteritillverkaren Northvolt har gått i konkurs, ett besked som kastar ut tusentals anställda i en osäker framtid.

“Det är uppenbarligen mycket som har gått fel, och priset betalas nu av våra medlemmar. Ansvaret för detta behöver klarläggas”, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson i ett pressmeddelande.

Det krisdrabbade elbatteribolaget Northvolt har inte lyckats säkra de ekonomiska medel som behövts för att rädda företaget. Varken planerna på rekonstruktion i USA, som syftat till att skydda bolaget från konkurs, och ytterligare likviditetsstöd från bolagets långivare har inte varit tillräckliga. 

I ett pressmeddelande skriver bolaget:

”Som många företag i batterisektorn har Northvolt upplevt en rad svåra utmaningar de senaste månaderna som urholkat dess finansiella ställning, inklusive stigande kapitalkostnader, geopolitisk instabilitet, efterföljande störningar i leveranskedjan och förändringar i efterfrågan på marknaden.”

Under onsdagsmorgonen lämnades ansökan om konkurs in till Stockholms tingsrätt. Enligt Svt jobbar 5 000 personer i dagsläget på Northvolt, de flesta i Skellefteå. Konkursen drabbar även anställda i Västerås och Stockholm.

”I slutändan, med begränsad tid och tillgängliga ekonomiska resurser, kunde företaget inte nå de avtal som krävts för att säkra sin framtid”, skriver Northvolt i pressmeddelandet. 

Konkursbeskedet berör cirka 1 800 av IF Metalls medlemmar. 

“När den akuta fasen i det arbetet är avklarat finns det många frågor kring händelseutvecklingen som kommer att kräva svar”, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson i pressmeddelandet.

Även många av Unionens medlemmar drabbas. Facket har strax under 1 300 medlemmar på bolaget.

“Det är såklart ett tungt besked och en väldigt mörk dag för alla oss som varje dag jobbat hårt och hoppats att bolaget ska ta sig igenom denna tuffa tid”, säger Shaneika Jeffrey, vice ordförande för Unionen-klubben på Northvolt Ett i Skellefteå.

Sveriges Ingenjörer har cirka 650 medlemmar på företaget i Stockholm, Västerås och Skellefteå.

“Det här är ett oerhört tufft besked för våra medlemmar, som slitit hårt för att rädda företaget. För den gröna omställningen och för svensk konkurrenskraft skulle det vara förödande om de investeringar och den kompetens som förvärvats inte togs till vara. Europa behöver en batteritillverkning i världsklass”, säger Ulrika Lindstrand, förbundsordförande Sveriges Ingenjörer i ett pressmeddelande.

Största konkursen i modern svensk historia

Konkursen är den största i modern svensk historia, och en av de största historiskt sett. 

Härnäst kommer en konkursförvaltare, utsedd av domstol, se över processen inklusive försäljning av verksamheten och dess tillgångar. 

I samband med en konkurs kan konkursförvaltaren besluta om statlig lönegaranti, för att säkerherställa att de anställda får lön.

Publicerad Uppdaterad
3 weeks sedan
Silas Aliki om följderna av ändringar i migrationsrätten som riksdagen förväntas rösta igenom den 12 mars 2025. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman / TT , Lo River Lööf Kollage: Arbetaren

Silas Aliki:
Regeringen ändrar migrationsrätten – ”ökat lidande”

Riksdagen röstar på onsdag den 12 mars om ett förslag att ta bort preskriptionstiden för utvisningsbeslut. Förslaget som förväntas gå igenom innebär att det blir omöjligt att söka asyl på nytt igen efter ett avslag utan att först lämna landet, skriver Silas Aliki och varnar för att lagändringarna kommer att öka både utsattheten och lidandet för de berörda.

Den 12 mars förväntas riksdagen rösta igenom förändringar i migrationsrätten som kommer att få stora konsekvenser. Regeringens syfte med de nya reglerna är att få fler personer som fått avslag på sina asylansökningar att lämna Sverige. Men vilka följder får de i praktiken?

I korthet kommer, enligt de nya reglerna som ska träda i kraft den 1 april, utvisningsbeslut inte att preskriberas så länge en person är kvar i Sverige. Det blir alltså omöjligt att söka asyl på nytt igen efter ett avslag utan att först lämna landet. Dessutom avskaffas möjligheten till så kallat spårbyte, det vill säga att en person som fått avslag på asylansökan kan söka arbetstillstånd utan att behöva lämna Sverige.

Spårbyte inte längre möjligt – vitt jobb räcker inte för att få stanna

Reglerna är utformade så att även alla ansökningar om förlängt arbetstillstånd avslås, om det första arbetstillståndet var ett sådant som personen fått genom spårbyte. Personer som arbetat vitt i Sverige i flera år, och som ofta återförenats med familjen, kommer att behöva lämna landet. 

Advokatsamfundet påpekade i sitt remissvar att de nya reglerna med stor sannolikhet kommer medföra att en större grupp redan mycket utsatta människor kommer att hamna i en sådan otrygghet att den måste anses oförenlig med utlänningslagstiftningen. 

Det bekräftar den bild som Statskontoret i en rapport nyligen kom fram till – det finns stora rättssäkerhetsbrister i den svenska asylprocessen. Möjligheten att söka asyl på nytt är därför en sorts säkerhetsventil, som i många fall kan läka bristerna hos Migrationsverket och leda till ett bättre resultat. En ventil som regering och riksdag alltså nu tar bort. 

Utsattheten ökar med nya asylregler

Men reglerna kommer inte, på det sättet som regeringen tror, leda till att människor utan tillstånd lämnar Sverige. 

Asylrättscentrum, som i över 30 år arbetat med att hjälpa människor att ta tillvara sina rättigheter i asylprocessen, har pekat på att statistik från åren 2021-2022 visar att omkring 21-29 procent av alla som söker någon form av uppehållstillstånd efter preskription får det.

Det innebär att människor som har behov av skydd inte längre kommer att kunna få det, eftersom man bara får en chans i den process som ibland har beskrivits som ett lotteri. Dessa människor kommer, visar forskning, i stor utsträckning välja att stanna kvar i Sverige, trots att de saknar möjlighet att få stanna. Att återvända upplevs helt enkelt som för farligt.

Större risk för exploatering på arbetsmarknaden

Risken är stor att de nya reglerna bara kommer att öka utsattheten och lidandet, och dessutom ge den informella ekonomi där papperslösa utnyttjas i bygg-, städ- och restaurangbranschen ännu fler människor att exploatera. 

Att dra in uppehållstillståndet för personer som befunnit sig lagligt i Sverige under hela sin tid här, och etablerat sig på arbetsmarknaden, framstår också det som en såväl mänsklig som ekonomisk katastrof. 

Lagstiftning som den här blir bara begriplig för den som inser att syftet med Tidölagets politik inte är att se till att den svenska arbetsmarknaden fungerar som den ska eller att människor följer fattade beslut. Syftet är att skapa oro, rädsla och en känsla av att inte vara välkommen hos bruna och svarta personer. Med eller utan uppehållstillstånd. 

Publicerad Uppdaterad