Under sommaren har flera händelser i Turkiet skakat den auktoritäre presidenten Erdoğans grepp om makten. Men politiker och journalister som Arbetaren talar med varnar för att det är för tidigt att hurra. Regimen gör motdrag för att vinna tillbaka initiativet – hit hör bland annat deporteringen av syriska flyktingar för att vinna över främlingsfientliga krafter.
Under de senaste åren har Turkiet varit föremål för ständigt dystrare rapportering, om ett samhälle som rasar ned i auktoritärt mörker. Sedan kuppförsöket mot president Recep Tayyip Erdoğan i juli 2016 har det oberoende civilsamhället, pressfriheten och grundläggande demokratiska funktioner varit särskilt hårt ansatta. Men under sommaren har ett fåtal ljuspunkter dykt upp som på nytt skapat försiktigt hopp i landets demokratiska kretsar.
I slutet av juni skakades Erdoğans makt-grepp av oppositionens valseger i landets största stad Istanbul. Det socialdemokratiska partiet CHP och dess kandidat Ekrem İmamoğlu vann striden om borgmästarposten redan i de landsomfattande lokalvalen i mars, men Erdoğan tvingade fram ett omval i Istanbul. Där backade de flesta oppositions-partier upp İmamoğlu, som besegrade Erdoğans islamistparti AKP.
Nästa försiktigt glädjande besked kom i mitten av juli, när journalisten Erol Önderoğlu som representerar Reportrar utan gränser i Turkiet frikändes efter en lång och uppmärksammad rättegångs-process. Han var en av flertalet journalister som 2016 visade stöd till en kurdisk, nedstängningshotad dagstidning genom att agera chefredaktör under en dag. Önderoğlu åtalades sedan för att bland annat ha ”spridit terroristpropaganda” och riskerade 14,5 år i fängelse.
– Mitt frikännande är förstås väldigt ovanligt. Det har inte slutat på samma sätt för de flesta andra åtalade journalister. Men det är uppenbart att det har kommit en allt starkare reaktion från samhället mot det auktoritära systemet, säger Erol Önderoğlu till Arbetaren.
Ännu ett överraskande besked kom i slutet av juli, när Turkiets konstitutionsdomstol fastslog att det var fel att döma de så kallade ”fredsakademikerna” till fängelse för terrorbrott. 2016 undertecknade över 2 000 akademiker i Turkiet ett fredsupprop, som fördömde att Erdoğan satte in armén för att bekämpa militanta kurder i flera städer i sydöstra Turkiet. Akademikerna fängslades för att ha spridit terroristpropaganda, men konstitutionsdomstolen anser nu att detta bröt mot dessa individers yttrandefrihet. Nu är det upp till de lägre domstolarna att agera utifrån detta.
– Vi försöker alla tolka vad den här nya utvecklingen betyder. Det har kommit flera positiva nyheter på rad, men det är alldeles för tidigt att bli optimistisk. Risken finns fortfarande att regeringen kan slå till ännu hårdare mot civilsamhället, oppositionella och andra, för att säkra sitt maktinnehav, säger Erol Önderoğlu.
Den utvecklingen har redan börjat skymtas i den viktiga staden Istanbul. Förlusten av Istanbul har varit kännbar för Erdoğan, som själv växte upp och inledde sin politiska karriär där genom att bli borgmästare 1994. Under 25 år, fram till juni 2019, har han styrt staden själv eller genom marionettpolitiker. Istanbuls enorma budget har berikat Erdoğan, lojala figurer i hans närmaste krets och ideologiskt närstående organisationer.
Mindre än två veckor efter valsegern i juni åtalades ledaren för oppositionspartiet CHP i Istanbulprovinsen, den kvinnliga toppolitikern Canan Kaftan-cıoğlu. Det är några flera år gamla tweets som ligger till grund för ett påstått ”terrorbrott” som riskerar att sätta henne i fängelse i 17 år.
Vi vet ännu inte exakt hur många människor det rör sig om, men det är uppenbart att det inte rör sig om ett frivilligt utan om ett påtvingat återvändande.
Emma Sinclair-Webb, Turkietutredare vid Human Rights Watch
Från och med den första veckan i juli började turkisk polis också genomföra stora räder mot syriska flyktingar i Istanbul. Det har framför allt rört sig om vuxna män. Turkisk polis har tvingat eller lurat syrierna att underteckna myndighetsblanketter om att de ”frivilligt” valt att återvända till Syrien. Därpå har många av dem sparkats tillbaka över gränsen, in i Syrien.
– Personerna vi talat med har visat att de ingått i stora grupper av flyktingar som har deporterats. Vi vet ännu inte exakt hur många människor det rör sig om, men det är uppenbart att det inte rör sig om ett frivilligt utan om ett påtvingat återvändande, säger Emma Sinclair-Webb som är Turkietutredare vid Human Rights Watch, HRW.
HRW har intervjuat syrier som har deporterats till den syriska Idlibprovinsen under juli månad. En sådan utvisningspolitik står i strid med det avtal Turkiet tecknat med EU-kommissionen, som går ut på att Turkiet ska motta 6 miljarder euro för att upplåta en fristad åt syriska flyktingar – och förhindra att dessa tar sig in i EU.
Den turkiska inrikesministern Süleyman Soylu har förnekat att Turkiet deporterar flyktingar till det krigsdrabbade Syrien, vilket är ett brott mot internationell lag. Men sedan rapporterna om deporteringarna först dök upp har även Istanbuls guvernör kommit med ett direktiv om att samtliga syrier som står registrerade någon annanstans i landet måste ha lämnat Istanbul senast den 20 augusti.
Emma Sinclair-Webb tror att det är den växande främlingsfientligheten mot syrier i Turkiet som ligger bakom denna nya politik. Genom att agera mot syrierna visar regeringen framfötterna, och Erdoğan hoppas kunna vinna tillbaka det förlorade stödet i Istanbul. Emma Sinclair-Webb är även orolig för att utvecklingen kan förvärras, eftersom det kommer allt fler uppgifter om att syriskägda butiker blir attackerade i Istanbul.
– Jag tror inte att det här bara är spontan ilska. Turkiet har tvärtom en historia av organiserade attacker mot minoriteter.
Samtidigt är allt det ovanstående en utveckling som präglar mest bara västra Turkiet. I det kurdiskdominerade sydöstra Turkiet råder ännu samma etniska konflikter som har präglat de senaste 100 åren. Där har förtrycket varit som värst, och där lyser ljusglimtarna ännu med sin frånvaro.
Arbetaren talar med parlamentsledamoten Mehmet Rüştü Tiryaki från det prokurdiska oppositionspartiet HDP, som representerar Batmanprovinsen. Det var i Batman som HDP fick allra störst väljarstöd i lokalvalen 2019. I valen tog HDP också makten över flera städer i sydost från Erdoğans parti. I teorin skulle både de och socialdemokraterna som nu styr Istanbul därför kunna föra en helt oberoende politik. Men så fungerar det inte i det auktoritärt styrda Turkiet, säger Mehmet Rüştü Tiryaki.
– Det är oerhört svårt att föra en egen politik. Vi vill exempelvis öppna upp alla de kurdiska kulturinstitut, språkskolor och kvinnocenter som regeringen tidigare stängt ned, men det är komplicerat.
Det finns också en rädsla i HDP efter valen i mars att en lokal politik som öppet utmanar regeringen återigen kan leda till att staten avsätter de folkvalda borgmästarna och placerar ut statliga förvaltare i deras ställe. Så hände i dussintals kommuner ledda av framför allt HDP, men även socialdemokratiska CHP, efter kuppförsöket 2016.
Hur ser egentligen en helt vanlig dag ut i det turkiska parlamentet? frågar jag Mehmet Rüştü Tiryaki. Går det över huvud taget att ha en debatt?
– Det är mycket svårt. Det turkiska parlamentet är inte en institution där folk hittar kompromisslösningar, utan där olika partier strider mot varandra utifrån olika fördomar och positioner. Och Erdoğans slutgiltiga mål förblir det samma. Han vill koncentrera hela makten i egna händer, och lojalisterna runt omkring honom arbetar för samma mål. Det är så här alla diktatorer i historien har fötts, säger Mehmet Rüştü Tiryaki.
Joakim Medin
