Kolonialismen spred kristendomen och stal urinvånares naturresurser. Rebelliska bönder mördades. Homosexualiteten som tidigare setts som ett ideal (kvinnor och män levde ofta i separata byar) blev, liksom transsexualitet och kvinnors sexualitet, kätteri att bekämpa, genom tortyr och utrensning. Målet var att befria själen och intellektet från den skamfyllda, primitiva kroppen.
Det faller ett stort regn över Gävle och stadsfestens alla karuseller. Mänskor täcker sig mot vädret. Blöta kroppar ser så sorgsna ut. Hösten är på ingång. Kroppar ska in i regelverken igen. Barnkroppar upp och hoppa. Vuxenkropp i ekorrhjul. Utmattning, tidspress, sömntablett.
På en föreläsning pratar Diana Marin om kroppsarkiv (Someteca), om hur hennes kropp var länkad till en läkande natur i Columbia, som exploaterades, och hennes kropp blev i flykt, i ett nytt land, i ständigt motstånd mot polisen, mot myndigheter, mot mänskor som inte önskade henne där. Hon pratar om hur migrantkroppar tvingas till anpassning och används av andra, arbetarkroppens omöjlighet till vila, naturupplevelser, frizoner där kontakten med sig själv kan återupptas, stärkas. En ”lösning”, menar hon, är att försöka grunda sig där en är.
Försöka hävda: Denna plats är min. För denna plats är/borde vara allas. För gränserna är konstruerade, och våldet kommer från dessa konstruerade, smärtsamma, omänskliga gränser, byråkrati, regler, och kolonialiserade territorium, som inte, egentligen, har med våra kroppar att göra.
Det som räknades och värdesattes var hjärnan, prestationen och anpassningen in i ett kapitalistiskt system som inte ifrågasattes.
Jag växte upp kroppslös. Inte för att något var fel på min kropp. Förutom att den var av kvinnokön. Vit, privilegierad, uppfostrad av kroppar som inte var kristna men likväl fastlåsta i en kristen kontext. Den nakna kroppen skulle döljas, skam reglerade sexualiteten. Det som räknades och värdesattes var hjärnan, prestationen och anpassningen in i ett kapitalistiskt system som inte ifrågasattes.
Jag alienerade mig från min kropp för att behoven av ”något annat” pockade på inifrån, en kraft att knäcka.
Splittringen mellan kropp och hjärna tjänar staten. När staten bildades utvecklades privat ägande, klasser och slaveri. Detta skriver Arthur Evans om i sin ”Witchcraft and the Gay Counterculture” (1978). De kroppar som tidigare levt i naturen tvingades, genom våld, anpassa sig till stat, stad och religion, som såg naturen som vild, ociviliserad. När först romarna och sedan kristendomen bröt in, bröts kopplingen till de gamla gudarna, The Great Mother, Pan, som tillbetts sedan stenåldern. Kvinnors status försämrades.
Det nya militära samhället krävde en ny typ av moral: lydnad, självdisciplin. Folket skulle hållas tyst och servilt. Kolonialismen spred kristendomen och stal urinvånares naturresurser. Rebelliska bönder mördades. Homosexualiteten som tidigare setts som ett ideal (kvinnor och män levde ofta i separata byar) blev, liksom transsexualitet och kvinnors sexualitet, kätteri att bekämpa, genom tortyr och utrensning. Målet var att befria själen och intellektet från den skamfyllda, primitiva kroppen.
Borgarna omfamnade det heterosexuella, monogama, och såg till att det blev offentlig praktik. Kvinnokroppen var den första att förtryckas i detta hierarkiska system. Sedan homosexuella. Sedan icke-vita. Under häxbränningarna dömdes och mördades kvinnor enbart för att de njöt av sex.
Hur får vi tillgång till våra kroppsarkiv, kunskaper, skogar, njutning, omsorg om naturen och kropparna runt omkring oss?
Förtrycket och våldet som kristendomen och dess inkvisitioner normaliserade mot kvinnor, homosexuella, transpersoner, urinvånare, svarta, är vårt ursprung, vår nutid, men också den bejakande ursprungliga kultur där könet var ointressant, och där vi hade mer gemensamt med djur än med präster, kungar, presidenter.
Hur påverkar kontroll och disciplin våra kroppar? Vad hände med det vilda, fria? Hur får vi tillgång till våra kroppsarkiv, kunskaper, skogar, njutning, omsorg om naturen och kropparna runt omkring oss?
Karla McLaren skriver i ”The Language of Emotions” om hur känslor rör sig och bär på information. Hon skriver om de fyra element som behöver samverka: jord: fysisk, kroppslig, luft: mental, intellektuell, vatten: känsla, kreativitet, eld: spirituell, visionär. Tankar och känslor allierade. Det är inte enkelt att finna balans i en kultur som uppmuntrar inbalans: segregation, oförmåga att tolerera mystik, svårigheten att se att det finns flera olika sorts intelligenser, frånvaron av humor.
Behov och känslor (meddelanden) distraheras och bedövas, hjärnan går på högvarv. McLaren ser alternativ i urinvånares riter: kollektivt omhändertagande, sorg och skador som får läka för att de ses som naturliga och förståeliga. I vår västerländska kultur behandlas t ex trauma som individuell tragedi (snarare än som multikulturellt fenomen), och PSTD behandlas som en sjuk (snarare än naturlig) respons. Ångest och depression ska medicineras bort, innan informationen nått fram. Vi får inte ta tiden att lyssna på de starka, viktiga berättelser om oss själva och vår värld som vi bär på.
The Great Mother var ingen värderande utan närvarande ”gud” som fanns i allt och i alla. Ingen gräns, inga straff, men ett ansvar att ta hand om naturen, vara alla element, i helhet. Det finns kroppsliga minnen av en annan verklighet, vi kämpar dagligen med det som kluvit oss i olika delar, separerat oss från jorden och våra kroppar, som arbetare, migranter, kvinnor – vi har det vilda inom oss.