Eftermälet: Ett sargat Zimbabwe

Långt innan gryningen ställer sig 65-åriga Esnath Mtetwa i kön till vattenkranen ett par hundra meter från sin bostad. När kranen öppnar, klockan sex på morgonen, har flera hundra människor samlats för att hämta vatten.

− Ibland blir det bråk. Även om folk fortfarande köar stänger de av vattnet klockan åtta. Och om du inte har fått något vatten får du klara dig tills de slår på vattnet igen på eftermiddagen, säger hon.

Esnath Mtetwa bor i ett nybyggt hus i Cowdray Park, ett fattigt bostadsområde strax utanför Bulawayo i södra Zimbabwe. Trots att det är flera månader sedan hon flyttade in finns varken vattenledningar eller elektricitet. Takpannorna ligger fortfarande i högar på marken, och innerväggarna saknar puts.

− Vi har inte ens toalett, säger 27-årige Ryan Nkata som bor i huset tillsammans med sin mormor.

När vi flyttade in lovade kommunen att de skulle leda vatten till alla bostäder, men ännu har ingenting gjorts.
27-årige Ryan Nkata

Huset och marken det står på ägs av kommunen, och familjen betalar drygt 750 kronor i månadshyra för tre rum och kök. Men utan el, vatten och avlopp är huset bara marginellt bättre än plåtskjulet där de bodde tidigare.

− När vi flyttade in lovade kommunen att de skulle leda vatten till alla bostäder, men ännu har ingenting gjorts, säger Ryan Nkata.

I Cowdray Park, ett bostadsområde i utkanten av Bulawayo i södra Zimbabwe, delar omkring hundra hushåll på en vattenkran, och köerna på morgonen är långa.
I Cowdray Park, ett bostadsområde i utkanten av Bulawayo i södra Zimbabwe, delar omkring hundra hushåll på en vattenkran, och köerna på morgonen är långa. Foto: Mujahid Safodien

Vattenbristen i Zimbabwe är akut – och är ett direkt resultat av de senaste decenniernas vanstyre. Fram till slutet av 1980-talet hade 85 procent av invånarna tillgång till rent dricksvatten. Men årtionden av försummelse och korruption har torrlagt vattenledningarna, och nu tvingas många att dricka förorenat vatten.

Koleraepidemin som bröt ut 2008 dödade fler än 4 000 människor och ytterligare
100 000 insjuknade.

− Risken för ett nytt kolerautbrott är mycket stor, säger Ntombiyezansi ”Zansi” Tozana från Bulawayo Agenda, en organisation som jobbar för medborgerliga rättigheter.

Förra året ledde gruppen en demonstration mot kommunens planer på att införa vattenmätare i Cowdray Park.

− Det går inte att jämföra med elektricitet eller annan kommunal service. Tillgång till rent dricksvatten är en mänsklig rättighet, säger Zansi Tozana.

Folk vågar inte säga vad de tycker eftersom de är rädda för att bli trakasserade.
Ntombiyezansi ”Zansi” Tozana från medborgarrättsorganisationen Bulawayo Agenda

Men nästan ingen i Cowdray Park vill berätta om situationen. Vid en av vattenkranarna, någon kilometer från  Esnath Mtetwas bostad, står en grupp kvinnor och väntar på att fylla sina kärl.  Barnen leker i gruset medan kvinnorna fyller plastdunkarna, en efter en.

− Ibland stängs vattnet av en hel vecka, säger en av kvinnorna som inte vill uppge sitt namn.

Rädslan för repressalier är stor, förklarar Zansi Tozana.

− Folk vågar inte säga vad de tycker eftersom de är rädda för att bli trakasserade, säger hon.

Fram till slutet av 1980-talet hade 85 procent av invånarna i Zimbabwe tillgång till rent dricksvatten. Årtionden av försummelse och korruption har torrlagt vattenledningarna.
Fram till slutet av 1980-talet hade 85 procent av invånarna i Zimbabwe tillgång till rent dricksvatten. Årtionden av försummelse och korruption har torrlagt vattenledningarna. Foto: Mujahid Safodien

Zimbabwe var en gång Afrikas kornbod. Nu importeras nästan all mat, och landets resurser styrs av en politisk elit. President Robert Mugabe, som har suttit vid makten sedan landet blev självständigt 1980, drog igång en omfattande jordbruksreform i början av 2000-talet. Syftet var att gynna svarta zimbabwier som saknade egen mark, men beslagen av kommersiella jordbruk – ägda av vita zimbabwier − ledde till att ekonomin kollapsade. Produktionen av majs, tobak och andra grödor störtdök och Zimbabwe drabbades av matbrist och en skenande inflation.

Omkring fyra miljoner människor har flytt landet sedan den ekonomiska krisen slog till. Läkare, ingenjörer och lärare är bland de tusentals välutbildade zimbabwier som lever i exil. I oktober gick 400 sjukhusläkare ut i strejk med krav om höjda löner. En statligt anställd läkare tjänar
2 300 kronor i månaden, och trots den omfattande strejken – som varade i nästan tre veckor – har lönerna knappt höjts.

Lärare, poliser och andra statsanställda vittnar om att de inte fått sina löner betalda på flera månader.

− Det är allmänt känt att polisen tjänar ihop sin lön genom mutor, säger en man som inte heller vill att hans namn ska publiceras.

Han fortsätter:

− Visst, det politiska läget är svårt. Men det är framför allt bristen på jobb och den ekonomiska krisen som påverkar folks vardag. I Harare finns knappt en affär som är öppen längre.

Jag säljer vad jag kan på en marknad i Harare. Där kostar en burk tonfisk 20 kronor, och i Sydafrika bara hälften.
Christine Bandawe från Harare

Christine Bandawe, från Harare, är en av tiotusentals pendlare som åker till Sydafrika för att handla mat, kläder och hygienartiklar. Varje vecka sätter hon sig på bussen för att åka åtta timmar till gränsstaden Messina.

− Jag säljer vad jag kan på en marknad i Harare. Där kostar en burk tonfisk 20 kronor, och i Sydafrika bara hälften, säger hon.

Köerna vid gränsposten i Beitbridge, där Christine Bandawe väntar på att få en stämpel i passet, är långa.

Uppemot 40 000 män­niskor passerar varje dag. Det finns inga uppgifter på hur många zimbabwier som korsar gränsen illegalt, antingen med falska identitetshandlingar, eller genom att helt enkelt krypa under taggtrådsstängslet.

− Situationen i Zimbabwe har inte blivit ett dugg bättre, säger Christine Bandawe.

− Men alla är rädda för att säga något. Om vi protesterar blir vi slagna, så alla låtsas som om allt är bra.

Vattnet är inte bra. Om vi dricker det får vi ont i magen, och kläderna missfärgas när vi tvättar dem.
63-åriga Sylvia Mnkandka

I byn Dandara, som ligger mellan sex och sju timmars bilresa från Bulawayo, pumpar 63-åriga Sylvia Mnkandka vatten ur en pump. Hon fyller stora dunkar med det kopparfärgade vattnet och hivar upp dem på en kärra.

− Vi använder det här borrhålet för att det är närmast. Men vattnet är inte bra, säger hon.

− Om vi dricker det får vi ont i magen, och kläderna missfärgas när vi tvättar dem.

Sylvia Mnkandkas dotter och fyra söner har flyttat till Sydafrika för att söka jobb. Kvar på gården är hennes fyra barnbarn.

– Vi hjälps åt att plantera, skörda och valla boskap. Jag syr kläder för att tjäna ihop lite pengar, säger hon.

Tre ockrafärgade hyddor står uppställda på den rensopade gårdsplanen. Här förvaras majsmjöl, husgeråd och ved. Sover gör familjen i ett litet större tegelhus på gården. På väggen i sovrummet hänger en målning av en leopard, kattdjuret som pryder många resebroschyrer från Zimbabwe.

− Jag har aldrig sett en leopard men jag skulle gärna vilja, säger Sylvia Mnkandka.

På gården finns gott om plats för en stor jordbrukarfamilj, men nu är det bara barnen kvar. Nästan alla vuxna, framför allt männen, har lämnat byn för att söka arbete i Bulawayo eller längre bort. Igenbommade affärer vittnar om att Dandara en gång var en levande by – men nu är framtidsutsikterna få.

Sylvia Mnkandkas äldsta barnbarn, Anita Siziba, är 17 år och den som är ansvarar för matlagningen för hela familjen. Varje morgon går hon till brunnen på andra sidan byn för att hämta vatten. Här är vattnet bättre än det som pumpas upp i borrhålet, men långt ifrån tillräckligt.

− Nu när det torrt är det ont om vatten. Redan halv sju på morgonen har brunnen sinat, berättar Anita Siziba.

− Mina syskon har ofta diarré. Utan vatten är det tufft.

Det är söndag eftermiddag i Cowdray Park utanför Bulawayo. Esnath Mtetwa, kvinnan som bor i den nybyggda delen, har varit i kyrkan på förmiddagen. Hon går på kryckor sedan hon blev påkörd för några veckor sedan.

− Jag satt vid mitt stånd intill vägkanten när en bil körde på mig, berättar hon.

Esnath Mtetwa som är grönsaksförsäljare bor tillsammans med sitt barnbarn, 27-årige Ryan Nkata.
Esnath Mtetwa som är grönsaksförsäljare bor tillsammans med sitt barnbarn, 27-årige Ryan Nkata. Foto: Mujahid Safodien

Esnath Mtetwa försörjer sig genom att sälja grönsaker. Hennes barnbarn, Ryan Nkata, jobbar som daglönare på  byggen och inom trädgårdsskötsel. En vanlig månad får han ihop knappt 1 000 kronor, pengar som ska täcka både mat och hyra.

− Jag kommer nog att flytta till Sydafrika. Här i Zimbabwe finns inga jobb alls, säger han.

Bakom huset finns en liten odlingsplätt. Så fort det blir pengar över till utsäde ska de börja odla majs. Men då behövs ännu mer vatten.

− Det är en ond spiral, säger Jenni Williams från nätverket Woza, Woman of Zimbabwe Arise.

− Hela vattensituationen hade kunnat lösas om politikerna kunde få tummarna loss med att dra vattenledningar från Zambezifloden, ett projekt de har pratat om i snart 100 år. Fem minuters vattenflöde skulle förse hela Bulawayo med dricksvatten.

En av anledningarna bakom den politiska oviljan, menar Jenni Williams, är att Matabeleland alltid varit marginaliserat av regeringen i Harare. I Bulawayo finns minst stöd för regeringspartiet Zanu-PF, och det är också här den politiska oppositionen mot Robert Mugabe är mest uttalad.

− Ett annat problem är korruptionen. Det finns någon inom regeringen som tjänar stora pengar på att införa vattenmätare runt om i landet. Men varför de börjar i några av de mest utsatta bostadsområdena kan jag inte förstå, säger hon.

De etniska motsättningarna är inte lika tydliga i dag som de var på 1980-talet, menar journalisten Tendai Marima. Då pågick en maktkamp som ledde till att tiotusentals människor fick sätta livet till. Majoriteten i Matabeleland tillhör Ndebelefolket, en minoritet som utgör knappt 15 procent av Zimbabwes befolkning, medan den politiska makten tillhör Shonafolket.

Blodiga strider mellan olika politiska grupperingar ledde till att omkring 20 000 människor – de allra flesta Ndebele – mördades mellan 1984 och 1987.  Men att prata om folkmordet är tabubelagt.

− Än i dag har folk svårt för att berätta om vad som hände, säger Tendai Marima när vi träffas i Cowdray Park.

Förra året genomsöktes vår tidningsredaktion bara två gånger. Innan hände det flera gånger i veckan att chefredaktören blev arresterad.
Tendai Marima, journalist

För landets journalister har situationen förbättrats något, berättar hon.

− Förra året genomsöktes vår tidningsredaktion bara två gånger. Innan hände det flera gånger i veckan att chefredaktören blev arresterad.

Medan den politiska maktkampen i Zimbabwe fortsätter går livet vidare för folket ute på landsbygden och i städerna. För många är de interna striderna inom regeringspartiet Zanu-PF långt borta, och vardagen handlar om att skaffa mat till familjen. Fattigdomen och arbetslösheten är utbredd, och många blickar mot grannlandet Sydafrika.

− Men även där är det svårt att hitta jobb, säger 32-åriga Nhlanhla Moyo.

− Jag jobbade på ett bygge i Johannesburg, men nu är jag tillbaka här. Många sydafrikaner skyller den höga arbetslösheten på oss zimbabwier. Det är ganska hätsk stämning emellanåt.

Elvaåriga Edmo Sibanda håller ett öga på boskapen. Liksom för många barn på landsbygden i Zimbabwe har båda föräldrarna flyttat till Sydafrika för att söka arbete.
Elvaåriga Edmo Sibanda håller ett öga på boskapen. Liksom för många barn på landsbygden i Zimbabwe har båda föräldrarna flyttat till Sydafrika för att söka arbete. Foto: Mujahid Safodien

2008, samtidigt som kolerautbrottet härjade i Zimbabwe, gick en våldsvåg riktad mot utlänningar genom Sydafrika. Zimbabwier, men även moçambikaner, var hårt utsatta.

Trängda sydafrikaner tog till yxor och and­ra tillhyggen och drev ut hundratals zimbabwier från kåkstäderna. Nu riskerar uppemot 250 000 zimbabwier som bor i Sydafrika att deporteras på grund av nya visumregler. Strax innan jul vräktes flera tusen zimbabwier från en kyrka i centrala Johannesburg där de hade bott under flera år. Många av dem håller sig gömda för polisen, livrädda för att skickas tillbaka till Zimbabwe.

För Nhlanhla Moyo, och många med honom, finns få alternativ.

− Jag funderar på att åka till Sydafrika igen även om det har blivit svårare, säger han.

Det är min dotter som står på hyreskontraktet, men jag vet inte när hon kommer tillbaka.
Esnath Mtetwa

Hur det går för dottern i Sydafrika vet Esnath Mtetwa, kvinnan med den skadade foten, inte.

− Hon kan sällan skicka pengar utan jag måste klara mig på egen hand. Det är min dotter som står på hyreskontraktet, men jag vet inte när hon kommer tillbaka, säger hon.

Om några timmar öppnar den kommunala vattenkranen igen. Grannarna hjälps åt att bära vatten och stå i kö. Men det är inte bara i Bulawayo som vattensituationen är akut. Under 2014 rapporterade lokala medier om flera byar och mindre städer som blivit avskurna i flera veckor på grund av att kommunerna inte haft pengar att betala räkningarna.

Invånarna tar nu saken i egna händer och borrar brunnar, köper elaggregat och betalar för att få soporna bortförda. Men i privatiseringens spår kommer de allra fattigaste i kläm. Desperata familjer kan tvingas betala 15–20 kronor för 100 liter vatten, berättar Zansi Tozana från Bulawayo Agenda.

− Men att införa vattenmätare är inte lösningen. Hur ska det gynna vanliga zimbabwier om 90 procent av vattenkostnaderna går till att täcka löner och påslag under bordet?

Publicerad
4 dagar sedan
Den danska regeringen framhärdar med sina gettolagar. Medan många berörda invånare fortsätter bekämpa dem. Nu ska gettolagarna prövas i EU-domstolen. Foto: Johan Nilsson/TT

Danska gettolagarna prövas i EU-domstolen

I fem år har Danmarks bostadspolitik präglats av det så kallade ”gettopaketet”. Regeringen är nöjd, men motståndarna mot de ”rasbaserade bostadslagarna” har också varit välorganiserade och välartikulerade. Nu prövas gettolagarna i EU-domstolen, utfallet kan bli vägledande för alla EU-länder.

När Majken Felle inte är på skolan på ön Amager strax utanför Köpenhamns centrum, där hon arbetar och där vi ses en grå fredag i januari, ägnar hon sig åt aktivism. Nämligen åt att bekämpa Danmarks gettolagar och inte minst den byråkrati de många vräkta och tvångsförflyttade har hamnat i. 

För fem år sedan gick hon på sitt första aktivistmöte mot gettolagen. Sedan dess har i stort sett all hennes fritid gått åt till att kämpa för att få ha kvar sitt eget och grannarnas hem samt hjälpa de drabbade i kvarteret, Mjölnerparken i Köpenhamn.

Den danska regeringen införde den mycket kritiserade gettolagen år 2018. Lagen innebär att bostadsområden som uppfyller en rad kriterier klassificeras som getto av den danska regeringen.

Lagen har lett till tvångsförflyttningar och rivna hus. Men framför allt har den kritiserats för att vara diskriminerande. 

Enligt den danska regeringen har lagpaketet lett till att antalet ”parallellsamhällen” minskar. Enligt Majken Felle har det lett till diskriminering, rasprofilering och en utbredd rasism i det danska samhället. 

Det som avgör om ett bostadsområde hamnar på den danska statens så kallade gettolista är en rad kriterier: inkomst, utbildning, arbetslöshet, kriminalitet och etnicitet (icke-västerländska medborgare).

Sorterar ut områden efter majoritet av ”icke-västliga” invånare

Det mest kontroversiella kriteriet på listan är etnicitet, det vill säga att bostadsområden som har mer än 50 procent invånare med icke-västerländsk bakgrund och uppfyller ytterligare minst ett av de övriga fyra kriterierna ska klassas som getto. Eller parallellsamhällen, som den danska regeringen har övergått till att kalla dem.

– Mitt mål är noll parallellsamhällen. Så vi får ett mer enat Danmark, och att barn från utsatta bostadsområden får en bättre start i livet, sade den danska social- och bostadsministern Sophie Hæstorp Andersen (från motsvarande danska Socialdemokraterna) i samband med att den danska regeringens senaste rapport släpptes i slutet av 2024.

Enligt samma rapport har antalet utsatta bostadsområden sjunkit från 19 till 12 – och det finns inga nya områden som tillkommit under 2024.

Sedan 2002 sorterar Danmark in sina invånare som antingen ”västliga” eller ”icke-västliga”.

Även en som är född och uppvuxen i Danmark kan kategoriseras som ”icke-västlig ättling”, om inte båda föräldrarna är danska medborgare eller födda i Danmark. Även människor från en del europeiska länder som inte är med i EU kan räknas som icke-västliga.

Men lika länge som gettolagen har funnits har det funnits grupper som engagerat sig emot.
Tillsammans har en grupp personer också drivit frågan rättsligt. Först i Danmark, men nu alltså i EU-domstolen för att få lagen prövad, eftersom det är en viktig principiell fråga.

– Det vi menar är olagligt är just diskrimineringen. Att peka ut personer utifrån etnicitet, säger Majken Felle, som är en av dem som är målsägande mot den danska staten och som har arbetat med fallet som ska upp för prövning i EU-domstolen, och tillägger:

– Detta är något som EU-domstolen kommer att pröva med särskilt intresse.

”Lagen har spätt på rasismen i samhället”

Hon säger också att det i och med lagarna har blivit fritt fram för ett rasistiskt narrativ att ta plats. Att personer födda utanför ”väst” beskrivs på ett diskriminerande sätt. På så vis har lagen fått långt mer än praktiska konsekvenser för de drabbade. Det har spätt på fördomarna och rasismen i samhället. 

Majken Felle. Foto: Christin Sandberg

FN:s råd för mänskliga rättigheter har också sedan tidigare uttryckt oro över att gettolagstiftningen riskerar inskränka rätten till att förflytta sig och välja bostadsort. 

Och nu ska alltså EU-domstolen pröva om gettolagstiftningen och tvångsförflyttningarna strider mot EU:s direktiv om likabehandling.

– Det är en intressant juridisk fråga som kommer att kunna bli principiell i hela EU, sade invånarnas advokat Eddie Omar Rosenberg Khawaja, till TT förra hösten.

Majken Felle bor i Mjölnerparken i Köpenhamn, ett av de områden som tidigare fanns på den danska regeringens gettolista. 

I området fanns det för tio år sedan allmännyttiga flerfamiljshus där runt 2 000 personer bodde. Enligt den danska regeringen var det ett typiskt område där kriminella, låginkomsttagare och icke-västliga invandrare samlades, och området var därför med på gettolistan.

Omvandlingsområde: säljs eller rivs

Om ett område kategoriseras som ett parallellsamhälle fem år i rad så klassas det som ett så kallat omvandlingsområde – och då kräver lagen att bostadsrättsföreningen och kommunen tillsammans utformar en plan för att genomföra en avveckling av området, genom att riva eller sälja alla bostadshus till privata aktörer. 

Ett sådant område var Mjölnerparken i Köpenhamn. Där beslutade man att sälja hälften av bostäderna till privata aktörer, vilket tvingade många invånare att flytta. Målet var att minska antalet allmännyttiga familjebostäder i bostadsområdet, så att de uppgår till högst 40 procent av det totala antalet bostäder år 2023. 

Boende i bostadsområdet Mjölnerparken i Köpenhamn i en demonstration mot gettlagarna. Foto: Britta My Thomsen

Sedan 2023 klassas inte Mjölnerparken längre som ett parallellsamhälle. Detta eftersom turbulensen i området har lett till att många tvingats eller sökt sig bort. I dag bor det färre än 1 000 personer där.

Majken Felle som har bott drygt tio år i Mjölnerparken säger att det fanns renoveringsbehov och en plan för renoveringar – ett beslut som fattades flera år innan gettolagarna infördes. Men renoveringarna kom aldrig igång. Sedan kom de nya gettolagarna.

– Att staten bestämde att 60 procent av bostäderna skulle bli privata eller rivas är något helt annat. Eftersom det innebar att alla vi som bodde i bostäder som skulle säljas fick våra kontrakt uppsagda, säger Majken Felle och tillägger:

– Det har varit en väldigt lång process som är långt ifrån över för några, och där barn i området har levt under hot om vräkning och den stress det medför i flera år. Exempelvis har en del barn från 9 till 14 år flyttat runt mycket utan en varaktig bostad och tvingats byta skola flera gånger. Det mår man inte bra av. 

Det är också just i hennes kvarter som motståndet mot gettolagen har varit som mest organiserat.

– För vart ska de ta vägen? Många har bott här i området i 20–30 år. 

Allmännyttiga bostäder har reglerad hyra, och kötiderna för att få ett kontrakt är långa.

Majken Felle säger att när det kommer till kriterierna, så är det i princip bara kriteriet angående etnicitet som är avgörande för om människor ska tvingas flytta ut från området. Enligt henne finns det inget område där arbetslösheten och kriminaliteten är hög och utbildnings- och inkomstnivåerna låga, där någon tvingats bort från sina bostäder. För det avgörande är om antalet icke-västliga invånare uppgår till över hälften.

Underhållning under en manifestation mot gettolagarna i Mjölnerparken. Foto: Britta My Thomsen

Trasat sönder sociala nätverk

Nätverket Open Society Justice Initiative samlar allt som rör det organiserade motståndet och dokumentation gällande fallet som nu prövas i EU-domstolen.

Innan jul publicerade de rapporten ”Designad tvångsförflyttning: Att göra motstånd mot Danmarks rasbaserade bostadslagar” (Displacement by design: Resisting Denmark’s Race-based Housing Laws).

Där berättar de historien om några av de drabbade bostadsområdena, och ger även en bredare bild av konsekvenserna för antidiskrimineringsstandarder i hela Europa. 

– Många som bor eller bodde i Mjölnerparken är personer som när de kom till området inte hade någon familj eller nätverk i Köpenhamn eller ens Danmark, men som hittade en social gemenskap i bostadsområdet. För de familjer som har tvingats flytta är det helt söndertrasat nu, säger Majken Felle som ofta fick frågor av skolungdomar om hon kunde hjälpa dem med läxorna eller om hon ville ha något varmt att dricka när hon rörde sig genom området.

Danska gettolagar tvingar folk att flytta – motståndet växer

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
4 dagar sedan
Isak Gerson, skribent i Arbetaren. Foto: Abed Hajjar/TT

Isak Gerson:
Vapenvilan är en källa till hopp

Israels system för administrativt frihetsberövande är en kvarleva från det brittiska kolonialstyret, och det bör avskaffas för att freden ska bli hållbar, skriver Isak Gerson.

Vapenvilan är ett litet steg, men ändå en stor källa till hopp. Den israeliska invasionen dödade över 46 000 palestinier, fördrev nio tiondelar av befolkningen från sina hem och förstörde bostäder, infrastruktur, sjukvård och kultur- och utbildningsinstitutioner som kommer att vara extremt svårt att bygga upp igen.

En övervägande majoritet av de dödade palestinierna beräknas vara civila. Gaza har nu världens högsta andel amputerade barn per capita. Varje dag utan vapenvila gör det värre.

Samtidigt meddelar Israel att de genom att dra ut på tidsplanen gällande tillbakadragandet av trupper inte kommer att hålla sin del av avtalet om vapenvila med Hizbollah. Vad värre är, verkar de ha flyttat sitt militära våld till Västbanken i vad som kallas en ”eftergift till de högerextrema”.

Cynismen i att använda dödligt militärt våld som en parlamentarisk spelpjäs är obeskrivbar.

En palestinsk man bär på en skadad anhörig i Gaza

Nya uppgifter om Gaza: Betydligt fler dödsoffer än tidigare rapporter

En stor glädje med vapenvilan i Gaza är släppandet av gisslan och palestinska fångar från israeliska fängelser. Livet som gisslan – under vad som nu är femton månader – måste vara vedervärdigt och skräckfyllt. Det finns goda skäl att gisslantagande av civilbefolkning är förbjudet enligt Genèvekonventionen, och jag sörjer att Hamas ledare inte har möjlighet att prövas vid sidan av den israeliska regeringens ansvariga ministrar i ICC då Israel dödat dem innan rättegång.

Rörelsen för gisslan en del av israeliskt regeringsmotstånd

Livet för familjerna till gisslan har nog inte varit lättare. Det har funnits en udda diskrepans i att följa kriget genom både det svenska och det israeliska politiska samtalet. I Sverige diskuteras gisslan mestadels av de som försvarar Israel och dess krigföring. Men i Israel är rörelsen för gisslan, precis som många av familjerna till de som hålls gisslan, en viktig del i rörelsen mot regeringen. Många av dem insåg tidigt hur ointresserade den israeliska regeringen har varit av att rädda gisslan. De var upptagna med sin invasion.

Det finns många steg som behövs för en varaktig fred, och jag hoppas att den smärta gisslantagandet varit för det israeliska samhället kan påminna om det. Ingen ska behöva vara tillfångatagen och under ständigt hot under så här lång tid, helt utan vetskap om när man blir fri eller om man kommer att överleva fångenskapen.

Palestinier i Gaza firar den väntande vapenvilan

Trump-effekt bakom vapenvilan?

Israel bör därför avskaffa sitt system för administrativt frihetsberövande.

Nästan 7 000 palestinier är just nu fångar. Ingen rättsprövning görs och det finns ingen tidsbegränsning. Tvärtom sker frihetsberövandena ofta godtyckligt. De pågår i snitt ett år, men många har suttit mycket längre än så. De förnyas var sjätte månad, men inget skäl behöver ges.

Kvarleva från brittiska kolonialstyret

Den israeliska försvarsministern Israel Katz har helt rätt när han säger att ”om det finns misstanke om brottsliga gärningar kan gärningsmännen åtalas, och om inte, finns det andra förebyggande åtgärder som kan användas än administrativt frihetsberövande”. Tyvärr pratade han specifikt om att förbjuda åtgärden för israeliska bosättare på Västbanken, men argumentet stämmer. 

Ingen värdig demokratisk rättsstat tillåter inlåsning utan prövning på obegränsad tid. Sverige får regelbundet kritik från FN:s tortyrkommitté för våra långa häktningstider, men i jämförelse med vad palestinier får utstå är det inte mycket. 

Systemet för administrativt frihetsberövande i Israel, såväl som i många andra asiatiska länder, är en kvarleva från det brittiska kolonialstyret. När det infördes blev det höga protester bland judiska jurister i Palestinamandatet, det vill säga hela det område som i dag är Israel, Västbanken, Gaza, Golanhöjderna och Jordanien. En av dem formulerade det såhär: ”Lagarna strider mot de mest grundläggande principerna av rätt, rättvisa och rättsvetenskap. De ger administrativa och militära ledare makt att påtvinga straff som, även om de hade godkänts av en rättsinstans, bara kan ses som anarkistiska [tar såklart avstånd från det] och avvikande.” Återigen är det helt korrekt, när det skrevs som i dag.

Erik Fosse om Gaza: ”Krigets lagar helt satta ur spel”

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
5 dagar sedan
Efter att vapenvilan inletts har Gazabor börjat återvända till sina förstörda hem. Foto: Mohammad Abu Samra/TT

Återuppta bidragen till UNRWA!

Efter den norske läkaren Erik Fosses föreläsningar kräver bland annat Palestinagrupperna i Göteborg att regeringen ser till att Sverige tar emot skadade Gazabor och att bidragen till UNRWA återupptas.

I 470 dagar pågick Israels konstanta attacker på den palestinska befolkningen i Gazaremsan. Långt över 50 000 döda. Människor har svultit och frusit till döds på grund av att Israel har hindrat hjälp från att komma fram. Alla Gazas sjukhus har helt eller delvis förstörts. Långt över 1 000  attacker på sjukvården och nästan 1 000 döda hälsoarbetare.  

Sedan några dagar råder det nu en bräcklig vapenvila. Bland Gazaborna är lättnaden givetvis enorm över att det nu finns en chans att de dagliga, urskillningslösa bombningarna kan upphöra. Men vapenvilan innebär inte  något slut på lidandet. Vapenvilan innebär inte ett permanent eldupphör, inte ett slut på folkmordet och inte heller fred. 

Omvärlden måste gå från ord till handling

Israel har under mer än ett år utfört folkmordshandlingar som avsiktligt  ödelagt samhället i Gaza och åsamkat hela befolkningen ofattbart lidande. Situationen för de som överlevt är katastrofal och konsekvenserna av Israels krigföring är oöverskådliga, för generationer framåt. Allt detta har skett utan att det internationella samfundet ingripit. Tvärtom har Israel fortsatt åtnjuta villkorslöst stöd, politiskt och ekonomiskt. 

Israels straffrihet måste få ett slut, annars är nästa israeliska angrepp runt hörnet. Det är nu omvärlden måste gå från ord till handling och stå upp  för den internationella rätten. Ett slut på ockupationen och förtrycket av palestinier, en rättvis fred och ett fritt Palestina är den enda hållbara  vägen framåt. 

Vi kräver av Sveriges regering: 

• Låt skadade från Gaza få vård i Sverige! 

• Återuppta bidragen till UNRWA för att möjliggöra återuppbyggnaden  av Gaza och att humanitär hjälp ska kunna nå ut till hela befolkningen!

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
6 dagar sedan
Moa Candil skriver om utbuade Parisa Liljestrand och om varför Ida Linde och Athena Farrokhzad, programansvariga för litteraturscenen på Kulturhuset i Stockholm, inte får förlängt förtroende – trots fullsatta salonger. Foto: Zanna Chanel Nordqvist, Lars Schröder/TT

Nu har det riktiga kulturkriget börjat

De första veckorna 2025 har gjort det tydligt att den fria kulturen står under attack. Men också att kulturlivet inte tänker ge sig utan motstånd, skriver Moa Candil.

Det har länge pratats om ett pågående ”kulturkrig” i Västvärlden, ett krig som sägs handla om värderingar och normer. De första veckorna 2025 har det dock blivit tydligt att det riktiga kulturkriget har börjat, och att det utspelar sig i den materiella verkligheten. 

Balettdansös samt porträtt av James Baldwin och Ursula K. Le Guin.

”Stoppa ned­monteringen av konst och kultur i Sverige”

Till fredagens invigning av Göteborgs filmfestival skickade högern sin budbärare med en stridsförklaring. Med knappt förtäckta hot meddelade kulturminister Parisa Liljestrand att det är slut på sötebrödsdagarna. Hon har inget intresse av att vara ”branschens bästa kompis” och få ”uppskattning på galor och festivaler”. Hon ska genomföra den politik som hon är framröstad att driva, och att det betyder mindre pengar och hårdare kontroll över kulturen behöver ingen tvivla på. Inspirationen från Sverigedemokraternas kulturpolitik är övertydlig. 

Athena Farrokhzad får inte vara kvar på Kulturhuset i Stockholm

En vecka tidigare rycks en annan plattform undan för det fria kulturlivet. Ida Linde och Athena Farrokhzad meddelade att de inte får förlängt förtroende som programansvariga för litteraturscenen på Kulturhuset i Stockholm, trots fullsatta salonger. De två författarna är själva övertygade om att beslutet hänger ihop med deras engagemang mot folkmordet i Gaza, och det är svårt att se en annan förklaring. Farrokhzads radikala, politisk åskådning kan knappast ha kommit som en överraskning för hennes arbetsköpare, men det var först efter kritik från Aron Verständig vid Judiska centralrådet som den blev ett problem. 

Brand AFA SD Wåg

Efter SD:s attack: Kulturrådet stryper Brands bidrag

Men. På samma sätt som de första veckorna 2025 gjort det tydligt att det fria kulturlivet står under attack, har det också blivit tydligt att samma kulturliv inte tänker ge sig utan motstånd. Kulturministern buades ut från scenen i Göteborg, och till Farrokhzad och Lindes försvar kom snart ett upprop från en lång rad etablerade författare med krav på att Kulturhusets ledning omprövar sitt beslut. Lägg därtill den högst politiska Guldbagge-galan, där tal efter tal vigdes åt samhällskritik i stället för underdånig tacksamhet. 

Allt tyder alltså på att 2025 kommer att bli ett intressant kulturår, för att inte säga avgörande. Nu behöver vi rusta oss genom att vässa argumenten för konsten och kulturens sak, och se till att ingen står ensam när attackerna kommer. 

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
Tågskyld och sverigekarta
I Vansbro kommun hedras den tidigare medarbetaren som dog i en tågolycka på jobbet. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Flaggan på halv stång i Vansbro efter att hemtjänstanställd dog på jobbet

En 66-årig man dog på sitt arbete inom hemtjänsten då han kolliderade med ett tåg i Vansbro i Dalarna. Mannen som var kommunanställd och välkänd i bygden hedrades med flaggor på halv stång, skriver Falu-kuriren.

Det var på sitt arbete som vårdbiträde i hemtjänsten som en 66-årig man avled i samband med en kollision med ett godståg och dog fredag den 10 januari.

Det var strax efter 13:30 som en personbil hamnade på tågspåret, varpå den kolliderade med ett tåg i Vansbro kommun, uppger polisen.

Falu-kuriren skriver att Vansbro-kommun hedrar mannen som var välkänd i bygden och anställd vid kommunen genom att ha flaggorna på halv stång och regionen höll en minnesstund.

– Vi tände ljus, hade en tyst minut och en minnesbok där vi skrev en sista hälsning, säger regionråd Elin Norén (S), till Falu-kuriren.

Olyckan var årets andra arbetsplatsolycka med dödlig utgång, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

ung man skadad efter arbetsplatsolycka på Volvo i Olofström

Ung man livshotande skadad efter olycka på Volvo i Olofström

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
ung man skadad efter arbetsplatsolycka på Volvo i Olofström
Volvofabriken har spärrats av efter den allvarliga arbetsplatsolyckan på fredagsmorgonen. Foto:Adam Ihse/TT

Ung man livshotande skadad efter olycka på Volvo i Olofström


En man i 30-årsåldern vårdas med livshotande skador efter en allvarlig klämolycka på Volvofabriken i Olofström under fredagsmorgonen.

– Det är en anställd som klämt sig i en större maskin. Det är en allvarlig olycka, säger Patric Fors som är presstalesperson hos polisen i ett uttalande till Svt Blekinge.

Det var tidigt på fredagsmorgonen som olyckan inträffade inne på bilfabriken och både polis och räddningstjänst kallades till platsen.

Mannen fördes akut till sjukhus med livshotande skador och exakt hur olyckan gått till är fortfarande oklart.

Polisen har spärrat av arbetsplatsen i väntan på teknisk undersökning och fallet utreds nu som arbetsplatsolycka med rubricering vållande till kroppsskada.

En man i 60-årsåldern har dött efter en misstänkt arbetsplatsolycka i Ånge

Man död efter misstänkt arbetsplatsolycka i Ånge

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
Singoalla Tiroler är med i facket Solidariska vårdarbetare. Foto: Solveig Betnér

Temadag med Solidariska vårdarbetare: ”Rasism i vården dödar”

Bristen på kunskap om melaninrik hud, rasism inom psykiatrin, och jämlik förlossning är några av de teman som ska diskuteras när fackföreningen Solidariska vårdarbetare arrangerar en temadag om antirasism i Stockholm under helgen. Arbetaren ställer tre frågor till Singoalla Tiroler som är en av arrangörerna.

Hur kommer det sig att ni arrangerar en temadag om antirasism för vårdarbetare?

– Vi som fackförening ska tillgodose våra medlemmars säkerhet på jobbet men vi har också som syfte att förbättra vården i stort, både för oss som personal, patienterna och hela samhället. I det ingår det att utbilda oss. Vi vet att rasismen existerar i vården, och att den är farlig för både vårdpersonal och patienter och till och med dödar. Vi vet att rasism i vården dödar. Samtidigt är kunskapen låg. Det vi har kommit fram till är att vi kan utbilda oss själva om rasism i vården. Det var utifrån det samtalet som temadagen föddes, säger Singoalla Tiroler. Hon är gynekolog och berättar hur kvinnor som rasifieras drabbas hårdare i kvinnosjukvården.

– Rasifierade kvinnor drabbas extra hårt av farliga komplikationer i kvinnosjukvården. Mödradöd, barnadöd och kejsarsnitt drabbar kvinnor födda utanför Sverige i högre utsträckning. Det är något som det pratas ganska lite om i kvinnosjukvården. I kvinnosjukvården finns riskanalyser och PM, instruktioner för hur man ska göra när det gäller alla möjliga risker, risker när det gäller äldre kvinnor, risker med högt BMI, med diabetes och högt blodtryck. Men det finns inga PM om risker för kvinnor födda utanför Sverige, trots att vi vet att det är en så stor riskfaktor. Det beror på att så lite studier görs och så lite kunskap finns. Här vill vi öka kunskapen.

Vad står på programmet?

– Det är ett späckat och spännande program. Vi försöker ge smakprov på den kunskap som redan finns och låta några av de som kan mest få visa sig och berätta sina viktigaste punkter. Läkare mot rasism kommer att prata grundläggande om hur rasism drabbar patienter och personal, men även om rasism i psykiatrin och i kvinnosjukvården. Så vi har en bredd i vårt program, svarar Singoalla Tiroler. Hon säger också att hon vill att det ska bli fler liknande träffar framöver för att kunna fördjupa sig ytterligare.

Hur kan man ta de här frågorna vidare fackligt?

– Vi har ofta en känsla av att rasism drabbar vårdpersonal, men det har varit svårt att driva de frågorna inom de traditionella fackförbunden. Kunskapen om hur det ska gå till är än så länge låg. Men vår plan är att utbilda oss fackligt och att vi inom syndikatet ska bli experter på att försvara våra medlemmar. Viljan finns, men kunskapen är något vi ska bygga.

Vårdarbetare för Gaza Sineva Ribeiro

Solidariska vård­arbetare fortsatt kritiska mot Vårdförbundet

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
Erik Helgesson på Hamnarbetarförbundet kan tvingas ställa in blockaden efter Arbetsdomstolens beslut
Erik Helgesson förklarar att Hamnarbetarförbundet kallat till ett nytt möte under fredagen för att bestämma hur facket nu ska gå vidare. Foto: Adam Ihse/TT, Johan Nilsson/TT och Claudio Bresciani/TT

Hamnarbetarnas blockad kan stoppas: ”Vi kanske kör ändå”


Hamnarbetarnas planerade blockad mot israeliskt krigsmaterial kan komma att skjutas fram. Det här eftersom Arbetsdomstolen i torsdags meddelade att stridsåtgärden kan vara olovlig.

Beslutet av vägra lasta eller lossa fartyg med israeliskt krigsmaterial togs av Hamnarbetarförbundet den 14 januari och blockaden var tänkt att påbörjas nu på måndag.

– Vi vill inte bidra till att upprätthålla ett handelsutbyte med Israel som på något sätt underlättar eller förlänger misstänkta krigsbrott eller förbrytelser mot de mänskliga rättigheterna, sade förbundsordförande Martin Berg i ett uttalande i samband med varslet.

Hamnarbetarförbundets medlemmar har röstat för en blockad av israeliskt krigsmaterial

Hamnarbetarna varslar om blockad mot israeliskt krigsmateriel

Arbetsköparna, Sveriges Hamnar, har hela tiden varit kritiska till fackets stridsåtgärder och menar att blockaden skulle få allt för stora konsekvenser för deras medlemsföretag och i sista stund meddelar nu alltså Arbetsdomstolen att de inte ger Hamnarbetarförbundet grönt ljus.

Det här eftersom AD menar att de har för lite information för att kunna ge ett ”interimistiskt förordnande” om stridsåtgärdens lovlighet. 

Arbetsköparna kritiska

– Jag ser det som att Arbetsdomstolen beslutat att inte fatta något beslut. Därför får vi ta ett nytt möte under dagen och se vad vi har för alternativ. Antingen skjuter vi upp blockaden, eller så drar vi tillbaka varslet och lägger ett nytt. Eller också så skiter vi i det här och kör på ändå, säger Erik Helgesson som är vice förbundsordförande i Hamnarbetarförbundet till Arbetaren på fredagsmorgonen.

Sveriges Hamnar skriver på sin hemsida att de anser att Arbetsdomstolens bedömning gör blockaden olovlig.

– Det är bra att Arbetsdomstolen nu tydliggjort att politiska stridsåtgärder inte får påverka arbetsgivarens rätt att bestämma över sin affärsverksamhet, annat än i ytterst begränsad omfattning, säger Sveriges Hamnars vd Marcus Dahlsten i ett pressmeddelande.

Hur Hamnarbetarförbundet går vidare nu väntas alltså beslutas under ett medlemsmöte senare idag, fredag.

Iran: Stoppa dödsstraffen för kvinnorättsaktivister

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
1 vecka sedan
De iranska journalisterna Niloufar Hamedi, till höger, och Elaheh Mohammadi, gör segertecknet efter att ha släppts ut ur fängelset i Teheran söndagen den 14 januari 2024. De blev dömda till långa fängelsestraff på grund av deras bevakning av Mahsa Aminis död och släpptes mot borgen i väntan på rättegång.  Foto: Sahand Taki, Shargh Daily News/TT

Iran: Stoppa dödsstraffen för kvinnorättsaktivister

Över 900 personer avrättades i Iran 2024 och många politiska fångar är dömda till döden, bland dem de kurdiska Kvinna, Liv, Frihet-aktivisterna Pakhshan Azizi och Verisheh Moradi Samtidigt växer motståndet mot regimen.

I Iran i dag utgör kvinnor en betydande andel av de politiska fångarna. Och bland dem finns välkända fackliga-, feministiska- och politiska aktivister, såsom Nobelpristagaren Narges Mohammadi.

– Många av dem driver olika kampanjer inifrån fängelserna, berättar Sholeh Irani, exiliranier, journalist och feministisk aktivist, som följer utveckling i sitt forna hemland på nära håll.

En av de aktuella kampanjerna fokuserar på att stoppa avrättningar av de politiska fångarna.

– För närvarande riktar många av de politiska fångarna sin uppmärksamhet mot dödsdomen som hotar bland annat den kurdiska feministen Pakhshan Azizi, säger Sholeh Irani.

Hon beskriver hur trakasserierna, smutskastningen och personangreppen mot dessa kvinnor, ökar samtidigt som de fortsätter sin kamp inifrån regimens fängelser och inspirerar iranierna.

– Men även i Iran och bland exiliranierna finns högerextremister som sprider hat mot oliktänkande, säger Sholeh Irani.

Flagga med iranska Mahsa Jina Amini

Iran: Protester och förtryck två år efter Aminis död

Resolution för att stoppa avrättningarna

En av de som har engagerat sig för de fängslade och dödsdömda kvinnorättsaktivisterna är S-toppen och Europaparlamentarikern Evin Incir.

Och i dag torsdag kommer en resolution för att stoppa avrättningarna av de dödsdömda kurdiska Kvinna, Liv, Frihet-aktivisterna Pakhshan Azizi och Verisheh Moradi, och som Evin Incir har förhandlat fram, gå till omröstning i Europaparlamentet i Strasbourg.

Evin Incir (S). Foto: Europaparlamentet

I resolutionen ställs även krav på att Iran friger den svenska gisslan, läkaren Ahmadreza Djalali, som har en dödsdom och sitter fängslad i Iran sedan 2016.

– Situationen i Iran riskerar att hamna i skuggan av andra globala konflikter. Nyligen dömdes de modiga kurdiska kvinnorna Pakhshan Azizi och Verisheh Moradi till döden. Dessutom sitter den svensk-iranske medborgaren Ahmadreza Djalali och flera andra europeiska medborgare fängslade. EU-länderna måste samarbeta för att säkerställa friheten för alla europeiska medborgare och stoppa avrättningarna av politiska fångar. Det är även oacceptabelt att EU och dess medlemsländer fortfarande inte har vidtagit åtgärder för att klassificera revolutionsgardet som en terroristorganisation. Sammanfattningsvis syftar den här resolutionen till att öka pressen på Iran att respektera mänskliga rättigheter, stoppa dödsdomarna och frigöra oskyldiga fångar, säger Evin Incir till Arbetaren

Hur ser engagemanget ut i EU för kvinnorättsaktivister i Iran just nu, med så många pågående militära konflikter i världen?

– Situationen i Iran förblir en prioritet på parlamentets agenda, tack vare krav från vissa av oss ledamöter. Exempelvis initierade jag resolution i denna vecka. Läget i Iran har försämrats kraftigt, med över 900 avrättningar bara under 2024.

Irans kvinnor visar orubbligt mod

Sholeh Irani menar att trots förtrycket, trots de många frihetsberövandena och hoten om avrättning fortsätter de iranska kvinnornas kamp för sina rättigheter och friheter att växa sig starkare.

– De iranska kvinnorna visar på ett starkt och orubbligt mod, när de fortsätter göra motstånd mot regimen i Iran, säger hon och fortsätter:

– Tecken på ett eskalerande motstånd är tydliga över hela samhället. Allt fler, särskilt unga kvinnor, trotsar lagen om obligatorisk hijab och står emot när de stoppas av myndigheternas vakter, säger Sholeh Irani till Arbetaren.

Enligt Sholeh Irani uttrycker iranska kvinnor på sociala medier att de aldrig kommer att återgå till den ordning som rådde före Kvinna, Liv, Frihet-rörelsen och de omfattande upproren.

Iran: En revolution att dansa till

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln
2 veckor sedan
Solidariska Byggare är besvikna på Byggnads
Solidariska Byggare nekas från att delta i den fackliga konferensen mot arbetslivskriminalitet. Foto: Janerik Henriksson/TT och Volodya Vagner

Irriterat när Solidariska byggare hålls utanför facklig konferens


Det bubblar av irritation och frustration inom Solidariska byggare. För trots de senaste årens många framgångar ratas nu den syndikalistiska fackföreningen från att delta i Byggnadsarbetareförbundets nordiska konferens om arbetslivskriminalitet och migrantorganisering som hålls i Stockholm nästa vecka.

– Jag tycker det är sorgligt för problemen i byggbranschen är så omfattande och jag tror att både vi och Byggnads har mycket att lära av varandra, säger Pelle Sunvisson som är styrelseledamot i Solidariska byggare till Arbetaren.

Pelle Sunvisson på Solidariska byggare. Foto: Johan Apel Röstlund

Den årliga konferensen hålls på den anrika och strandnära kursgården Rönneberga på Lidingö utanför Stockholm i mitten av nästa vecka. Deltar gör byggnadsfack från hela Norden men trots en önskan från det finländska Byggnadsförbundet nekas alltså Solidariska byggare från att delta. Det här trots att det uppmärksammade syndikalistiska byggfacket de senaste åren haft stora framgångar med sin omfattande organisering av migrantarbetare och kampen mot just arbetslivskriminalitet.

– Vi har inte plats för dem på schemat och kände att vi har tillräckligt med erfarenheter från våra egna medlemsorganisationer inom den nordiska bygg- och träarbetarfederationen, säger Marcus Carlbrand på Byggnads till Arbetaren.

Ökänd byggboss attackerar facket när de kräver ut löner

Detta trots att temat på konferensen är just de områden där Solidariska byggare sticker ut med sin kamp av blockader mot oseriösa och kriminella arbetsköpare, indrivningar av uteblivna löner och vunna fall i Arbetsdomstolen.

”Skulle vara en utmaning att samarbeta”

Marcus Carlbrand förklarar att Byggnads nyligen inlett en egen satsning på organisering av utländska byggarbetare där fackförbundet bland annat tillsatt en ny ombudsman för att arbeta mot exploatering och utnyttjande inom branschen.

Men Solidariska byggare har ju verkligen varit framgångsrika i just de här frågorna. Hur ser du på dem som organisation?

– Jag har inte direkt någon åsikt men det är klart att det skulle vara en utmaning att samarbeta med en organisation som konkurrerar om samma medlemmar.

Ett svar som får Pelle Sunvisson på Solidariska Byggare att reagera:

– Det är synd. För de här frågorna rör inte bara migrantarbetare utan hela byggbranschen. Dåliga villkor smittar av sig på alla och det finns väl egentligen bara en part som tjänar på att vi inte samarbetar. Något vi gärna hade gjort med Byggnads. För vi har stor erfarenhet som vi gärna hade delat med oss. Och Byggnads i sin tur, med sin långa historia, har mycket som vi skulle kunna lära oss av.

Solidariska byggare växer och vinner allt fler mål i AD

Pelle Sunvisson menar att det ofta finns ett fungerande samarbete med enskilda ombudsmän på Byggnads men att mycket av det arbetet måste skötas inofficiellt.

– Fokus måste ju ligga på att göra arbetsplatserna säkrare och komma åt arbetslivskriminaliteten inom branschen men det känns som att ju högre upp i hierarkin inom Byggnads man kommer desto mer får vi kalla handen.

Konferensen på Rönneberga äger rum på onsdag och torsdag nästa vecka och samlar alltså byggfack från Sverige, Norge, Danmark, Finland och Island. Dock alltså utan migrantarbetarfacket Solidariska byggare.

Stora framgångar för Solidariska byggare

Publicerad Uppdaterad
Läs hela artikeln