Det som hade börjat som ett drygt tusental hamnarbetares kamp för kollektivavtal växte till en folkrörelse för fackliga rättigheter och föreningsfrihet. Och vi vann! Men kampen för inflytande på arbetsplatsen är långtifrån över.
– Hallå Karin, kan du hjälpa mig att fixa ett tackkort till min kollega?
Jag ler för mig själv, och tänker på hur annorlunda min arbetsdag ser ut nu jämfört med för ett halvår sedan. När folk ber mig berätta om tiden på Hamn4an under avtalskonflikten i vintras hamnar jag alltid i beskrivningen ”som att leva i en film”. Fast inte en sån där mysdokumentär där man bara sitter och väntar på att huvudpersonerna ska springa hand i hand över blomstrande ljunghedar i solnedgången, utan snarare en psykologisk thriller där det ser ut att krascha allt mer åt helvete ju längre in i handlingen man kommer.
Arbetsuppgifterna för mig och min kollega i vintras var onekligen av en tyngre karaktär. Det kunde handla om att stötta medlemmar som ringde i förtvivlan över att ha blivit svartlistade av hamnbolagen, att bemöta allt från uttänjda halvsanningar till regelrätta lögner i media, och att försöka göra det vi kunde för att underlätta för de förtroendevalda som inte längre fick ledigt för sina fackliga uppdrag – fackligt arbete ansågs ju vara en ”hobby” som de fick ägna sig åt på sin fritid.
Men någonstans i slutsekunderna av den där jävligt deppiga rullen så hände någonting. Det som hade börjat som ett drygt tusental hamnarbetares kamp för kollektivavtal hade växt till en folkrörelse för fackliga rättigheter och föreningsfrihet. Och för de hamnarbetare som fått det otacksamma uppdraget att sitta på Näringslivets Hus och gång på gång få samma skambud betydde det stöd som rullade in i form av uttalanden och bidrag till strejkkassan precis allt.
För när till och med när de ”opartiska” medlarna gick ut och öppet tog arbetsgivarnas sida i media, så visste våra företrädare att det finns folk därute som sett igenom bluffen. Som fattar att det inte är orimligt att kräva ett avtal som innehåller de rättigheter som följer av lagen.
Och vi vann! Det lilla, medlemsdemokratiska förbundet tecknade ett kollektivavtal trots alla tunga maktinstanser de hade emot sig. ”Så jävla gött”, sade tårögda, segerrusiga hamnarbetare i direktsändning utanför förhandlingslokalen, medan vinterns sista snöflingor föll till marken och smälte bort. Hade detta varit en film så hade eftertexterna börjat rulla här.
Men tyvärr är det ju inte riktigt så verkligheten fungerar.
Knappt hade vi svalt vår första tugga av segertårtan innan Sveriges Hamnar gick ut och kungjorde att det likalydande avtal som undertecknats för mindre än ett dygn sedan minsann inte gav Hamnarbetarförbundet rätten att ingå lokala överenskommelser. Medlemsföretag som gick emot detta påbud skulle hotas med ekonomiska sanktioner eller till och med uteslutning.
Vi suckade och smaskade i oss vår tårta. Segerns sötma blandades med den halvsunkiga smaken av att detta bara var början på en ny, mer lågmäld film i ett långsammare tempo.
Allt detta suger till slut musten ur en.
Och det är där vi befinner oss nu, när jag sitter och redigerar ett tackkort till en medlem som nyss sagt upp sig från en av terminalerna i Göteborg efter 25 år på kajen. Han orkar inte mer, berättar hans kollega och vän. Konflikterna som hela tiden ligger och pyr, misstron mot de anställda och nedvärderingen av deras erfarenhet och kunskaper, osäkerheten inför framtiden när hamnbolagen lägger ut tjänster på bemanningsföretag i stället för att fastanställa – allt detta suger till slut musten ur en.
Så även om det på ytan kan verka behagligare att skriva lyckönskningar än att hjälpa svartlistade medlemmar, så vittnar mitt nuvarande arbete om en vardag som avtalet till trots fortsätter att tära på våra medlemmar. Kampen för inflytande på arbetsplatsen är långtifrån över.
När kortet är klart går jag vidare till att läsa igenom den stämningsansökan vi lämnat in mot ett av hamnbolagen, som bland annat underlåtit att kalla oss till lokala förhandlingar och att delta i riskbedömningar.
Hur det kommer gå i Arbetsdomstolen är intressant av flera skäl. Framför allt eftersom domen kommer klargöra vad ett andraavtal på den svenska arbetsmarknaden faktiskt är värt, men utfallet kommer ha större påverkan än så. Hur ska de centralorganisationer som drev igenom inskränkningarna av strejkrätten kunna motivera för sina medlemmar att den nya lagen bara innebär en justering av konfliktreglerna som inte kommer att drabba dem, ifall ett andraavtal visar sig vara värdelöst? För vad är det för vits med att gå i konflikt för ett kollektivavtal ifall detta avtal inte ger något som helst inflytande över vardagliga frågor på arbetsplatsen?
Ridån må ha gått ner för den här gången, men bakom kulisserna fortsätter dramat.