“Därborta brukade rohingyerna bo”, säger buddhisten Thein Maung och pekar mot andra sidan grusvägen. Han tar ett djup andetag och forsätter: “Idag är allt från den sidan borta, både människorna och husen”.“Allt har blivit bättre efter att utrensningen startade. Vi har aldrig kommit överens med rohingyerna”, säger han eftertänksamt och påtagligt berörd av att påminnas av den övergivna granngården.
Men intervjun avbryts när Theins granne viskar något i hans öra. “Jag ska egentligen inte tala med dig då jag vet att du kommer framställa mig och alla andra här som monster. Vi kan inte lita på journalister – omvärlden har ignorerat vår version om våldet”, säger han plötsligt.
Och det kanske stämmer, men det kan knappast journalister stå till svars för. För från militärbarackernas utsiktstorn kontrollerar soldater vem som reser in och ut från regionen. Samma soldater som så länge förbjudit oss journalister att ge en röst åt människorna som fortfarande är kvar. Idag är den enda chansen till att få en glimt av livet efter folkmordet att åka på officiellt godkända resor, arrangerad av regeringen. Och det gör även jag, under ständig övervakning av militär och regeringsfolk.
Det var den 25 augusti 2017 när rohingya-rebellgruppen Arkan Salavation Army, eller ARSA, genomförde en välorganiserad attack mot 30 polisstationer runtom norra Rakhinestaten som våldet startade. Tolv personer dödades samtidigt som de överrumplade poliserna tvingades fly för sina liv. Och svaret från regeringen lät inte vänta på sig. Dagen efter inledde militären “operation rensning”. Militär och buddistisk lokalbefolkning gick samman i vad som blev en av de mest omfattande förföljelser mot en folkgrupp i modern tid. Tusentals oskyldiga dödades, kvinnor våldtogs, byar brändes och över 700 000 människor tvingades fly till grannlandet Bangladesh.
“Jag är inte tillåten att skriva något negativt om militärens arbete i Rakhinestaten. Min uppgift är att ge en positiv bild av Myanmars regerings arbete i regionen – det är därför vi tillåts resa hit”, säger en lokal journalist jag reser tillsammans med. Senast en journalist samlade bevis om folkmordet fick det stora konsekvenser. Reutersreportrarna Wa Lone och Kyaw Soe Oo blev fängslade i över två år efter att ha undersökt en avrättning av tio rohingyer på ett fält några kilometer bort. En bild som bekräftas under min resa runt i regionen. Bara ett fåtal tillfällen lyckas jag smita ifrån mina övervakare, och annars förväntas jag intervjua utvalda muslimer, hinduer och buddhister som alla hävdar att de lever i samförstånd och att militära övergrepp är överdrivna.
Bakom står militär- och regeringsfolk och lyssnar. “Vi välkomnar rohingyerna tillbaka, de behöver inte vara rädda att återvända”, upprepas gång på gång av regeringsfolket i bakgrunden. Men vid ett nybyggt genomgångsläger, som är tänkt som första anhalt för återvändande rohingyer, fylld med sovsalar, mat- och sjukstuga och säkerhetspersonal, förklarar burmesisk säkerhetspolis att rohingyerna också behöver genomgå en såkallad “säkerhetskontroll” innan de tillåts resa vidare in i landet. “Så att alla ska kunna känna sig trygga i regionen”, sägs det. Ett otydligt svar som också kan innebära, i praktiken, att många återigen riskerar att utsättas för militärens orättvisa behandling.
Och det är nog också en av anledningarna till varför genomgångslägret står tomt. För hur ska rohingyerna i Bangladesh lita på att säkerhetskontrollerna inte är ett sätt att fortsätta arrestera oskyldiga rohingyer? Och, fortsättningsvis, vad ska de egentligen förvänta sig att återvända till? Många byar har bränts, plundrats eller förstörts samtidigt som många rohingyer tvingas leva i övervakade taggtrådsläger utan medborgarskap eller samma rättigheter som resten av Myanmars befolkning. Eller hur kommer den, till stora delar, buddhistiska lokalbefolkningen ta emot återvändarna?
Men man måste samtidigt se lokalbefolkningens perspektiv, menar journalisten. Omvärldens talar sällan om ARSA:s våld. Han hänvisar till Amnesty International rapport om hur ARSA kallblodigt avrättade 99 hinduer i byarna Ah Nauk Kha Maung Seik och Ye Bauk Kyar under samma period som våldet startade. “Svartklädda män tvingade ut oss på ett fält. Där halshögg de min man och 12 andra av mina familjemedlemmar”, säger Reka, som var en av åtta personer som överlevde massakern. En massaker som fortfarande sprider skräck bland lokalbefolkningen, och ger viss förståelse till oron bland lokalbefolkningen om en stor mängd rohingyer skulle återvända under en kort period.
