Regi: Jane Magnusson
Hur klämmer man in två hela liv från vaggorna till gravarna i en dokumentär på två timmar? Dessutom om två hedersknyfflar älskade av alla, utan de lik i garderoben som huvudpersonerna i Jane Magnussons tidigare filmer tacksamt levererat.
Från Ebbe Carlssons smutsiga privatspaneri kring bland annat Palmemordet och Ingmar Bergmans kvinnoaffärer, bortglömda barn, nazistympatier långt upp i 30-årsåldern och skådespelarspillror i spåren av en diktatorisk regissörsstil, är det långt till Hasse Alfredsons och Tage Danielssons humanistiska revyer och filmer.
Här har uppenbarligen pågått ett stort grävande efter det privata, utan att komma särskilt långt – vilket man på något sätt är tacksam över. Trots känslan av att familjärt bjudas in till hejsan svejsan i komikerparets kreativa hjärnor, inte minst i improvisationerna kring Lindemangubbarna, var det en strikt professionell persona som erbjöds publiken.
Och det privata visar sig vara det som finns i de flestas av våra liv: en barndom med glädje och sorg, blyghet i skolan och skräck för att göra bort sig, en kärleksfull och skojfrisk mamma, en kul mormor. Sedan kommer kärleken (som Magnusson, tack så mycket, inte snaskar i) och därpå barnen med stor glädje och sorg som förändrar livet för alltid.
Filmen med sin titeldel ”en kärlekshistoria” presenterar idén om kärleken mellan Hasse och Tage som den verkliga drivkraften i skapandet – men i stället för som en bred och djupröd flod ligger temat som en tunn, knappt skönjbar tråd genom berättelsen om de två.
Tage var en fadersfigur som med stort hjärta tryggade en nervig Hasse som aldrig kunde sitta still. När Tage dog 1985, endast 57 år gammal och efter 30 års samarbete, försvann ett stycke av solen för Hasse. Han, som hade den roliga rollen, visade sig bli ganska svart i sitt fortsatta skapande. Det var balansen mellan de två som var en stor del av hemligheten, även om de var för sig kunde visa upp både lättsamhet och skärpa.
Det var balansen mellan de två som var en stor del av hemligheten, även om de var för sig kunde visa upp både lättsamhet och skärpa.
Sedan kommer den politiska historien som var en bärande stomme i livet för särskilt Tage Danielsson. Hasse beskriver det så fint som att om man vill underhålla letar man ständigt efter ämnen i tidningen och upptäcker ofrånkomligen sin omvärld med dess orättfärdigheter. Han säger också att man gärna kan peta in det allvarliga i enkla skämt som människor skrattar igenkännande åt.
Både Hasse och Tage skrev och debatterade, inte minst kärnkraftsfrågan, under många år i bland annat Arbetaren. De hade en frihetlig, anarkistisk attityd som kanske kunde tolkas som lite allmänt humanistisk (komikern David Batra beskriver dem exempelvis som företrädare för ”individens frihet” – en av filmens fånigaste stunder).
De var inte en bomb i det socialdemokratiska folkhemmet, men alltid ett salt, och från och med kärnkraftsvalrörelsen 1980 efter det första haveriet i Harrisburg ansågs Tage som en extremistisk säkerhetsrisk och fick en Säposkugga efter sig.
Jane Magnussons film skrapar tyvärr mest på ytan – det finns så mycket mer att hämta, bortom kärlekshistorien mellan de två. Nu blir det mest en mängd korta scener som påminnelse om två genier som var med och påvisade det varma skrattet som byggsten i livet och politiken. Än idag utan jämförelse.
”Jag har alltmer närmat mig en världsuppfattning som måste beskrivas som syndikalistisk anarkistisk.”
► Läs mer om Hasse Alfredsons samhällsåskådning och hans medverkan i Arbetaren HÄR.
