I dag, den 20 september, inleds en global aktionsvecka för klimatet. Demonstrationer, manifestationer och strejker planeras i 150 länder över hela världen.
I Sverige inleds veckan med en stor elevstrejk i dag fredag och kulminerar i en allmän strejk nästa fredag, 27 september.
Initiativet kommer från Fridays for Future, den ungdomsrörelse för klimatet som inspirerats av Greta Thunbergs skolstrejker utanför Sveriges riksdag.
Ett antal världsomspännande skolstrejker har redan organiserats under det gånga året. Det nya denna gång är uppmaningen till en verklig storstrejk med deltagare från alla delar av samhället.
Inför denna generalstrejk har Fridays for Future sökt stöd hos de stora svenska fackförbunden. Redan juli i år manade man facken att ställa sig bakom en politisk strejk för klimatet: “Skolan och jobben utgör tillsammans samhällets grund och om båda strejkar stannar samhället av”, skrev man då. “Ungdomarna har redan begärt förändring, nu kräver klimatkrisen att de vuxna gör detsamma.”
Samtidigt hamnade facken i ett något pinsamt läge eftersom det lätt framstår som en bättre idé att rädda världen än att bara sitta på arslet och titta på när allt går åt helvete.
Denna uppmaning fick dessvärre nobben av LO, TCO och Saco. Samtidigt hamnade facken i ett något pinsamt läge eftersom det lätt framstår som en bättre idé att rädda världen än att bara sitta på arslet och titta på när allt går åt helvete. De stora fackliga organisationerna betonade därför att deras medlemsförbund och förtroendevalda gärna får gärna delta i klimatdemonstrationerna – så länge det sker utanför arbetstid eller efter överenskommelse med arbetsgivaren.
Med andra ord: Fuck you ungar – vi tänker minsann inte gå in och besvära chefen bara för att er värld håller på att gå upp i lågor!
Fackledningarna har i dag helt gått upp i rollen som försäljare av arbetsfred.
För det är ju så de stora facken fungerar i dag. Glöm det fackliga löftet och den socialistiska visionen om människans frigörelse. Fackledningarna har i dag helt gått upp i rollen som försäljare av arbetsfred. Deras vara är en foglig arbetskraft och kunden heter kapitalet.
Den tidiga arbetarrörelsen organiserade sig för att ta tillbaka det som kapitalistklassen hade stulit. Dagens fack försöker på sin höjd se till att medlemmarna får en del av avkastningen på kapitalisternas “egendom”. Och om det ska fungera så måste man sitta still i båten. Onödiga bråk om småsaker – som till exempel själva civilisationens framtid – bör helst undvikas.
LO:s, TCO:s och Sacos snedsteg i den här frågan handlar inte bara om att de återskapar en gammal och helt onödig klyfta mellan miljörörelsen och arbetarrörelsen. Värre är att de signalerar till en hel ungdomsgeneration att facket inte har några svar på deras mest desperata böner.
Och vem vet, kanske är det lika bra att ungdomen ger upp hoppet om fackföreningsrörelsen – som den nu ser ut.
Greta Thunberg har redan lärt en hel generation att strejka. De vet redan att de inte kommer att få något utan konflikt, och de vet redan att de inte behöver be några pampar om lov innan de agerar. (På det sättet resonerar de likadant som den enda svenska fackförening som faktiskt ställer sig bakom en strejk för klimatet, nämligen SAC Syndikalisterna.)
Det börjar också gå upp för allt fler att lösningen på klimatkrisen måste vara lika storskalig som krisen själv. Individuella initiativ och halvhjärtade politiska reformer räcker inte. Den omvälvning i makt- och egendomsförhållanden som klimatomställningen kräver kan i storleksordning bara jämföras med sådana monumentala historiska förändringar som avskaffandet av slaveriet eller industrialiseringen själv.
Inget av detta kan uppnås utan en rörelse som kan backa upp sina krav med ekonomisk styrka och kollektiv stridsberedskap. De stora fackförbunden får gärna ingå i denna rörelse, men om de avstår kan vi lika gärna röra oss utan dem.
Låt oss visa att vi menar allvar med det den 27 september.
