Det är samma dag som Greta Thunberg pratar inför FN som jag läser en artikel om mördade miljöaktivister runt om i världen. Det har aldrig blivit några stora rubriker om dessa mord, men det rör sig om hundratals varje år. De har arbetat mot koloniala krafter, storföretag och borgerliga regeringar sedan lång tid tillbaka, på de platser som är hårdast drabbade av klimatförstörelse.
Jag sitter med i ett panelsamtal och pratar om verkligheten. Samtalet – som utgår från ett vänsterperspektiv – fokuserar särskilt på hur verklighetsbeskrivningen i stora delar av världen går allt mer åt höger, mot högerpopulism, och en fråga som utkristalliserar sig lyder: Hur ska vi kunna se samma verklighet? Det vill säga: hur ska vi se att det håller på att gå åt helvete?
Jag håller Audre Lordes Your Silence Will Not Protect You i handen. Hon skriver att vi alla förhåller oss till normer, som inte heller i en vänstervärld är fria från patriarkala tendenser eller kapitalistiska preferenser. I rummet där samtalet hålls kan alla nicka instämmande åt det fruktansvärda högervridna, men vad med att se våra egna privilegier i vitögat? Diskussionen vill inte riktigt röra vid de uppoffringar som krävs, båda för att se och för att förändra den verklighet vi påstår att vi inte vill leva i.
Efter en skrivvecka i Spanien, med tillhörande klimatskam, fick jag höra av mänskor att vi inte kan hålla på att ”skamma” oss själva eller andra för individuella val som ändå inte är problemet. Men vi vet att politikerna inte anstränger sig eftersom de är allierade med huvudproblemet, kapitalismen. Vi vet vilken verklighet vi lever i.
Jag behöver skämmas eftersom vi behöver hänga ihop: övertygelse och handling. Inte som att en inte får ”göra fel”, men så att vi ser att vi är del. Inte för att detta att avstå resan skulle ändra någonting, men att befinna sig i vidrig snedvridenhet bör alstra skam.
I boken The language of emotions sätter Karla McLaren ihop skammen med självrespekt, beteendeförändring och ilska. Frågorna som skamkänslorna ställer är: Vem har skadats? Vad måste göras/rättas till? Skammen hjälper oss att bli mer medvetna och balanserade i vårt beteende, mot oss själva och andra. Utan tillgång till skam blir det svårt att förstå sig själv, ha medkänsla, och känsla för moral.
I vårt samhälle, skriver McLaren, ses skam som meningslös, onaturlig. Vi har lärt oss att skämmas för att vi skäms. På en podd hör jag Roland Paulsen säga att när det gäller klimatet får vi ofta höra att vi sitter i samma båt, men mänskor med resurser kan ta sig igenom krisen utan att knappt beröras av den. Det är de som som inte skäms som gör mest skada.
Det är de som som inte skäms som gör mest skada.
Audre Lorde skriver att för den som inte lever sitt liv i en skyttegrav så är det lätt att glömma att kriget mot avhumaniseringen är oupphörlig. En av initiativtagarna till sittstrejken på Norra Bantorget i Stockholm i somras sade att hon förstod att vita, svenska kvinnor inte kunde förstå det helvete hon och de andra afghanska mammorna befann sig i, men att vi kan stötta dem ändå. Det handlar inte om att vi ska se verkligheten likadant, det handlar om att vi, med Audre Lordes ord, alltför ofta lägger den energi som behövs för att erkänna och utforska skillnader till att låtsas som att dessa skillnader är oöverstigliga hinder eller att de inte alls finns.
Inom oss alla finns reproduktioner av gamla förtryckarmönster som måste ifrågasättas och förändras ihop med våra levnadsförhållanden (som är ett resultat av de strukturerna). Vår framtida överlevnad, menar Lorde, är avhängig vår förmåga att relatera inom ojämlikheter, i stället för att försvara en jämlikhet som inte finns. Det kan aldrig kan vara de förtrycktas ansvar att ta hand om förtryckarnas skam, ingen utsatt kommer att klappa den som är privilegierad på huvudet för att den kliver in i en kamp som borde vara allas.
Ridhima Pandey och Autumn Peltier är två av de många systrar till Greta Thunberg som utmanar systemet och kämpar för planeten med stora personliga offer. Lorde uppmanar: Låt dig inte missledas in i passivitet av falsk säkerhet eller maktlöshet: ”Du behöver inte vara jag för att vi ska kunna slåss bredvid varandra, och jag behöver inte vara du för att uppmärksamma att vi delar samma strid.”
Berta Cáceres grundade ett medborgarråd för urinvånare, stred mot megaindustriella projekt och illegal skogsavverkning i Honduras, och mördades i sitt hem 2016. (Tre av de som arresterades för mordet hade kopplingar till amerikanska elittrupper). Gloria Capitan kom i konflikt med ett energiföretag som lagrade kol i hennes hemstad på Filippinerna, organiserade Coal-Free Bataan Movement, och sköts till döds 2017.
Jorghino Guajajara utförde direktaktioner ihop med ”Guardians of the Amazon” för att skydda regnskogen. Hans kropp hittades förra året, vid en flod där flera andra aktivister och urinvånare mördats och dumpats.
