Radikaliserade i Amerika

I århundraden har diasporor visat sig vara viktiga faktorer i statsbyggande, revolution och politisk omstörtning. Garibaldi, Lenin, Gandhi och Ho Chi Minh är bara några exempel på revolutionärer och politiska ledare som tillbringade långa perioder utomlands och där byggde upp sina rörelser. Ledare för flera nutida statslösa diasporor arbetar för sin sak i exil. Anledningarna till detta är många: högre grad av organisations- och yttrandefrihet, samt bättre tillgång till utbildning, information och ekonomiska resurser.

Diasporapolitiken tenderar dock, i frånvaron av hemlandets vardag med alla dess gråskalor, att bli mer polariserad, mer svartvit. Tillämpade i hemlandet kan de åtgärder som i exilens politiska diskurs tedde sig rättmätiga och effektiva, visa sig antingen verkningslösa eller få oförutsägbara och ibland ödesdigra konsekvenser.

Även i fallet Finland kom personer i diasporan att spela avgörande roller i skeendet under de dramatiska åren 1917 och 1918. Här är berättelsen om några av dem.

Den finska emigrationen till USA skilde sig i viktiga avseenden från utvand­ringen från övriga Norden.

Norden upplevde under andra hälften av 1800-talet och början av 1900-talet en massemigration utan motstycke. Omkring en fjärdedel av dess befolkning emigrerade till framför allt Nordamerika.

Men den finska emigrationen till USA skilde sig i viktiga avseenden från utvand­ringen från övriga Norden. Den inleddes betydligt senare än i övriga länder och den finskamerikanska dia­sporan bestod i större utsträckning av arbetarklass och var mer politiskt radikal än övriga nordiska invandrargrupper. Det sistnämnda berodde delvis just på att utvandringen inleddes så sent; den bästa jorden var redan tagen, och de arbets­­tillfällen som återstod var indu­striarbeten. Tsarregimens tilltagande repression i det ryskkontrollerade storfurstendömet Finland från slutet av 1880-talet gjorde också att många radikala och aktivister såg sig tvungna att lämna landet. Många finländare sökte sig till den expanderande gruvindustrin i den så kallade ”Iron Range” – en kedja av gruvdistrikt i norra Michigan, Wisconsin och Minnesota, runt Lake Superior.

Staden Duluth i delstaten Minnesota ligger vid Lake Superiors västra spets, och i och med dess läge mitt i gruvregi­onen Iron Range. Som stor hamn, med en mängd olika arbetstillfällen, blev den snabbt ett viktigt centrum för den finska diasporan, som växte snabbt: från 415 personer år 1885, 705 år 1900, 2 770 år 1910, till 3 120 år 1920.

Karta över USA-delstaten Minnesota från 1862. Duluth, dit många finska migranter kom, ligger precis vid spetsen av Lake Superior.
Karta över USA-delstaten Minnesota från 1862. Duluth, dit många finska migranter kom, ligger precis vid spetsen av Lake Superior. Karta: Mitchell’s New General Atlas/Wikimedia Commons

Under denna tid utgjorde andelen män mellan 75 och 65 procent. Dessa bodde i regel under undermåliga förhållanden på ungkarlshotell utmed stadens St. Croix Avenue, som snart fick öknamnet Rotta­katu – Råttgatan. Arbetet för den manliga arbetskraften i Duluth utgjordes under sommarhalvåret av hamn- och sågverksjobb och järnvägsbyggen. När vintern nalkades tog många arbetslösa arbete i något av regionens många skogshuggarläger.

Duluths ställning som transportnav – från staden kunde både Chicago, New York och Toronto enkelt nås med både järnväg och båt – och dess placering mitt i Iron Range-regionen, där tiotusentals finländare bodde och arbetade i början av 1900-talet, gjorde att staden blev cent­rum för den finska socialismen i exil. 1904 bildades i Duluth-Finnish-­American Labor League som 1906 bytte namn till Finnish Socialist Federation (FSF), och anslöt sig till American Socialist Party (ASP). Där utgjorde man den enskilt största gruppen icke-engelskspråkiga.

År 1907 inrättades också en finskspråkig socialistisk folkhögskola i Duluth – Work People’s College eller Työväen Opisto. På denna skola (”run by workers for workers”) kunde man studera marxistisk teori, sociologi, arbetarrörelsens historia, organisationsmetoder, arbetarjournalistik och agitation – samt, inte minst, engelska.

Samling för fotografering utanför Work People’s College i Duluth – årtal okänt. På skolan kunde man studera marxistisk teori, sociologi, arbetarrörelsens historia, organisationsmetoder, arbetarjournalistik, agitation och engelska.
Samling för fotografering utanför Work People’s College i Duluth – årtal okänt. På skolan kunde man studera marxistisk teori, sociologi, arbetarrörelsens historia, organisationsmetoder, arbetarjournalistik, agitation och engelska. Foto: Arkiv

Området med de stora fyndig­heterna av järnmalm i norra mellanvästern, runt Lake Superior, kom efter att de exploaterats under 1800-talets andra hälft alltså att gå under namnet Iron Range. Området stod under första halvan av 1900-talet för hela 70 procent av USA:s järnmalmsproduktion och 25 procent av världsproduktionen. Den mängd finländare som arbetade i dessa gruvor och bebodde områdets gruvsamhällen kom därför att få samlingsnamnet ”Finns on the Range”.

Malmfyndigheterna var koncentrerade i flera huvudområden, av vilka tre av de största var Mesabi, Vermilion och Cuyuna. Bara i Mesabi bodde och arbetade mellan 8 500 och 9 000 finländare vid första världskrigets utbrott.

Dödsolyckor var så vanliga att de engelskspråkiga tidningarna inte ens publicerade namnen på omkomna.

Gruvsamhällena var råa och avskalade och levnadsförhållandena undermåliga. Besökare beskrev stanken från avlopp och sopor i rännstenen. Arbetsmiljön i gruvorna var dock om möjligt ännu värre, och dödsolyckor var så vanliga att de engelskspråkiga tidningarna inte ens publicerade namnen på omkomna, utan endast skrev ”a Finn”, ”an Italian” eller ”a Slav”. 1905–1907 inträffade 177 döds­olyckor på Iron Range, där 77 av de omkomna var finländare. Förolyckades efterlevande familjer drabbades av en nästan omedelbar finansiell katastrof.

De usla arbetsförhållandena resulterade i strejkaktioner. Finska gruvarbetare deltog i flera spontana strejker i Mesabi mellan 1893 och 1905, under vilka tre strejkande sköts till döds av polis. År 1903 hade också en stor del av de finska socialisterna i området anslutit sig till fackföreningen Western Federation of Miners (WFM). Fyra år senare organiserade WFM en två månader lång storstrejk. Då huvuddelen av de deltagande tillhörde den finska gruppen ledde det efter konflikten till att gruvbolag svartlistade många finländare. Även om de strejkande inte direkt fick gehör för sina krav hade de uppmärksammat de grava missförhållandena och 1905 genomdrevs en lag i Minnesotas delstatskongress som syftade till att öka säkerheten i gruvorna.

Omkring 1910 uppstod en splittring inom den finskamerikanska socialismen. Radikala finländare i övre mellanvästern ställde sig i regel bakom den mer aktivistiska linje som drevs av den med den europeiska syndikalismen närbesläktade fackliga organisationen Industrial Workers of the World (IWW eller ”Wobb­­lies”), medan deras landsmän på amerikanska östkusten i regel stödde social­­­demokratin.

Duluth kom att bli känt som hemvist för två av IWW:s viktigaste institutioner, den finska socialistiska folkhögskolan och tidningen Industrialisti, sedermera Sosialisti*. Staden blev centrum för den radikala delen av den finska arbetarrörelsen i exil. År 1910 träffades här två män som skulle få stor påverkan på Finlands dramatiska år 1917 och inbördes­kriget 1918. De hette Yrjö Sirola och August Wesley.

I IWW, som till sin inriktning stod den europeiska syndikalismen nära, samlades i början av 1900-talet arbetare från alla delar av världen –
däribland många från Finland. Bild från en samling strejkande IWW-anslutna barberare i New York 1913, med plakat på en rad olika språk.
I IWW, som till sin inriktning stod den europeiska syndikalismen nära, samlades i början av 1900-talet arbetare från alla delar av världen – däribland många från Finland. Bild från en samling strejkande IWW-anslutna barberare i New York 1913, med plakat på en rad olika språk. Foto: Wikimedia Commons

Prästsonen Yrjö Sirola (förfinskat från Sirén) anslöt sig efter gymnasie- och universitetsstudier (han utbildade sig till folkskollärare) till socialdemokraterna 1904. Samma år blev han redaktör för tidningen Kansan Lehti, som utkom i Tammerfors. Året efter, under storstrejken i Finland 1905, blev han det socialdemokratiska partiets partisekreterare.
År 1907 blev han lantdagsman, det vill säga ledamot i den finska parlamentariska folkrepresentationen under tsartiden, och gruppledare för socialdemokraterna där.

Den röda finska regeringens utrikeskommissarie Yrjö Sirola 1918. Sirolas
ställningstaganden under den dramatiska
tiden i Finland speglade den förändring som politisk aktör han genomgått under åren i USA.
Den röda finska regeringens utrikeskommissarie Yrjö Sirola 1918. Sirolas ställningstaganden under den dramatiska tiden i Finland speglade den förändring som politisk aktör han genomgått under åren i USA. Foto: Wikimedia Commons

I lantdagen drev han, vid sidan av utvidgade befogenheter för denna församling, rösträtt vid 21 års ålder, reform av den kommunala rösträtten, förbättring av kvinnans ställning och, som viktigaste kulturfråga, folkskolan som en hela folkets skola. År 1909 var han också lantdagens förste vice talman.

År 1910 reste Sirola med hustru och son till USA. Vid sidan av en allmän Amerika­­­feber var en orsak till resan familjens dåliga ekonomi, och övertygelsen att ”en socialist, som inte känner kapitalismen, är en dålig socialist”. Hans barndomsvän Aappo Kärmekangas hade erbjudit honom en plats som lärare vid Work People’s College i Duluth.

Väl installerad på sin nya arbetsplats träffade han en 23-årig landsman som var elev vid skolan. Hans namn var August Wesslin, men han hade efter flytten till USA anglifierat sitt efternamn till Wesley. Denne var född i Tammerfors och hade som sjuttonåring emigrerat till USA, blivit medlem i Socialist Party of America och börjat agitera bland finsk-­amerikanska arbetare. Sedermera hade han börjat studera vid den relativt nystartade finska arbetarfolkhögskolan i Duluth.

Kollega till Sirola och lärare till Wesley – som 1914 också började undervisa vid skolan – var en person som skulle komma att utgöra en stark påverkan på dem. Den var den hårdföre och radikale Leo Laukki. Laukki (tidigare Lindquist) hade flytt Finland efter storstrejken 1905 och sitt deltagande i upproret mot tsarregimen i Viborg. Väl i USA blev han redaktör på den finskspråkiga socialistiska tidningen Työmies, baserad i Hancock i delstaten Michigan. Därifrån rekryterades han till folkhögskolan i Duluth. Där kom att han bli en av de mest tongivande lärarna och en ledare bland de finsk-amerikanska socialisterna. Han beskrevs som en oförsonlig radikal och en duktig agitator. En av hans elever berättade följande om Laukki:

”Han var en brilliant talare, han kunde beröra sin publik, jag minns en gång då han talade i sex timmar och folk ville inte gå, men hans röst blev så hes att han måste sluta (…) Han talade väldigt enkelt så att man kunde förstå honom, han tala­­de folkets språk, inte högtravande.”

Sirola och Wesley befann sig nu alltså i vad som skulle kunna kallas ett skol­exempel på en radikaliserande diasporamiljö. De bodde och verkade i en isolerad del av Nordamerika, långt från hemlandet och dess vardag. Båda två reste och agiterade – nu obehindrade av tsarrysk säkerhetspolis och censur – regelbundet i gruvsamhällenas arbetarhus (så kallade ”Halls”). Där mötte de en entusiastisk publik och kunde också med egna ögon se de fruktansvärda förhållanden deras landsmän levde och arbetade under.

Panoramafoto över Duluth från 1898. Som betydande hamnstad, med en mängd olika arbetstillfällen, blev Duluth snabbt ett viktigt centrum för den finska diasporan.
Panoramafoto över Duluth från 1898. Som betydande hamnstad, med en mängd olika arbetstillfällen, blev Duluth snabbt ett viktigt centrum för den finska diasporan. Foto: Detroit Publishing Co./Wikimedia Commons

Den finska diasporan i detta område hade också två andra förtecken som förstärkte karaktären av ”bubbla”: de finskspråkiga finnarna hade relativt andra invandrargrupper svårt att lära sig engelska, samtidigt som läskunnigheten var extremt hög. De var därför hänvisade till finskspråkiga tidningar, och då framför allt Industrialisti, på vilken Wesley efter avslutad utbildning på Work People’s College börjat arbeta som journalist.

En mikroversion av hemlandets politiska antagonism förelåg också: det gällde motsättningen med en annan del av den finländska invandrargruppen – konservativa och kyrksamma finländare, i regel från de svenskspråkiga delarna av Österbotten, så kallade Church Finns. Företrädare för den senare gruppen beskrev de finska gruvarbetarnas strejker som uttryck för ”östasiatisk barbarism” och agitationen bland dem som ”hätsk och skamlig”. Konflikten med ”the Church Finns” blev en tydlig, men mer renodlad och svartvit, version av den hemlandets konflikt mellan arbetarrörelsen och borgerligheten som slutligen skulle leda till inbördeskrig.

LITTERATUR:

Finns in Minnesota
Arnold R. Alanen
Minnesota Historical Society Press, 2012

Scandinavians in the State House. How Nordic Immigrants Shaped Minnesota Politics
Klas Bergman
Minnesota Historical Society Press, 2017

Communism in Finland. A History and Interpre­tation
John H. Hodgson
Princeton University Press, 1967

Communism in Scan­dinavia and Finland. Politics of Opportunity
Anthony F. Upton
Anchor Press, 1973

Challenge Accepted. A Finnish Immigrant Response to Industrial America in Michigan’s Copper Country
Gary Kaunonen
Michigan State University Press, 2010

”Language Shift and Changes in Community Structure. A Case Study of Oulu, Wisconsin”
Mirva Johnson
I Scandinavian-Canadian Studies Journal, 25.1, 2019

”The Role of Finnish Settlers from North America in the Nationality Question in Soviet Karelia in the 1930s”
Reino Kero
I Scandinavian Journal of History, Vol 6, ss. 229–241, 1981

”Work People’s College. An American Immigrant Institution”
Auvo Kostiainen
I Scandinavian Journal of History, Vol 5, ss. 295–309, 1980

En schism mellan socialdemokraterna och mer de syndikalistiskt orienterade inom den finsk-amerikanska dia­sporan hade alltså uppstått redan 1910, men 1913 blev splittringen total; detta efter en konflikt om strategin för den stora hamnstrejk – ”Ore Dock Strike” – som organiserades i Duluth samma år.

Den syndikalistiska sidan gick segrande ur denna strid, och både Work People’s College och Industrialisti, som kom att byta namn till Sosialisti, knöts tydligt till IWW. Sirola, som redan tidigare tagit parti för IWW, blev nu folkhögskolans chef. Hans bildliga resa från återhållsam, socialdemokratisk parlamentarist med fokus på rösträtts- och skolfrågor till syndikalistisk ideolog och agitator var fullbordad. Ett år senare, 1914, återvände han med sin familj till Finland. Han menade själv att han varit på en utmärkt studieresa.

Väl hemkommen till Finland blev Yrjö Sirola redaktör på tidningen Työmies och blev snart också ledamot av den socialdemokratiska partistyrelsen. Där representerade en förändrad Sirola nu partiets vänsterflygel. Lantdagsvalet 1916 blev en stor framgång för socialdemokraterna och Oskari Tokoi – som också bott i USA, där han typiskt nog varit gruv­arbetare – lyckades bilda världens första socialdemokratiska regering, dock i koalition med liberalerna. Sirola, nu motståndare till ”ministersocialism”, motsatte sig skarpt koalitionsregeringen och kritiserade den öppet.

Samtidigt hade Sirolas vän från den amerikanska diasporan också återvänt till Finland. August Wesley hade hunnit bli amerikansk medborgare och ville undvika att kallas in i första världskriget. Han flyttade till sin hustrus hemstad Joensuu och blev där socialdemokratisk distriktsledare för Nordkarelen.

Yrjö Sirola förespråkade, i stället för att verka i lantdagen, att använda arbets­marknadskonflikter för att genomdriva socialdemokratiska reformkrav. Detta rörde främst allmän kommunal rösträtt och åtta timmars arbetsdag. Under sommaren och den tidiga hösten 1917 organiserades också närmare 500 strejker i Finland. Dessa inriktades i huvudsak på att störa skördearbetet och jordbruksproduktionen och koncentrerades därför till landets sydvästra delar.

Strejkerna utmynnade ofta i våldsamheter och lokala så kallade skydds­kårer började bildas på borgerlig sida. Sirola tycks ha tolkat detta delvis i ljuset av vad som skett i Iron Range-gruvorna året innan, då företaget U.S. Steel till­låtits skapa en tusen man stark privat­armé för att kväsa en två månader lång strejk. Han förespråkade därför bildandet av ett rött garde enligt rysk modell för att möta det som uppfattades som en borgerlig utmaning. Så skedde också i början av oktober 1917.

Efter att de borgerliga i Finland med den ryske regeringschefen Aleksandr Kerenskijs hjälp lyckats få lantdagen upplöst förstärktes Sirola i sin över­tygelse. Det därpå följande social­demokratiska valnederlaget ansåg han orsakats av partiet självt. Enligt hans mening var det nu endast en lös massrörelse, med ineffektiv organisation och svag partidisciplin. Under generalstrej­ken i november 1917 satt han i det centralråd som ledde strejken, och förordade i likhet med majoriteten i rådet att man skulle gripa makten. I och med att enighet inte kunde uppnås avstod man och försökte istället bilda en social­demokratisk regering.

Yrjö Sirolas ställningstaganden under sommaren, hösten och vintern 1917 speglade den förändring som politisk aktör han genomgått under åren i USA. Problemet var dock att det som hade varit effektiva åtgärder i diasporan visade sig få andra följder tillämpade inom ramen för hemlandets politiska kris.

I finskbygderna i Iron Range var statsmakten svag och avlägsen och vägen till bättre levnads- och arbetsförhållanden för gruvarbetarna och deras familjer gick genom direkta krav på arbetsgivarna, krav som ibland ledde till strejker. Det var en tydlig och avgränsad konflikt. Sirola hade visserligen rätt i att lantdagens borgerliga gjort allt för att förhala, förhindra och fördröja de reformer som socialdemokraterna krävt, men hans lösning, massiva arbetsmarknadskon­flikter, skapandet av ett rött garde och generalstrejken i november 1917 fick också andra konsekvenser. Motståndarsidan lyckades beskriva det som att detta var ett agerande mot nationellt själv­bestämmande, och att de ryska trupper som ibland deltog i de orolig­heter som uppstod bara var kvarvarande ockupan­ter i annan skepnad.

Socialdemokraternas systerparti i grannlandet Sverige, nu i regering, stödde utifrån nationella hänsyn informellt den vita sidan.

Därtill kom Finlands roll som strategisk region under ett pågående världs­krig, ett område den tyska ledningen gärna såg en anledning att ta kontroll över. Socialdemokraternas systerparti i grannlandet Sverige, nu i regering, stödde utifrån nationella hänsyn informellt den vita sidan.

Slutligen bröt det inbördeskrig som blivit oundvikligt ut. Tack vare sina språkkunskaper och sin internationella erfarenhet blev Yrjö Sirola den röda regeringens utrikeskommissarie. August Wesley utnämndes till stabschef för Röda gardet. De två vännerna från Amerika var nu återförenade i det röda högkvar­teret.

Sedan tyskarna i inbördeskrigets slutskede landstigit i Hangö och närmade sig Helsingfors följde båda med folkkommissariatet till Viborg. Därifrån tog de sig, strax innan stadens fall, över Ladoga till Petrograd.

Sovjetryssland blev både Sirolas och Wesleys nya hemland. Den senare anslöt sig efter att ha tagit sig till Ryssland till den så kallade Murmansklegionen i ryska inbördeskriget, medan Sirola fortsatte sitt politiska arbete. Han kallade redan sommaren 1918 tillsammans med Otto Wille Kuusinen de finska socialdemokraterna till Moskva, där Finlands kommunistiska parti (FKP) föddes. Sirola blev ordförande för dess centralkommitté, och var vid sidan av Kuusinen dess ledan­­de kraft fram till sin död. Från Sovjetunionen planerade och erbjöd han en gemensam front med Finlands social­demo­­­kratiska parti (SDP), eftersom han ansåg att arbetarklassens splittring i två läger möjliggjort den fascistiska Lappo­rörelsens framgång i Finland.

FKP var en av den kommunistiska internationalen Kominterns grundarpartier och Sirola medlem av dess exekutivkommitté. Inom Komintern skötte han förbindelserna med Skandinavien och Amerika och var en central gestalt inom organisationen. Väl i Sovjetunionen återförenades Sirola också med Laukki, som tagit sig dit efter att ha flytt USA under en villkorlig frigivning från fängelset. Han hade dömts till frihetsstraff i de stora rättegångarna mot IWW i Chicago hösten 1918. Tillsammans skulle de båda senare organisera flytten av tiotusentals finskamerikaner till sovjetiska Karelen.

Men det är, som det brukar heta, en annan historia.

[email protected]

Fotnot: Den finskspråkiga tid­ning som återkommer i texten är känd under många namn: Den hette först Industrialisti, bytte namn till Sosialisti 1914, till Teollisuustyoläinen 1916 och därefter slutligen tillbaka till Industrialisti.

Publicerad Uppdaterad
3 hours sedan
Al-aqsamoskén
Tanvir Mansur har nyligen kommit tillbaka till Sverige efter tre månader som följeslagare på Västbanken. Foto: Privat

Följeslagare på Västbanken: ”Efter vapenvilan blev det ännu svårare”

Läget på Västbanken trappas upp och 40 000 palestinska flyktingar har tvingats från sina hem. Samtidigt har Sverige stoppat stödet till följeslagarprogrammet – Det är en jätterisk, säger Tanvir Mansur, som nyligen kom hem efter att ha varit följeslagare på Västbanken mellan november och februari.

Den 19 januari inleddes vapenvilan i Gaza. Två dagar senare inledde israeliska styrkor operation “Järnmur” på Västbanken. Enligt Unrwa är nu flyktinglägren i Jenin, Tulkarm och Nur Shams på Västbanken nästintill tomma efter att byggnader rivits av israeliska säkerhetsstyrkor.

Enligt Unrwa har rivningarna resulterat i den största tvångsförflyttningen av palestinier på Västbanken sedan kriget 1967. I slutet på februari meddelade Israels försvarsminister Israel Katz att 40 000 palestinier ”evakuerats” från flyktinglägren.

Motståndsrörelse mot vapenvilan

Strax efter att vapenvilan inleddes kom Tanvir Mansur hem från en annan del av Västbanken: Östra Jerusalem.

Han var där som följeslagare tillsammans med det Ekumeniska följeslagareprogrammet i Palestina och Israel, EAPPI. Som följeslagare är man på plats för att bevittna, dokumentera och rapportera om överträdelser mot mänskliga rättigheter.

Boende på i flyktinglägret Nur Shams lämnar sina hem under den israeliska militärens operation i området. Foto: Majdi Mohammed/TT

Följeslagarna är volontärer och av säkerhetsskäl finns det numera inte följeslagare på plats i de norra delarna. Men även i området kring Östra Jerusalem kunde han märka en upptrappning i samband med att vapenvilan inleddes. 

– Det blev fler vägspärrar och hårdare kontroller. Det gör att köerna blir outhärdligt långa. Rörligheten för palestinier var redan svår, men efter vapenvilan blev det ännu svårare.

Dessutom bildades en motståndsrörelse av missnöjda bosättare.

– När vapenvilan signerades skapades det som en motståndsrörelse från israeliska bosättare. Det skickades ut meddelanden från bosättargrupper om att de skulle misshandla palestinier som hämnd för vapenvilan. Folk engagerade i bosättarrörelsen arrangerade också stora protester som blockerade vägar i Jerusalem.

Hårdhänt israelisk polis

Tanvir Mansur fick även träffa familjer till fångar som släppts vid fångutväxlingen.

– För dem betyder det mycket att människor bryr sig. Att människor från olika länder kommer dit och lyssnar på deras historier, vad som ledde till att deras familjemedlem blev tillfångatagen, hur de behandlades i häktet, utan åtal, och också att de var väldigt lyckliga över att träffa sin familjemedlem.

En herde vallar getter i utkanten av Khan al-Ahmar på Västbanken. Foto: Oded Balilty/TT

Iklädd följeslagarvästen stod Tanvir Mansur bland annat utanför en skola i beduinbyn Khan al Ahmar. I höstas, berättar han, att israeliska bosättare byggde en utpost på en kulle nära byn.

– Utposten blockerar vägen för många barn som går kommer till skolan från en annan by. Bosättarna har sagt att de kommer ha sina hundar lösa och att det är barnens fel om de blir bitna, säger Tanvir Mansur. 

Elever och lärare i skolan i Khan al-Ahmar. Foto: Oded Balilty/TT

Dessutom bevittnade han hur hårdhänt israelisk polis gjorde id-kontroller och kroppsvisiterade människor som var påväg till Al-Aqsamoskén för fredagsbönen.

– Det jag har sett mest är unga palestinska män som blir kroppsvisiterade, det kan ibland ske på väldigt våldsamma sätt, säger Tanvir Mansur.

– Många förbipasserande reagerar inte då de vet att det inte kommer sluta bra varesig för dem eller de som utsatts för våldet. Det gör att palestinier bevittnar massa våld hela tiden, men försöker att inte låtsas om det.

Sida drar in stödet: Sista svenska gruppen på plats

Följeslagarprogrammet pausades efter den 7 oktober och återupptogs på nytt 2024, sedan dess har både ansökningarna och ekonomin för programmet minskat.

Under vintern kom beskedet att Sida slutar stödja följeslagarprogrammet.

Anledningen till att Sida inte ingått ett nytt avtal handlar om kraftigt minskad budget för utvecklingsbistånd till Palestina.

I ett mejl till Arbetaren skriver Anders Frankenberg, avdelningschef på LAMENA (Latinamerika, Mellanöstern och Nordafrika) såhär:

“Anledningen till att Sida inte ingått ett nytt avtal med programmet är att utvecklingsbiståndet till Palestina har fått en kraftigt minskad budget: från planerade 300 miljoner kr/år under den tidigare bilaterala strategin till 165 miljoner kr/år under den nuvarande. På grund av detta måste vi göra svåra avvägningar och anpassa oss”, skriver han.

Följeslagarprogrammet har deltagare från 21 olika länder och Sida har finansierat den svenska delen. Avtalet med den svenska delen av programmet gick ut den 31 december 2024.

“Just nu bedömer generalkonsulatet (i Jerusalem, reds. anm), som hanterar detta stöd, att vi inte kan ingå ett nytt avtal med programmet inom ramen för den nya strategin”, skriver Anders Frankenberg.

Al-Aqsamoskén i gamla stan i Jerusalem. Foto: Mahmoud Illean/TT

Tanvir Mansur berättar att det sedan den 7 oktober finns allt färre organisationer på plats. 

– I Jordandalen på Västbanken är det bara följeslagarprogrammet och israeliska fredsorganisationer som är på plats.

Tanvir Mansur är kritisk till att stödet dras in.

– Det är en jättestor risk för människor som redan lever i en sårbar situation, att ännu en organisation inte kommer kunna vara där med sin skyddande närvaro, säger Tanvir Mansur och berättar att Sidas stöd har varit viktigt för programmet.

Följeslagarprogrammet kommer visserligen fortsätta, men utan stöd från Sverige. Just nu är den sista svenska gruppen på plats. Svenskar har utgjort en stor andel av följeslagarna. Av de sjutton som är på plats nu är fem svenskar.

Publicerad Uppdaterad
7 hours sedan
Mannen klämdes till döds under arbetet med sin traktor i Nordanstigs kommun norr om Hudiksvall
Hittills i år har minst 14 personer dött på sina jobb runt om i Sverige. Foto: Johan Nilsson/TT

Man död efter kläm­olycka i norra Hälsingland

En man i 50-årsåldern omkom under torsdagen efter en arbetsplatsolycka i norra Hälsingland sedan han klämts fast i samband med lastning av en traktor. 

Det var under onsdagskvällen som förbipasserande larmade räddningstjänst om att en man klämts fast mellan sitt traktorsläp och en kran i Nordanstigs kommun strax norr om Hudiksvall.

Mannen, som var i 50-årsåldern, kördes akut till sjukhus där han under torsdagsmorgonen avled till följd av sina svåra skador. Dödsolyckan var den fjortonde hittills i år på svenska arbetsplatser, enligt Arbetsmiljöverkets statistik.

Publicerad Uppdaterad
1 day sedan
Många anställda på Northvolts batterifabrik i Skellefteå vet fortfarande inte om de får behålla sina jobb
Under onsdagen kom beskedet: Northvolt har ansökt om konkurs. Foto: Pontus Lundahl/TT

Northvolt i konkurs: ”Priset betalas av våra medlemmar”

Under onsdagsmorgonen kom beskedet. Batteritillverkaren Northvolt har gått i konkurs, ett besked som kastar ut tusentals anställda i en osäker framtid.

“Det är uppenbarligen mycket som har gått fel, och priset betalas nu av våra medlemmar. Ansvaret för detta behöver klarläggas”, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson i ett pressmeddelande.

Det krisdrabbade elbatteribolaget Northvolt har inte lyckats säkra de ekonomiska medel som behövts för att rädda företaget. Varken planerna på rekonstruktion i USA, som syftat till att skydda bolaget från konkurs, och ytterligare likviditetsstöd från bolagets långivare har inte varit tillräckliga. 

I ett pressmeddelande skriver bolaget:

”Som många företag i batterisektorn har Northvolt upplevt en rad svåra utmaningar de senaste månaderna som urholkat dess finansiella ställning, inklusive stigande kapitalkostnader, geopolitisk instabilitet, efterföljande störningar i leveranskedjan och förändringar i efterfrågan på marknaden.”

Under onsdagsmorgonen lämnades ansökan om konkurs in till Stockholms tingsrätt. Enligt Svt jobbar 5 000 personer i dagsläget på Northvolt, de flesta i Skellefteå. Konkursen drabbar även anställda i Västerås och Stockholm.

”I slutändan, med begränsad tid och tillgängliga ekonomiska resurser, kunde företaget inte nå de avtal som krävts för att säkra sin framtid”, skriver Northvolt i pressmeddelandet. 

Konkursbeskedet berör cirka 1 800 av IF Metalls medlemmar. 

“När den akuta fasen i det arbetet är avklarat finns det många frågor kring händelseutvecklingen som kommer att kräva svar”, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson i pressmeddelandet.

Även många av Unionens medlemmar drabbas. Facket har strax under 1 300 medlemmar på bolaget.

“Det är såklart ett tungt besked och en väldigt mörk dag för alla oss som varje dag jobbat hårt och hoppats att bolaget ska ta sig igenom denna tuffa tid”, säger Shaneika Jeffrey, vice ordförande för Unionen-klubben på Northvolt Ett i Skellefteå.

Sveriges Ingenjörer har cirka 650 medlemmar på företaget i Stockholm, Västerås och Skellefteå.

“Det här är ett oerhört tufft besked för våra medlemmar, som slitit hårt för att rädda företaget. För den gröna omställningen och för svensk konkurrenskraft skulle det vara förödande om de investeringar och den kompetens som förvärvats inte togs till vara. Europa behöver en batteritillverkning i världsklass”, säger Ulrika Lindstrand, förbundsordförande Sveriges Ingenjörer i ett pressmeddelande.

Största konkursen i modern svensk historia

Konkursen är den största i modern svensk historia, och en av de största historiskt sett. 

Härnäst kommer en konkursförvaltare, utsedd av domstol, se över processen inklusive försäljning av verksamheten och dess tillgångar. 

I samband med en konkurs kan konkursförvaltaren besluta om statlig lönegaranti, för att säkerherställa att de anställda får lön.

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Silas Aliki om följderna av ändringar i migrationsrätten som riksdagen förväntas rösta igenom den 12 mars 2025. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman / TT , Lo River Lööf Kollage: Arbetaren

Silas Aliki:
Regeringen ändrar migrationsrätten – ”ökat lidande”

Riksdagen röstar på onsdag den 12 mars om ett förslag att ta bort preskriptionstiden för utvisningsbeslut. Förslaget som förväntas gå igenom innebär att det blir omöjligt att söka asyl på nytt igen efter ett avslag utan att först lämna landet, skriver Silas Aliki och varnar för att lagändringarna kommer att öka både utsattheten och lidandet för de berörda.

Den 12 mars förväntas riksdagen rösta igenom förändringar i migrationsrätten som kommer att få stora konsekvenser. Regeringens syfte med de nya reglerna är att få fler personer som fått avslag på sina asylansökningar att lämna Sverige. Men vilka följder får de i praktiken?

I korthet kommer, enligt de nya reglerna som ska träda i kraft den 1 april, utvisningsbeslut inte att preskriberas så länge en person är kvar i Sverige. Det blir alltså omöjligt att söka asyl på nytt igen efter ett avslag utan att först lämna landet. Dessutom avskaffas möjligheten till så kallat spårbyte, det vill säga att en person som fått avslag på asylansökan kan söka arbetstillstånd utan att behöva lämna Sverige.

Spårbyte inte längre möjligt – vitt jobb räcker inte för att få stanna

Reglerna är utformade så att även alla ansökningar om förlängt arbetstillstånd avslås, om det första arbetstillståndet var ett sådant som personen fått genom spårbyte. Personer som arbetat vitt i Sverige i flera år, och som ofta återförenats med familjen, kommer att behöva lämna landet. 

Advokatsamfundet påpekade i sitt remissvar att de nya reglerna med stor sannolikhet kommer medföra att en större grupp redan mycket utsatta människor kommer att hamna i en sådan otrygghet att den måste anses oförenlig med utlänningslagstiftningen. 

Det bekräftar den bild som Statskontoret i en rapport nyligen kom fram till – det finns stora rättssäkerhetsbrister i den svenska asylprocessen. Möjligheten att söka asyl på nytt är därför en sorts säkerhetsventil, som i många fall kan läka bristerna hos Migrationsverket och leda till ett bättre resultat. En ventil som regering och riksdag alltså nu tar bort. 

Utsattheten ökar med nya asylregler

Men reglerna kommer inte, på det sättet som regeringen tror, leda till att människor utan tillstånd lämnar Sverige. 

Asylrättscentrum, som i över 30 år arbetat med att hjälpa människor att ta tillvara sina rättigheter i asylprocessen, har pekat på att statistik från åren 2021-2022 visar att omkring 21-29 procent av alla som söker någon form av uppehållstillstånd efter preskription får det.

Det innebär att människor som har behov av skydd inte längre kommer att kunna få det, eftersom man bara får en chans i den process som ibland har beskrivits som ett lotteri. Dessa människor kommer, visar forskning, i stor utsträckning välja att stanna kvar i Sverige, trots att de saknar möjlighet att få stanna. Att återvända upplevs helt enkelt som för farligt.

Större risk för exploatering på arbetsmarknaden

Risken är stor att de nya reglerna bara kommer att öka utsattheten och lidandet, och dessutom ge den informella ekonomi där papperslösa utnyttjas i bygg-, städ- och restaurangbranschen ännu fler människor att exploatera. 

Att dra in uppehållstillståndet för personer som befunnit sig lagligt i Sverige under hela sin tid här, och etablerat sig på arbetsmarknaden, framstår också det som en såväl mänsklig som ekonomisk katastrof. 

Lagstiftning som den här blir bara begriplig för den som inser att syftet med Tidölagets politik inte är att se till att den svenska arbetsmarknaden fungerar som den ska eller att människor följer fattade beslut. Syftet är att skapa oro, rädsla och en känsla av att inte vara välkommen hos bruna och svarta personer. Med eller utan uppehållstillstånd. 

Publicerad Uppdaterad
3 days sedan
Palestinsk man och ett barn sitter i en ambulans efter ett israeliskt bombanfall i Gaza i december 2024
Debattörerna ifrågasätter att Sverige har tagit emot sjuka och skadade personer från kriget i Ukraina men inte från Gaza. FOTO: Abdel Kareem Hana/TT

Hyckleri att inte ta emot patienter från Gaza

Sverige kunde ta emot sjuka från Ukraina – men inte från Gaza? Hyckleriet är fulländat, skriver svenska vårdarbetare tillsammans med företrädare för partiet Solidaritet, Visionspartiet och Feministiskt Initiativ.

I en replik på Expressen Debatt hävdar Sverigedemokraternas migrationspolitiska talesperson Ludvig Aspling att det är ”uteslutet” att Sverige ska ta emot sjuka från Gaza. Det är ett skamlöst exempel på nekropolitisk* retorik i dess mest avhumaniserande form.

Medan Sverige utan att tveka tog emot tusentals sjuka och skadade ukrainare när Rysslands invasion drabbade dem, ser vi nu hur samma medmänsklighet förvägras palestinierna – människor som utsätts för ett av vår tids mest brutala massmord.

Civila krigsoffer nekas vård

Vad är skillnaden? Är det hudfärgen? Är det namnen? Är det religionen? När ukrainska kvinnor och barn flydde bomber, var det ingen som ifrågasatte deras behov av skydd och vård. Då öppnades Sveriges dörrar med tal om solidaritet och mänskliga rättigheter. Men när det handlar om sjuka och skadade palestinier – då är det plötsligt omöjligt, då skapas undanflykter, då hänvisas det till ”fundamentalism” och ”hederskultur” som svepskäl för att neka vård åt civila krigsoffer.

Och det är ingen slump att detta nekropolitiska budskap ekar även från regeringshåll. När oppositionen i Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) uppmanade regeringen att ta emot patienter från Gaza, tog Tidöregeringens sjukvårdsminister Acko Ankarberg (KD) och biståndsminister Benjamin Dousa (M) snabbt till orda för att avfärda förslaget.

Strax därefter stämde Ludvig Aspling (SD), migrationspolitisk talesperson, in i kören med ett eget debattinlägg i Expressen, där han underströk att palestinier inte är välkomna i Sverige.

Avhumanisering av palestinska liv

Detta är nekropolitik i sin renaste form – makten att avgöra vilka liv som är värda att räddas och vilka som kan lämnas att dö. När den svenska regeringen aktivt motsätter sig att ge vård till döende palestinier, handlar det inte om kapacitet eller ekonomi. Det handlar om en medveten avhumanisering av palestinska liv, där en hel befolkning reduceras till ett politiskt problem snarare än individer med samma rätt till liv och hälsa som alla andra.

För vi vet att Sverige kan. Vi vet att vi har resurserna. Vi vet att vi har erfarenheten – vi använde den när det gällde ukrainska patienter. Men den politiska viljan saknas, för de som dödas och skadas i Gaza passar inte in i den europeiska berättelsen om ”de oskyldiga offren som vi måste hjälpa.” De är istället de oönskade, de obekväma, de som kan offras utan att det rör samhällets moraliska kompass.

Fråga om människosyn

Detta är inte bara en fråga om vårdplatser – det är en fråga om vilken människosyn som styr Sveriges politik. När Tidöregeringen, genom Ankarberg, Dousa och Aspling, sätter ner foten och säger att vi inte ska ta emot skadade palestinier, säger de samtidigt att vissa liv inte är värda att räddas. Det är den yttersta konsekvensen av den rasistiska nekropolitik som nu dikterar Sveriges humanitära hållning.

Hyckleriet är inte bara genomskinligt – det är en skamfläck på alla de principer om humanism och rättvisa som Sverige en gång påstod sig stå för. Att selektivt värdera liv beroende på deras etnicitet, religion eller hudfärg är rasism förklädd till politisk pragmatism.

Vi behöver inte fler ursäkter. Vi behöver en politik som inte gör skillnad på vilka liv som räknas och vilka som kan lämnas att dö.

Om Sverige kunde ta emot ukrainska patienter, då kan vi ta emot palestinska. Allt annat är ren och skär rasistisk nekropolitik.

Farhan Abdi, vårdbiträde, Wadajir förening, Malmö 
Shazia Ali, medlem i Palestinas vänner Linköping
Najm Amoura, ordförande, European Palestinian Youth Union
Seham Aweida, Eslövs Palestinavänner
Roxanda Bezares, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Sead Busuladzic, Visionspartiet 
Diana Castro, leg. sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Paola Castro Echeverri, sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Linus Castro Sköld, psykolog, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Corinne Dominique, pedagog, Nödrop Gaza
Alexandra Esser, danspedagog, medlem i Judiskt Upprop
Ingemar Fryklund, nätverket NU ÄR DET NOG!
Elin Gauffin, Tillsammans mot rasism
Lisa George-Svahn, specialistsjuksköterska, medlem i Healthcare workers 4 Palestine-Sweden

EvaMärta Granqvist, ordförande, föreningen Hjärta
Natte Hillerberg, ST-läkare, styrelseledamot i Läkare mot rasism
Lisbeth Henricsson, leg psykolog, medlem i Solidaritet
Erica Holm, leg. Sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Erik Höjer, medlem i Solidaritet
Arne Johansson, ordf Norra Järva Stadsdelsråd
Aysha Jones, Black Lives Matter Sweden
Sherriff Kandeh, Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa
Vilgot Karlsson, Socialistiskt Alternativ
Lovisa Kasström, läkare, Stockholm
Jonatan Kaye, Judar för Israelisk-Palestinsk Fred (JIPF)
Sarah Kim, leg. Sjuksköterska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Dali Kovacevic, undersköterska, Bred Antirasistisk Mobilisering
Kim Källman, examinerad läkare, medlem i Solidariska Vårdarbetare
Berit Larsen, medlem i Solidaritet
Anna Nelson, barnsjuksköterska, barnmorska, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Halimo Nuur, undersköterska, Lokala hyresgästföreningen Cactus, Malmö
Ramona Forsman, läkare, Stockholm, Nödrop Gaza
Alice Pietsch, Ingen människa är Illegal, Stockholm
Soledad Quintana Fernández, Feministiskt Initiativ   
Anna-Lena Roune, leg. sjukgymnast, Nödrop Gaza
Birgitta Råstander, Medmänniskor på Riksbron
Sunera Sadacali, allmänläkare, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden 
Ana Sarmiento Sanchez, läkare, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Katarzyna Wiatrowska, barnläkare, neonatolog, medlem i Health Workers 4 Palestine – Sweden
Magnus Wilhelmsson, medlem i Solidaritet 

Publicerad Uppdaterad
6 days sedan
Amalthea Frantz, chefredaktör på Arbetaren. Foto: Skärmdump från Turkish Aerospace Industries, Montage Arbetaren

Amalthea Frantz:
Sluta kryp för skurkstater – lämna Nato

Ett år har Sverige varit medlem i Nato. Ett år för mycket. Regeringen borde ansöka om utträde nu, innan den skämmer ut sig ännu mer.

Maktfullkomlighet och militarism leder alltid till ett helvete för vanliga människor. Oavsett vilken stat det handlar om. Men vissa stater är mer skurkaktiga än andra. I den militära alliansen Nato finns länder som Ungern och Turkiet. Och förstås den stora jätten: USA. 

Den 7 mars är det ett år sedan Sverige blev medlem i Nato. Det skedde hastigt – jämfört med de föregående 200 åren av alliansfrihet. Ändå blev själva inträdet på många sätt utdraget, mycket på grund av att Turkiet ställde krav på krav. De flesta var kopplade till att Sverige inte sågs som tillräckligt avståndstagande från alla former av kurdisk självständighetsrörelse. Turkiet ville också att Sverige skulle börja exportera vapen till landet igen – något som inte hade skett sedan Turkiet invaderade norra Syrien 2019. 

Turkiet testar stridshelikoptrar ovanför våra huvuden

Vi vet hur det slutade. Sveriges regering gjorde allt för att blidka den maktgalna president Erdoğan. Och mindre än ett år senare testar Turkiet sin första inhemskt utvecklade stridshelikopter rakt över våra huvuden, som Arbetaren kan rapportera i dag

”Väderleken i bergen i norra Kurdistan liknar den i norra Sverige under vintern. Så det är tydligt vilka som är måltavlan för de här helikoptrarna”, som en representant för Rojavakommittérna sammanfattar det. 

Samtidigt leds USA av den minst lika maktgalna Trump. Som just nu uppges planera ”stora förändringar” inom Nato och hårdare villkor för medlemsländerna. Trump, som dessutom knyter krigsförbrytaren Putins Ryssland allt närmare sig. En besvärande verklighet för alla, inte minst inom vänstern, som tyckt att Ryssland inte är så illa – dels på grund av pervers Sovjetnostalgi, dels eftersom man gillar allt som utmanar USA:s makt i världen. Vad det borde brinna i deras huvuden nu.

Lämna ”det tomma skalet” Nato

Kom igen, Sveriges regering. Gör något någorlunda rätt för en gångs skull. Skyll på det förändrade läget och lämna Nato. Kanske kan ni också utlysa den där folkomröstningen, som vi inte ansågs mogna för tidigare?

Så slipper ni skämmas ännu mer. Och slipper krypa för skurkstater på köpet.

Även den gamle moderaten Carl Bildt kallade i dagarna Nato för ”ett tomt skal”, eftersom det inte går att lita på USA längre. Vad händer om Sverige faktiskt skulle stå inför ett krigshot? Plötsligt ter det sig inte alls otroligt att Trump skulle kräva att regeringen lovar USA all svensk järnmalm plus en fantasiljon dollar, eller något i den stilen, för att ens överväga att hjälpa till. Och tror någon i hela världen att det i så fall är en god idé att skicka Ulf Kristersson till den förhandlingen?

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Ascher, Lönnberg, Rosengrenska, papperslösa
Henry Ascher och Lina Lönnberg är båda aktiva inom Rosengrenska stiftelsen, som i år tilldelas Arbetarens Ottarpris. Foto: Volodya Vagner

Eldsjälar ger papperslösa vård på Rosengrenskas mottagning

I över 25 år har vårdarbetare i Göteborg nätverkat för papperslösas rätt till hälso- och sjukvård genom mottagningsverksamhet och opinionsbildning. Arbetaren besöker mottagningen och Rosengrenska stiftelsen som i år tilldelas Ottarpriset.

Vid första anblicken ser det nästan ut som en helt vanlig vårdcentral. Inskrivningen sker på bottenplan. Runt hörnet från entrén sitter patienter tålmodigt och väntar på att det ska bli deras tur. Vid kassan hanteras kvitton, recept och kontanter. Men detta är ingen vanlig vårdcentral. I stället för att betala så får patienterna små ersättningar, bland annat för att täcka kostnader för mediciner.

Även mottagningens interna rutiner skiljer sig från den vanliga vårdens digitaliserade vardag. Här är det små färgglada lappar som skickas runt, från fack med skyltar som ”sjuksköterska”, ”psykolog”, och ”tandläkare” vid inskrivningen, till respektive undersökningsrum en trappa upp, och i slutändan till journalarkivet.

Mottagning för papperslösa

Arbetet flyter på, det är uppenbart att teamet är väl inkört. De flesta av det tjugotal personer som sköter mottagningen har bakgrund inom vården, men arbetet de utför här i kväll sker helt ideellt. Detta är Rosengrenska stiftelsens mottagning för Göteborgs papperslösa. Varannan vecka erbjuder teamet av sjuksköterskor, läkare, tandläkare, psykologer och tolkar vård åt personer som lever i Sverige – men utanför systemet.

Stiftelsen har ett tätt samarbete med flera andra ideella aktörer, som också finns på plats under mottagningen. Diakoner från Svenska kyrkan erbjuder socialt stöd, en grupp vid namn Rosenjuristerna ger råd i rättsliga frågor, och en optiker från biståndsorganisationen Vision for All utför synundersökningar och utrustar patienter med begagnade glasögon. Av säkerhetsskäl hålls adressen för mottagning hemlig.

På Rosengrenska utförs synundersökningar och patienterna utrustas med begagnade glasögon. Foto: Volodya Vagner

Rosengrenska stiftelsen grundades 1998. Dess namn inspirerades av ett kassaskåp av märket Rosengren som hade donerats till verksamheten vid grundandet.

– Vi följde den göteborgska traditionen med mecenat-namn som Sahlgrenska. Det blev lite av ett uttryck för en slags humor och värme som jag tror att vi bär med oss i arbetet också, berättar en av medgrundarna, barnläkaren och folkhälsoprofessorn Henry Ascher.

Enligt honom är det viktigt att hålla fast vid positiva känslor för att orka ge stöd åt människor i en ofta mycket desperat situation. Hans drivkraft i arbetet föddes bland annat ur den egna familjehistorien. Henry Aschers morföräldrar, som hade judisk bakgrund, anlände till Sverige som flyktingar från Nazityskland.  

Papperslösa har rätt till sjukvård i Sverige

Sedan etableringen har Rosengrenska följt tre mål: Att ge papperslösa tillgång till vård, att sprida kunskap om deras situation, och att avskaffa sig själv som organisation. Eftersom alla människor har rätt till sjukvård anser man att det egentligen inte borde finnas någon ideell och underjordisk specialmottagning för utestängda personer.

Ett steg i denna riktning kom 2013, då riksdagen beslöt att även personer utan tillstånd att vistas i Sverige har rätt till sjukvård. För Rosengrenska innebar det ett skifte från att själva erbjuda många sjukvårdstjänster till att numera framför allt stötta papperslösa i att ta tillvara sina rättigheter inom den offentliga sjukvården. Trots att papperslösa enligt lag i dag har rätt till en relativt bred tillgång till vård har många nämligen fortfarande svårt att utnyttja denna rättighet.

– Utan det här stödet hade jag aldrig klarat mig, då hade jag varit död nu, säger exempelvis en kvinna i 60-årsåldern som besökt mottagningen i ungefär ett år.

Rosengrenska stöttar papperslösa i att ta tillvara sina rättigheter inom den offentliga sjukvården. Foto: Volodya Vagner

Hon kom till Sverige för ett antal år sedan men saknar uppehållstillstånd, och vill förbli anonym. Tipset om mottagningen fick hon av en bekant.

Utöver finansiellt stöd för köp av diabetesmediciner, får hon av Rosengrenska hjälp med att få behandling hos den offentliga vården, där kunskapsbrist om papperslösas rättigheter ofta blir ett hinder. I handen håller kvinnan en lapp hon fått på Rosengrenskas mottagning, som hon ska visa vid sitt nästa besök på vårdcentralen. På den förklaras hennes hälsosituation och vad det är hon behöver.

Tog del av Ottars sexualupplysning i skolan

Enligt Henry Ascher är det i många fall sådana små, till synes symboliska insatser, som gör stor skillnad för patienternas hälsa.

– Det kan ju tyckas banalt, men den där lilla lappen vi ofta utrustar folk med, den är jätteviktig, säger han.

Även denna insikt, om vikten av upplysning kring hälsofrågor, inspirerades bland annat av hans mammas tidiga år i Sverige, och en händelse som Henry Ascher säger gör honom särskilt glad över att organisationen han är med i tilldelas Ottarpriset: I den svenska skolan fick hans mor ta del av sexualupplysning med Elise Ottesen-Jensen.

Ottars besök på mammans skola ska ha väckt en del kontroverser bland elevernas föräldrar, berättar han. Men Henry Aschers morföräldrar, som satte högt värde på utbildning, och vars beslut att fly från Tyskland togs när det infördes raslagar som skulle gjort det omöjligt för deras dotter att plugga på universitet, uppskattade Ottars insatser i skolan.

Vikten av kunskap för människors fysiska välbefinnande tycker Henry Ascher sig även funnit stöd för i sin forskning i folkhälsa. 

– Att veta att man har rättigheter, och med självförtroende kunna utkräva sin rätt, det är otroligt viktigt för en människas hälsa, säger han.

Uppmuntrar till egenmakt genom information

Hans kollega Lina Lönnberg, psykolog och styrelsemedlem i Rosengrenska, håller med. Samtidigt understryker hon vikten av att kontakten med patienterna även i det lilla ska präglas av Rosengrenskas mål om självavskaffande.

– Vi försöker ju alltid uppmuntra en slags egen makt, alltså att folk inte känner att de måste gå via oss.

I slutet av mars kommer en ny mottagning att slå upp portarna i Göteborg via ett samarbete mellan Rosengrenska, Röda korset och Västra Götalandsregionen. Foto: Volodya Vagner

Det är en strävan som på senare år har motverkats av de allt mer repressiva tongångarna i den svenska migrationsdebatten. Enligt Lina Lönnberg och Henry Ascher har diskussionen kring förslaget om en angiverilag, alltså att offentliganställda skulle vara tvungna att anmäla papperslösa patienter till polisen, redan skapat stor osäkerhet kring att söka vård bland papperslösa. Detta trots att någon sådan lag ännu inte klubbats.

Är Rosengrenskas slutmål om att bli överflödiga mer avlägset i dag än tidigare, med tanke på den politiska utvecklingen?

– Både ja och nej, säger Lina Lönnberg.  

– På ett sätt finns det ju krafter i dag som inte fanns för tio år sedan, som ifrågasätter de mänskliga rättigheterna, och menar att de skulle vara något man måste förtjäna.

Ny mottagning öppnar under våren

Men å andra sidan menar hon sig även se en annan utveckling. Mot slutet av mars kommer nämligen en ny mottagning att slå upp portarna i Göteborg. Det är ett samarbete mellan Rosengrenska, Röda korset och Västra Götalandsregion. Projektet, som omfattar två sjukskötersketjänster, finansieras av regionen.

– Vår förhoppning är så klart att det kan bli en del i det här att avskaffa oss själva, säger Lina Lönnberg.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Rosengrenska stiftelsen i Göteborg arbetar för papperslösas rätt till vård. Lina Lönnberg är psykolog och styrelsemedlem. Foto: montage Arbetaren, Konstnären till verket: Kasra Alikhan, Volodya Vagner

Rosengrenska stiftelsen får Ottarpriset 2025

Ottarpriset tilldelas i år Rosengrenska stiftelsen för deras arbete för att papperslösa ska ha rätt till vård. Lina Lönnberg är psykolog och har varit aktiv i 20 år. Hon berättar för Arbetaren om hur de arbetar för att papperslösa ska få tillgång till såväl blöjor som mediciner.

Rosengrenska stiftelsen i Göteborg började erbjuda vård för papperslösa 1998. På frivillig basis arbetar ett nätverk av vårdpersonal för att papperslösa ska få samma tillgång till vård som övriga invånare. 

Nu tilldelas de Ottarpriset, ett pris som Arbetaren delar ut årligen för att uppmärksamma personer eller organisationer som verkar i andan av Elise ”Ottar” Ottesen-Jensen. Priset, som består av en summa på 10 000 kronor, instiftades 2017.

– Det är med stor glädje och stolthet, respekt och ödmjukhet som vi nåtts av beskedet att Rosengrenska stiftelsen tilldelas årets Ottarpris. I en tid när demokratiska fri- och rättigheter runt om i världen är under attack, och just nu mer än 122 miljoner människor är på flykt undan krig, konflikter och förföljelse, drabbas tyvärr som alltid kvinnor och barn ojämförligt hårdast, säger Gunnar Henning, ordförande för Rosengrenska stiftelsen. 

”Sedan 1998 har detta frivillignätverk av vårdarbetare i Göteborg ihärdigt stått upp för papperslösas rätt till vård. Likt Elise ’Ottar’ Ottesen-Jensen prövar de ständigt nya vägar för att nå de mest behövande med livsviktig vård och kunskap”, skriver Arbetaren i sin motivering.

– I dag är Ottar nog mest känd för sitt arbete med sexualupplysning, hon grundade ju RFSU. Men hon var också en aktiv antifascist som hjälpte flyktingar, bland annat genom att låta dem bo hemma hos henne. Hon gjorde skillnad i praktiken och nådde de mest utsatta, precis som Rosengrenska, säger Amalthea Frantz, Arbetarens chefredaktör. 

”Bristande kunskap tvingar fram absurda val”

Arbetaren träffar psykologen Lina Lönnberg som sitter i styrelsen för Rosengrenska och som varit aktiv i nätverket sedan 2005. Likt Gunnar Henning pekar hon på att papperslösa kvinnor är en särskilt utsatt grupp och att en stor andel av besökarna på Rosengrenska är kvinnor.

”Prispengarna kommer att gå direkt in i verksamheten och komma patienterna till nytta”, säger Lina Lönnberg. Foto: Volodya Vagner

Visserligen har papperslösa sedan den 1 juli 2013 rätt till viss subventionerad vård. Lina Lönnberg pekar på att bristande kunskap om papperslösas rätt till subventionerad vård och subventionerade mediciner tillsammans med den utsatthet och fattigdom som präglar ett liv i papperslöshet gör att människor ställs inför absurda val.

– En nybliven mamma kan tvingas välja mellan att ge mjölkersättning till sitt barn och att hämta ut antibiotika för lunginflammation till sig själv. En gravid kvinna kan tvingas välja mellan att avstå från att genomgå en medicinskt nödvändig sen abort och att sätta sig i skuld till personer som utnyttjar hennes utsatthet, säger Lina Lönnberg.

Lag ger papperslösa rätt till vård

Den 1 juli 2013 fick papperslösa laglig rätt till viss subventionerad vård, när det gäller vård ”som inte kan anstå”.

– Det blandas ibland ihop med akutsjukvård, men egentligen handlar det om en ganska omfattande tillgång till vård, säger Lina Lönnberg.

Regionerna, som har ansvar för sjukvården, har skyldighet att erbjuda papperslösa vård och tandvård ”som inte kan anstå”, mödravård, vård vid abort, preventivmedelsrådgivning, samt läkemedel som förskrivs i samband med vården. Dessutom har regionerna även skyldighet att erbjuda hälsoundersökning om detta inte är ”uppenbart obehövligt”. Vad detta innebär behöver avgöras av den behandlande läkaren eller tandläkaren i varje enskilt fall, skriver Socialstyrelsen på sin hemsida.

Lina Lönnberg vill tillägga där att ”vård som inte kan anstå” innefattar: minst vård som kan motverka ett mer allvarligt sjukdomstillstånd, vård för att undvika mer omfattande vård och behandling samt vård för att minska användningen av mer resurskrävande akuta behandlingsinsatser.

Rosengrenskas arbete omfattar att kontakta vårdgivare som feldebiterar patienter. De ger även ersättning för läkemedelskostnader och delar ut vad de kallar barnpeng till nyblivna föräldrar.

– Vi hjälper till med barnpeng för att nyblivna föräldrar ska ha råd att köpa blöjor och mjölkersättning och samtidigt ha råd till mat och mediciner för egen del. Ingen ska behöva välja mellan blöjor och mediciner. Prispengarna kommer att gå direkt in i verksamheten och komma patienterna till nytta, säger Lina Lönnberg.

– Sverige har skrivit under de mänskliga rättigheterna. Det innebär att alla ska ha rätt till hälsa och samma rätt till vård, påpekar hon.

Samtidigt ser hon med oro på utvecklingen som skett de senaste tio åren.

– I dag finns det fler som ifrågasätter mänskliga rättigheter, säger Lina Lönnberg.

Kamp mot angiveri

Något som präglat de senaste åren har varit diskussionen om en angiverilag, som befarades göra vårdpersonal skyldig att ange papperslösa som sökte vård. 

Rosengrenska stiftelsen har varit en av de aktörer som varit med och kämpat mot en angiverilag. De har deltagit i demonstrationer och tillsammans med representanter för 40 olika organisationer uppmanade de regeringen 2023 ”att dra tillbaka förslagen och respektera vårdens yrkesetik samt alla människors rätt till en trygg och säker hälsa- och sjukvård” i en debattartikel i Dagens Samhälle.

Gunnar Henning menar att bara förslaget om angiverilag fick effekter. 

– Många trodde redan att det var lag, både papperslösa och inom vården. På så vis är syftet nästan uppnått. Det skapar oro och brist på tillit hos en grupp som ofta redan har svårt att lita på myndigheter, säger Gunnar Henning.

I november när regeringens utredare Anita Linder presenterade vad hon kommit fram till i Utredningen om stärkt återvändandeverksamhet, hörde vårdpersonal inte till den grupp som skulle omfattas av den så kallade informationsplikten. Förslaget i dess nuvarande form innebär att Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Kriminalvården, Kronofogden, Pensionsmyndigheten och Skatteverket på eget initiativ ska lämna uppgifter om papperslösa till polisen.

I tider där mänskliga rättigheter ifrågasätts, anser Lina Lönnberg att det är viktigt att rikta strålkastaren mot verksamheter som verkar för att upprätthålla gemenskap och medmänsklighet.

– De mänskliga rättigheterna har inte bara en plats när alla håller med om dem, de kom till för att avslöja maktmissbruk och motverka att grupper ställs mot varandra. Rosengrenska är en plats där människovärdesprincipen gäller och inte bara är ord på ett papper, säger Lina Lönnberg.

Samarbetar med Västra Götalandsregionen

Under förra året inledde Västra Götalandsregionen ett samarbete med Rosengrenska stiftelsen och Röda korset, där organisationerna ska fungera som en brygga som kan se till att papperslösa får den vård de har rätt till av regionen, något som Dagens nyheter rapporterat om. Genom samarbetet ska kunskapen om papperslösas rättigheter stärkas hos vårdgivaren och dessutom anställs två sjuksköterskor, som ska säkerställa att papperslösa får den vård de har rätt till.

Gunnar Henning är positiv till att politikerna tar ansvar för att se till att de uppfyller lagen. Generellt anser han att det är viktigt att lyfta de positiva krafterna.

– Vi har utmärkta samarbeten där vi ser samma problematiska bild men också möjligheter till att förändra, säger Gunnar Henning.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Stockholms ls av SAC blockerar en sushirestaurang intill Hötorget
Ett trettiotal personer slöt upp för att delta i en facklig blockad mot en restaurang i Stockholm och därmed visa sitt stöd för de ukrainska kvinnor som ska ha utnyttjats på restaurangen. Foto: Johan Apel Röstlund och Håkan Gustafsson

Facket sätter restaurang i blockad – anklagas för att ha utnyttjat ukrainska arbetare


Med ekonomiskt stöd från Arbetsförmedlingen ska ägaren för den populära sushirestaurangen i centrala Stockholm, enligt facket, ha utnyttjat ukrainska krigsflyktingar. Själv nekar han till alla anklagelser, men de fyra kvinnor Arbetaren pratat med vittnar om både trakasserier och utebliven övertidsersättning. Under onsdagen satte facket därför restaurangen i blockad.

Enligt fyra före detta anställda på en välbesökt sushirestaurang i Stockholm har de arbetat 12-timmarsdagar utan vare sig övertidsersättning eller intjänade drickspengar samt trakasserier från ägaren.

Det är mitt i lunchrusningen vid en tvärgata intill Hötorget mitt i centrala Stockholm. Här, på den populära sushirestaurangen, arbetade fram till alldeles nyligen Olga, Natalia, Alena och Victoria, som inte vill uppge sina efternamn, från Ukraina. De kom till Sverige vid krigsutbrottet för drygt tre år sedan och fick genom ett så kallat introduktionsjobb från Arbetsförmedlingen anställning på restaurangen. Tanken med introduktionsjobb är att genom statliga medel hjälpa nyanlända att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden.

Jobbet blev dock en mardröm.

– Vi var hjälplösa, kände oss förnedrade och orättvist behandlade, säger Natalia i snålblåsten på väg mot sin före detta arbetsplats.

De fyra före detta kollegorna vittnar alla om trakasserier och diskriminering från arbetsköparen, en man som driver flera sushirestauranger i Stockholmsområdet, och som enligt facket Stockholms LS satt i system att utnyttja krigsflyktingar från just Ukraina. Bland annat genom 12-timmarsdagar utan lunchrast och beordrat övertidsarbete utan betalning.

Olga, Natalia, Alena och Victoria vittnar om arbetsförhållandena på restaurangen där de jobbat. Ägaren säger dock till Arbetaren att det de säger inte stämmer. Foto: Johan Apel Röstlund

– Det de säger är inte rätt, mer än så vill jag inte uttala mig, säger restaurangägaren till Arbetaren och hänvisar i stället till sin advokat, som tillfälligt befinner sig på fjällresa.

Facket uppmanade dokumentera diskriminering

När de fyra kvinnorna vände sig till facket fick de uppmaningen att börja dokumentera den påstådda diskrimineringen och i en ljudinspelning hörs hur chefen förklarar att reglerna ser olika ut beroende på varifrån den anställda kommer.

– Så fort vi påpekade något fel blev han arg, säger Olga.

Efter att förhandlingarna mellan facket och restaurangägaren strandade tidigare i veckan försattes serveringen under onsdagen i blockad.

Solidariska byggare i blockaden

Ett trettiotal personer, många av dem ukrainska byggarbetare från det uppmärksammade facket Solidariska byggare, slöt upp med fanor, varselvästar och en stor banderoll framför entrén där de delade ut flygblad till förbipasserande. Många lunchgäster valde att vända i dörren sedan facket informerat om läget.

– Jag är glad att så många är med och att det förhoppningsvis innebär rättvisa för oss, säger Natalia.

Blockaden kommer enligt Stockholms LS att fortsätta fram tills dess att den obetalda övertidsersättningen samt drickspengarna har betalats ut.

Arbetsförmedlingen har stoppat sina utbetalningar till restaurangen och utreder nu missförhållandena.

Publicerad Uppdaterad
1 week sedan
Ur Under a Blue Sun. Foto: Daniel Mann/Tempo dokumentärfestival

Tempo berättar om världen och om oss i den

Årets Tempo dokumentärfestival känns mer aktuell än någonsin. Fast gör den inte alltid det? Josephine Askegård har sett några av festivalens filmer.

Fram till den 9 mars pågår dokumentärfestivalen Tempo på ett flertal biografer i Stockholm. Mer än vanligt tycks festivalen kommentera samtiden med det som dominerar nyhetssändningarna. Galenskaperna som utgår från Vita huset i Washington DC slipper vi beskåda.

Tempos verkliga styrka är att de, olikt de flesta nyhetssändningar, låter oss slippa männen vid makten. I stället får de underrapporterade, de i minoritetsställning och människor utan formell makt ta plats. Rätten att få uttrycka ilska, njutning, rädsla, sorg eller tvekan är lika självklar här som att vara larger than life genom drömmar eller olika typer av förvandlingar – kanske för livet.

Intimt om transitioner

En av de första filmerna jag ser är Trans Memoria, Victoria Versaus dryga timmen långa möte med två andra transkvinnor under könsbekräftande operationer i Thailand. En ganska skakande dokumentation av tre på samma gång sköra, på gränsen till existentiellt ifrågasättande personer som med en samtidigt oerhörd målmedvetenhet kastar sig in i ett kirurgiskt förlopp som inte ens de själva har förutsett vidden av, åtminstone inte regissören och huvudpersonen själv.

De tre genomgår en total kirurgisk ombildning/korrigering av underlivsorganen, dessutom på en plats långt ifrån sina hemorter i Europa. Med i samtalen finns också en tidigare vän till Victoria Verseau: Meril, som tog sitt liv en tid efter sin operation.

Trans Memoria. Foto: Victoria Versau/Tempo dokumentärfestival

De smärtsamma, kirurgiska detaljerna tar plats i filmen, och de tvingar oss som bjuds in utifrån, till många reaktioner samtidigt; förundran, skepsis och respekt. Filmen kräver i gengäld ett allvarligt engagemang av oss. Oavsett vilket val åskådaren gör i sitt eget liv blir det svårt att värja sig. Det finns inte mycket här som signalerar befrielse eller glädje i processen, samtidigt är det svårt att sätta sig till doms över hur en ung transperson kämpar för att komma igenom det som skapar ångest. 

Med detta sagt finns det vissa moment som känns väl privata, och det är inte de fysiska detaljerna utan en barnslighet i presentationen, med stillsam ambient musik, långa och kontemplativa tagningar av en växt eller möbel i närbild. Samt den totala bortvändheten från allt som inte tillhör det som resan till sjukhuset i Thailand handlar om. Vare sig tillvaron hemma i Sverige eller världsläget existerar här, vilket förstärker klaustrofobin. 

Ruiner i Eyes of Gaza

En grupp filmer berör situationen som pågått i halvtannat år i Gaza. Samtidigt som stora delar av Gaza – kanske de flesta – har bombats sönder och samman med sina invånare har insynen varit minimal. Mahmoud Atassis Eyes of Gaza följer Abdalqader Sabbah, Mohammed Ahmed och Mahmoud Sabbah, tre palestinska journalister som reser och vandrar genom ruinerna i den palestinska landremsan. Vare sig de rör sig i norra, östra eller södra delarna är detta i princip det enda som finns. En man sitter framför sitt hus i Az-Zaytouka i sydöstra Gaza och slår ut med händerna, det finns bara raserade väggar kvar bland andra raserade väggar. Han vittnar om att de israeliska trupperna enbart kom för att demolera byggnader och strukturer. Här fanns inget motstånd när de kom. 

Eyes of Gaza. Foto: Mahmoud Atassi/Frontline

På Al-Shifa Hospital ligger patienterna bakom filtar och mumlar förvirrat. Personalen frågar efter räderna var det skulle kunna finnas vapen? Allt är förstört, kilometer efter kilometer. De trånga passagerna mellan husen är likadana vart man än kommer. Skillnaden är att på ett ställe leker barn med några bildäck, på ett annat ligger några små barn och gråter, skadade efter en räd. Ovanför deras huvuden kommer ett flygplan och släpper fallskärmar med några säckar mjöl och konserver, en så liten mängd att knappt någon orkar söka upp var nedsläppet landat. 

De tre journalisterna dokumenterar och skapar samtidigt en vardag för dem de möter. Situationen är snarare stillsam, sorgsen, än ilsken. Förutom då det larmas om ett anfall. Att journalister är direkta måltavlor är känt, de utgör snarare måltavlor än skyddas av sitt “PRESS” tryckt på ryggen till skyddsvästarna. I december 2024 rapporterade Reportrar utan gränser i sin årsrapport att 145 journalister dödats, varav minst 35 i tjänsten, i Gaza sedan oktober 2023. 

Situationen är välkänd och i viss mån dokumenterad i bild, men att se dessa män vandra genom det ruinlandskap som fortfarande är människors hem, är något alldeles särskilt. 

Minnet av en filminspelning

Det finns andra delar av Palestina – delar som nu kallas Israel – som är demolerade stenlandskap. I Daniel Manns Under a Blue Sun återskapar regissören minnet av en filminspelning i Negeveöknen i slutet av 1980-talet. I Sylvester Stallones film Rambo 3 föreställde området Afghanistan, och Mann bjuder med den palestinska konstnären Bashir, som var med och skapade specialeffekterna i actionfilmen. För den som är lite påläst är området laddat, till exempel utspelar sig delar av Adania Shiblis uppmärksammade roman En oansenlig detalj (2021) här 1949, då en palestinsk flicka utsätts för ett övergrepp av israeliska militärockupanter.

Kontrasterna mellan en amerikansk actionfilm som avnjuts i soffan eller på bion med en kartong popcorn, och verklighetens maktövertagande och våld mot bosatta som körs bort eller helt enkelt utplånas blir effektfull. Här finns rester av palestinska familjer som bebodde området innan det israeliska, våldsamma övertagandet, och några av dem som fortfarande lever här berättar om ett sekel av daglig existentiell kamp för rätt till hembygden.

Forest. Foto: Lidia Duda/Tempo dokumentärfestival

Varje pusselbit av verkligheten skapar världen så som vi ser den. I invigningsfilmen Yalla Parkour berättar Areeb Zuaiter om sin mamma som hemma i Malmö drömmer om det som var hemma en gång – stränderna i Gaza. Hennes glädje blir att följa ungdomar som fortfarande utövar parkour bland ruiner och flyktingläger. 

En film som berättar om en pågående vardag mitt i ett Europa klämd mellan världsmakterna är Forest, som utspelar sig i Polen nära belarusiska gränsen. En familj som sökte drömmen om självförsörjning på landet hamnar mitt i Lukansjenkos cyniska hantering av flyktingar som luras att bli gisslan mot övriga Europa. Filmen berättar om verkligheten – den som vi sett tidigare, som i Agnieszka Hollands Green Border (1924). Så möts dokumentären med spelfilmer och vi möter varandra ännu närmare verkligheten. Som alltid på Tempo. 

Publicerad Uppdaterad