Det finns fortfarande en tendens inom kvinnorörelsen att glömma eller ignorera hur vita kvinnors frigörelse vid mer än ett tillfälle förbisett – eller skett på bekostnad av – rasifierade kvinnor. I sin bok They Were Her Property, som kom ut tidigare i år, visar den amerikanska forskaren Stephanie E. Jones-Rogers hur egna slavar var en direkt förutsättning för den relativa självständighet som vita kvinnor kunde uppnå i den amerikanska södern. Anna Remmets bjuder på en tillnyktrande guidning genom en historia där inte heller tidiga svenska feministikoner går fria från ansvar.
[BOK] They were her property
Stephany E. Jones-Rogers
Yale University Press, 2019
[BOK] Könspolitiska nyckeltexter. Från äktenskapskritik till sexualupplysning 1839–1930
Red: Klara Arnberg, Fia Sundevall, David Tjeder
Makadam förlag, 2012/2019
Många, inklusive jag, såg nog i Ari Asters bisarra och groteska film Midsommar som gick upp på bio i somras en slags feministisk triumf när huvudpersonen i sin roll som nykrönt ”majdrottning” fick besluta om avrättningen av sin skitstövel till pojkvän. Filmen, som handlar om en grupp sedvanligt aningslösa amerikanska ungdomar som kommer till en isolerad svensk by där idyllen snabbt krackelerar och blir till fasa, kan tolkas som en mörk berättelse om hur en traumatiserad och olycklig ung kvinna till slut finner gemenskap, måhända i en blodtörstig sekt.
Men ett par veckor senare läste jag en artikel som förde fram tesen att huvudpersonen Danis bokstavliga blomstrande i (den helvita) svenska sekten som filmen skildrar inte bara äger rum i den jordmån som utgörs av pojkvännens lik, utan också liken efter de i rasifierade personer som tidigare i berättelsen fått sätta livet till. Asters film, menar skribenten, är inte en film om kvinnors frigörelse i allmänhet utan en fantasi om vit kvinnlig frigörelse.
Artiklar av det slaget är exempel på den sorts tillnyktring eller ”glädjedödande” (för att låna ett ord av den feministiska och postkoloniala teoretikern Sara Ahmed) som ibland infinner sig efter den initiala lyckokänsla som feminister som, liksom jag, saknar erfarenhet av rasism kan känna inför olika fenomen.
Som när en gläds med den fattiga barnhemsflickan i Jane Eyre när hon är på väg att få såväl prinsen som slottet, men plötsligt hör den inlåsta västindiska kvinnan röra sig uppe på vinden. Eller som när vi tillsammans med en av författaren Kerstin Thorvalls huvudpersoner känner ruset av att som medelålders kvinna äntligen få dansa på Kuba efter ett liv som förtryckt och rädd liten flicka tills vi känner den bittra bismaken av kolonialism och får syn på den rasistiska blick som vi misstagit för kärleksfull.
För en tid sedan var jag på Orsaymuseet i Paris. Jag hade gått igenom samlingen med dess nästan uteslutande manliga konstnärer med sina näckrosdammar och frukostar i det gröna utsmyckade med nakna kvinnor. När jag så kom fram till den tillfälliga utställningen Le modèle noir (”Den svarta modellen”), som handlade om skildringen av svarta personer i konsten från tidigt 1800-tal och framåt, var den första målningen jag såg gjord av en av de få kvinnor som kring 1800 hade möjlighet att verka som konstnär.
Den upprymdhet jag brukar känna inför att stöta på en av historiens skapande kvinnor hindrades dock från att infinna sig av målningens påträngande verklighet. Porträttet var Marie-Guillemine Benoists (1768–1826) tavla som förut kallades ”Porträtt av en /n-ordet i femininum/”. På informationstexten bredvid läste jag att det lyckats fastställas att kvinnan som avbildas i halvfigur med bar överkropp hette Madeleine, så numera heter målningen ”Porträtt av Madeleine”.
Brydde sig kvinnan framför staffliet med penseln i hand om hennes namn? Vad gör det för skillnad att vi vita turister vet att det är Madeleines blottade kropp vi fortsätter att betrakta mer än 200 år senare? Benoists ”Porträtt av Madeleine” må vara ett nästan övertydligt exempel: den vita kvinnan med penseln i hand som skapar sig en plats i den manliga konstvärlden med den svarta kvinnans blottade kropp som medel. Men som bekant finns det fortfarande en tendens inom kvinnorörelsen att glömma eller ignorera hur vita kvinnors frigörelse inte sällan förbisett – eller skett på bekostnad av – rasifierade kvinnor. Förvisso har kvinnorörelsen de tidiga suffragetterna att tacka för mycket. Men de, vars kamp låg nära slaveriet i tiden, var ibland uttalat rasistiska.
Vad gäller vita kvinnors roll i själva slaveriet verkar det också ha funnits en viss beröringsskräck. Till och med i den nyligen bortgångna nobelpristagaren Toni Morrisons monumentala roman om slaveriets övergrepp, Älskade, kommer slavägarens fru relativt lindrigt undan. Bokstavligt talat stum av en förtärande sjukdom och sängliggande framställs hon som i princip helt maktlös inför makens och hans underhuggares grymheter.
Och när huvudpersonen Sethe höggravid flyr från slaveriet efter att ha piskats sönder och samman (med magen i en grop för att slavägaren inte ville riskera att få sin nya egendom förstörd) är det en vit, kringstrykande kvinna från samhällets utkant som hjälper henne att föda. Så tycks synen på vita kvinnor i slavägarsamhället länge ha varit. I egenskap av kvinnor i ett obarmhärtigt patriarkat har de setts som stumma, maktlösa, och utanför.
I egenskap av kvinnor i ett obarmhärtigt patriarkat har de setts som stumma, maktlösa, och utanför.
Men den amerikanska forskaren Stephanie E. Jones-Rogers visar på något annat i sin nya omtalade bok They Were Her Property: White Women as Slave Owners in the American South. I den beskriver hon hur kvinnor inte bara i högsta grad redan från barnsben lärde sig att bruka och bejaka den brutalitet gentemot förslavade svarta människor som befästes i både lagar och normer, utan också hur egna slavar var en direkt förutsättning för den relativa självständighet som vita kvinnor ändå kunde uppnå i den amerikanska södern. Då de mer sällan ärvde mark blev slavar deras ekonomiska trygghet.
Kvinnorna i Jones-Rogers skildring, som aktivt köpslår på slavmarknaden, bevakar sina rättigheter till sina mänskliga ägodelar och disciplinerar desamma med diverse mer eller mindre sadistiska metoder befinner sig långt ifrån den passiva och stumma slavägarhustrun i Älskade. Jones-Rogers förnekar på intet sätt patriarkatet, men visar hur exploatering av svarta kvinnor, män och barn kunde vara ett sätt för vita kvinnor att uppnå relativ självständighet. Och gentemot de människor de såg som sin rättmätiga egendom var de precis lika förmögna som män att visa grymhet.
Att som privilegierad vit medelklass säga att en har svårt att uthärda att läsa något känns snarare som ett hån mot de som faktiskt genomlevde det än som ett uttryck för stor empati, men när jag läser They Were Her property är det ofta precis så det känns.
Stephanie E. Jones-Rogers har använt sig av de vittnesmål som samlades in på 1930-talet av vid det laget gamla människor som själva levat i slaveri. I ett av vittnesmålen lägger frun i huset som bestraffning sin kvinnliga slav med huvudet under en gungstol. Hon sätter sig sedan och gungar i den så att den förslavade kvinnans ansikte krossas under den och för alltid blir vanställt.
Jones-Rogers illustrerar också med all önskvärd tydlighet hur den så kallade kvinnliga erfarenheten av moderskap inte var grund för något mystiskt samförstånd i slavsamhället. Kvinnor, liksom män, separerade förslavade mödrar från deras barn och tvingade dem att vårda och amma vita barn. Här känns även Morrisons mystiska utkantskvinna och hennes medlidande med den födande Sethe mycket långt borta.
Jones-Rogers illustrerar också med all önskvärd tydlighet hur den så kallade kvinnliga erfarenheten av moderskap inte var grund för något mystiskt samförstånd i slavsamhället.
Men rasismen dyker även upp förklädd till fascination, exotism och primitivism något sekel senare hos författare som idag är omhuldade som feminister och rebeller, vilket har visat sig ännu svårare för den vita mainstreamfeminismen att härbärgera. I en av den ikoniska författaren Birgitta Stenbergs många självbiografiska romaner om hur hon runt mitten av 1900-talet bryter upp från borgerliga konventioner för att leva ett kringflackande, bohemiskt liv i Europa bland andra konstnärer och hbtq-personer, är det mötet med den världsberömda jazzmusikern Louis Armstrong som väcker hennes längtan att se världen.
Det är dock inte den turnerande amerikanska musikerns kosmopolitism som väcker denna längtan, utan huvudpersonens föreställning om hans ”vildhet”. Hans svarta kropp blir för det unga romanjaget ett löfte om spänning, om fjärran länder och otyglad sexualitet.
För om svarta slavar i den amerikanska södern, som Jones-Rogers visar, kunde vara ett medel för (vit) kvinnlig ekonomisk frigörelse, ses den svarte mannen ofta som ett medel för sexuell frigörelse för vita kvinnor, samtidigt som han ses som ett sexuellt hot.
Vad de svarta kvinnorna beträffar är de som ofta frånvarande.
Den i feministiska kretsar älskade men kontroversiella Kerstin Thorvalls skildringar av sina resor på den afrikanska kontinenten är numera välförtjänt ökända. Där kryllar det av virila svarta män som ömsom vill våldta, ömsom älska passionerat med huvudpersonen. Vad de svarta kvinnorna beträffar är de som ofta frånvarande.
Jag tror att många vita feminister i dag brottas med att inte ”få” känna sig stärkta av det i Stenbergs och Thorvalls författarskap som är emancipatoriskt och subversivt. Men det feminismen behöver konfronteras med är att en stor del av den berättelse som fått plats i historieböckerna och kanoniserats i skönlitteraturen är berättelsen om vita kvinnors frigörelse, ibland irrelevant för icke-vita kvinnor, ibland på deras direkta bekostnad.
I nyupplagan av antologin Könspolitiska nyckeltexter som jag nyligen läste stryker rasbiologi och sterilisering av romska kvinnor som en skugga över raderna om progressiva preventivmedelsförespråkare och feminister. Scarlett O’Hara örfilar den förslavade flickan Prissy, Jane Eyre bävar när hon hör den galna kvinnans skratt från vinden. Och i Paris möter en kvinna vid namn Madeleine min blick.
