Jag lyssnade på radio i onsdags, den 15 oktober.
Nordegren och Epstein.
Det skulle handla om ordet ”populism”.
De intervjuade Fredrik Furtenbach på Ekot.
Thomas Nordegren uppgav att han ställde en fråga från en lyssnare:
”När SD nu kan vara på väg att bli Sveriges största parti, minskar då användandet av beteckningar som främlingsfientlig och populistisk även i Ekot?”
Fredrik Furtenbach svarade:
”Vi ska inte använda dem redan i dag i Ekot.
Och jag tror faktiskt inte att vi gör det heller.
Däremot när Sverigedemokraterna stod för något mera okänt, kallades de ibland för främlingsfientliga i exempelvis Ekot.
Och det fick också grönt ljus i Granskningsnämnden.
Men i dag vet ju folk vad de är.
Och det är ju onödigt att hålla sig med etiketter.
Det är bättre att beskriva politiken.”
SD får alltså inte längre kallas populistiska i Dagens Eko.
Och anledningen enligt Furtenbach är att ”idag vet ju folk vad de är”.
Normaliseringen av SD är smärtsamt tydlig.
Men vad är då egentligen populism? Är det sakligt korrekt att kalla SD ett populistiskt parti?
Jag utgår från Jan-Werner Müllers uppmärksammade ”Vad är populism?” som utkom i på Daidalos 2016. Müller är professor i statsvetenskap vid Princeton University och han påpekar något centralt. Populism är inte att vara emot en elit eller att stå på folkets sida. Detta är den bild som de själva vill förmedla. Men alla som kritiserar makthavare är inte populister.
Populisterna gör anspråk på att vara de enda som verkligen representerar ”folket” (som ofta kallas ”det verkliga folket”). På detta sätt stämplas alla som tycker annorlunda som ett hot mot detta ”folk”.
I populisternas beskrivning är ”folket” en enhetlig grupp där alla tycker samma sak. Och den som bestrider deras anspråk på att representera det ”verkliga folket” hör automatiskt inte till detta folk.
Vilka som i populisternas värld tillhör ”eliten” och vilka som tillhör ”folket” handlar enbart om lojalitet. Det handlar inte om inkomster, ägande eller rikedom. Det handlar inte om position i samhället. Det handlar inte heller om utbildning eller kulturellt inflytande. Det handlar enbart om lojalitet till den nya eliten – de själva, de som utger sig för att vara de enda som verkligen representerar folket. I praktiken reduceras det till att handla om lojalitet till enskilda individer i partiledningen eller partiledaren själv.
Populismens kärna är alltså inte att de är emot eliten, utan att de är emot alla former av maktdelning, alla former av pluralism och mångfald.
Populismens kärna är alltså inte att de är emot eliten, utan att de är emot alla former av maktdelning, alla former av pluralism och mångfald. Populismens kärna är helt enkelt diktatur. I den sköna nya värld som blir resultatet när populisterna tar makten så uppstår en ny tudelning där de själva som ”folkets enda sanna uttolkare” blir den nya, och den enda moraliskt giltiga eliten.
Det är också därför som populismen är ett hot mot den demokrati vi har kommit att ta för given. En demokrati som bygger just på maktdelning, på rättsstatliga principer, på formella procedurer som avgör hur vi tillsätter och avsätter politiska makthavare.
Det är värt att påpeka att allt som populister säger inte är lögnaktigt. Men populismen bygger på en avgörande lögn – att det skulle finnas ett enhetligt folk som tycker samma sak. Och detta kan vi inte upprepa för ofta.
Nåväl. Är då SD ett populistiskt parti?
Utan tvekan.
Det behövs inga universitetspoäng i statskunskap för att se vilken politisk grundsyn de har. Hur de ständigt pratar om sig själva som folkets enda sanna representanter. Och hur de ser de övriga partierna inte i första hand som konkurrenter i en demokratisk process, utan som inslag i ett ”spel” som måste försvinna.
När nu Sveriges Radio och Dagens Eko har bestämt att SD inte får kallas populister så är vi inne på en mycket farlig väg. Enligt Fredrik Furtenbach är det ”onödigt att hålla sig med etiketter. Det är bättre att beskriva politiken.”
Men det är tvärtom nödvändigt att använda begreppet populism om vi ska kunna förstå SD:s konkreta politik. Populismen bygger på lögnen att det finns ett enhetligt folk som tycker samma sak och att bara populisterna är legitima representanter för detta folk.
Att avslöja denna lögn är avgörande.
