Om man någon gång kommer i närkontakt med en av dagsaktuell politiks mest omsjungna bad boy, den gängkriminelle, infrias alla fördomar. Det vill säga, lite beroende på vilka fördomar man har.
De jag träffat tycks kunna bekräfta såväl den brunblåa och massmedialt frejdigt understödda bilden av ett otämjt vilddjur, som den bild som den mer stillsamma forskningen förmedlar av en person av manskön, uppvuxen i en strukturellt missgynnad förort, inte sällan faderslös eller med en pappa själv involverad i kriminalitet, återkommande historier om fattigdom, skolmisslyckanden och omsorgssvikt.
Vad man måste vara noga med när man söker få sina fördomar bekräftade är alltså under vilken fas av kriminalitet man träffar den gängkriminelle – före, under, eller efteråt? Om dagens kriminalpolitiska debatt kunde vara mer nogräknad vad gäller denna tidsaspekt vore mycket vunnet.
Vad man måste vara noga med när man söker få sina fördomar bekräftade är alltså under vilken fas av kriminalitet man träffar den gängkriminelle – före, under, eller efteråt?
Den lag- och ordningsdiskussion som i dagarna härjar i svensk politik som en tropisk feber tycks patologiskt intresserad av fasen ”under”. Under det att den kriminelle är aktiv, under det att lejonparten av de samhällsskadliga, grövre brotten begås. Mikael Damberg har bråda dagar. Liksom Jimmie Åkesson och Ulf Kristersson. Ett antal ledarskribenter.
Det är förstås inte fel i sak. Den kriminelle lämnar förödelse bakom sig, skadar och traumatiserar sina offer, hotar och trakasserar vittnen, förstör gemensam egendom; listan kan göras lång. Debatten kretsar, av förklarliga skäl, kring vad vi som samhälle kan göra för att stävja detta.
Vad debatten besynnerligt nog inte verkar lika intresserad av är hur vi kan hindra rekryteringen in i gängen, eller hur vi kan förhindra fängelsekunder att välkomnas tillbaka av gänget efter avtjänat straff. Vore det inte åtminstone kostnadseffektivt?
Men vad värre är, dagens debatt kommer oavsiktligt att riskera bidra till en ökning av antalet gängkriminella. Vi köper oss fler poliser, vi köper oss fler fängelseplatser, vi slantar upp. Får vi minskad brottslighet på andra änden? För att uttrycka det försiktigt – vi har inte så få belägg för att skadan ökar med antalet år i inlåsning, eftersom den dömde riskerar raffineras och radikaliseras av umgänget med andra kriminella.
Men det finns en trolig anledning till att vi så kraftfullt fokuserar på fasen ”under”. Den är billig i många aspekter, trots att den långsiktigt är dyr. Och den kostar oss på minst två vis. Politiskt kostar den inte mycket här och nu – att gasta om hårdare tag behöver i dagsläget knappt understödjas av en endaste liten procentsiffra eller återgivandet av en halv vetenskaplig rapport. Det har till och med gått så långt att den kriminolog som sitter på siffror som skulle kunna lägga sordin på domedagsstämningen, avfärdas som tendentiös.
Men långsiktigt, åtminstone om vi talar om socialdemokratins utdragna självmord, kostar det desto mera. Att socialdemokrater sällar sig till rösterna som varnar för moralens upplösning på Sveriges föreställt blodstänkta gator och torg, innebär att man bekräftar Sverigedemokraternas och Moderaternas världsbild. Bekräftar man att sverigedemokrater och moderater har rätt, då är steget inte långt till att den osäkre väljaren beslutar sig för att låta de partier som verkar bäst rustade i frågan om hårdare tag, verkligen iscensätta dem.
Så långt det politiska priset. En annan aspekt som berör kostnader är rent ekonomisk. Om det kostar att ha folk inlåsta under längre tid borde vi kunna säkerställa att inlåsningen garanterar minskad brottslighet. Inte heller det är med säkerhet fallet, som Jerzy Sarnecki lyfter i sin replik på Christian Berggrens essä i Kvartal härförleden.
Sarnecki påpekar att fängelsestraff visst kan ha en avskräckande effekt och påverka hur människor beter sig. Hot om fängelsestraff fungerar dock bäst för grupper som har mycket att förlora på att upptäckas i sin brottsliga aktivitet, med andra ord grupper som redan har en trygg förtöjning i samhället. Långa fängelsestraff som botemedel för gängkriminalitet skjuter därmed över målet och kommer sannolikt inte löna sig ekonomiskt.
Det förebyggande arbete som bedrivs långt ifrån den politiska hetluften.
Återstår frågan om ”före” och ”efteråt”; den dimension som kunde förhindra rekrytering in i, eller återfall tillbaka till kriminalitet. Det förebyggande arbete som bedrivs långt ifrån den politiska hetluften. Det rehabiliterande arbete som utförs efter avtjänat straff. På behandlingshem, utslussningsprogram eller Frivård. Bland fritidsledare, trygghetskoordinatorer och socialsekreterare. Som utspelar sig i den kommunala budgetkalkylens senaste neddragningskrumbukter. Det vardagliga arbete som inte genererar braskande rubriker.
Prevention och rehabilitering kommer med sina egna uppsättningar problem och ska givetvis inte betraktas som en quick fix. De är dock ihållande, enträgna och syftar längre än till bestraffning.
Tyvärr kommer det förebyggande och rehabiliterande arbetet med en verkligt tung nackdel. Det går inte att vinna billiga politiska poäng på dem.
