[BOK] Nickelpojkarna
Colson Whitehead
Albert Bonniers förlag, 2019
Den amerikanske författaren Colson Whiteheads förra roman, Den underjordiska järnvägen, var en innovativ berättelse som byggde på det verkliga underjordiska systemet av flyktvägar och gömställen där abolitionister avlöste varandra med hjälp och skydd av slavar under flykt norrut. En av de mest kända ”konduktörerna” på resan var Harriet Tubman.
Whitehead diktade upp sin föreställda barndomsbild av en verklig järnväg med lokförare, vagnar, stationer och järnvägshotell som en fantasins inramning som hjälper läsaren att orka ta in en skräckfylld flyktberättelse. Ett strålande exempel på hur litteraturen kan ta läsaren i handen.
Whiteheads nya roman Nickelpojkarna har inte en lika sagoaktig inramning, den målar upp en fullt realistisk skräckbild av en ungdomsvårdsskola som lika mycket fungerar som privat tortyr- och övergreppsanstalt för stadens vita medelklass att dra fördel av.
Den sadistiske rektor Spencer säljer de svarta elevernas mat, medicin och skolmaterial billigt till stadens handlare, och barnens tjänster till vem som behöver en ombyggnad eller ett staket målat, och stoppar pengarna i egen ficka. Om en svart elev sticker upp det minsta kan han försvinna ner i jorden på den inofficiella kyrkogården i skogen efter att ha misshandlats till döds. Det är 1960-tal och det finns ingen nåd att hämta i segregeringens Florida.

Skolan är kalkerad på verklighetens Arthur G. Dozier School for Boys i Marianna, som stängdes 2011 efter många års rykten om tortyr, våldtäkter och mord, och så sent som 2019 har nya omärkta gravar hittats, sammanlagt ett knappt hundratal hittills.
Nickelpojkarna är en roman som jag hett emotsåg men också kände rädsla inför – ämnet är inte direkt en lugnande godnattsaga. Men Whitehead har en förunderlig förmåga att ge sina gestalter, här den olycksdrabbade skolpojken Elwood som deltagit i segregationsprotesterna i början av 1960-talet i Martin Luther Kings anda, resning och integritet.
Också hans stackars svarta kamrater på Nickel är människor med drömmar, list och planer, förmåga till humor och cynism, stark vänskap och intuitiv känsla för rättvisa. Vissa kuvas och medkänslan med dem markeras med knappa formuleringar som får texten att glöda av motstånd och värdighet. Här finns en fantastisk, kärleksfull blick på de utsatta och en iskallt krass gestaltning av deras förövare utan att det blir vare sig schematiskt eller sentimentalt.

Liksom i Den underjordiska järnvägen finns här en röd tråd som berör de anpassliga, åskådarna, de parasiterande mottagarna eller bara tysta medlöparna. Detta tema binder än starkare romanen till andra tider och platser då system av rasistisk, institutionell ondska frodats. Ett exempel är då Elwood informerats av en annan elev om hur barnen tidigare efter frigivningen var tvungna att stanna i staden för att arbeta av sin skuld – vad är detta annat än en påminnelse om samtidens flyktingar och traffickingoffer som för lång tid framåt får betala sin ”skuld” för sin resa med att slaveri?
Colson Whiteheads starka antirasistiska energi skriks inte ut i versaler utan genomsyrar helt enkelt hela verket och man slår igen den med en paradoxal känsla av att ha blivit stärkt.
Särskilt uppskattat är att översättaren Niclas Nilsson, som också översatte Den underjordiska järnvägen, presenteras. Han har gjort ett väl så fint jobb här.
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till prenumeration@arbetaren.se om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.