Fackligt aktiva, filmentusiaster och aktivister från hela världen hade samlats i Malmö under andra helgen i november. Besökare strömmade mellan ABF-huset och Folkets bio Panora på Möllevången.
Målet för konferensen, som arrangerades av fackförbundet SAC Syndikalisterna, var att utbyta tankar om vad fackföreningar kan göra för att lyckas. Bakgrunden låg i den så kallade mobiliseringsutredningen som SAC hade tagit fram i fjol.
–Vi gjorde många intervjuer med fackföreningar från olika länder. Då föddes tanken att samla alla för att dela erfarenheter, lära av varandra och att skapa pepp, säger Frederick Batzler, SAC:s fackliga samordnare och konferensarrangör.
Bland SAC-konferensens knappt 100 deltagare fanns det gäster från bland annat USA, Tyskland och Storbritannien som talade om arbetsplatskamp från sina hemländer.
Mer hoppfull än någonsin
En av konferensens gäster var Ellen David Friedman, tidigare vice ordförande i Vermont Progressive Party, organisationen bakom demokraten Bernie Sanders och en veteran inom fackligt arbete. Hon berättar att hon är mer hoppfull än någonsin tidigare gällande framtiden för den amerikanska arbetarrörelsen. Särskilt inom lärarfacken, där en ny generation radikala fackliga aktivister lyckats genomföra en rad framgångsrika strejker, ser hon en ny kämpaglöd.
Hon berättar att det har kommit en ny generation aktiva i fackförbunden. Det handlar om yngre personer som, efter att de utsatts för den sociala och ekonomiska ojämlikheten som nyliberalismen har skapat, vänder sig till fackföreningarna för stöd.
– När de sedan får höra från facken att det inte finns något att göra åt det, att de är maktlösa, då vägrar de acceptera det och organiserar sig, säger Ellen David Friedman.
Amerikansk lagstiftning tillåter inte fler än ett fackförbund på varje arbetsplats. Det gör att det inte fungerar att starta oberoende, radikala fackförbund. Istället, berättar Ellen David Friedman, etablerar den nya generationen så kallade fraktioner, det vill säga fackinterna sammanslutningar. Med hjälp av dessa fraktioner verkar aktivisterna för en förändring inifrån de existerande facken.
Strejkerna handlade inte bara om lärarnas löner, utan även om bredare sociopolitiska frågor, något som det egentligen är förbjudet att strejka över.
Ellen David Friedman
Ellen David Friedman pekar på att utvecklingen speglar det som under längre tid pågått inuti det Demokratiska partiet – där lokala gräsrotsaktivister ställt upp och valt fram progressiva krafter som politikern och aktivisten Alexandria Ocasio-Cortez. Med dessa radikala fraktioner i spetsen för lärarfacken har USA på senare år upplevt en av de största strejkvågorna på årtionden.
– I Chicago, Los Angeles, Oakland och Seattle, som alla varit med om stora lärarstrejker, hade aktivister från dessa fraktioner tagit över ledningen för lärarfacken. Strejkerna handlade inte bara om lärarnas löner, utan även om bredare sociopolitiska frågor, något som det egentligen är förbjudet att strejka över, säger Ellen David Friedman.
Bland annat stod de upp mot friskolor, som fördjupar rasistisk segregation bland skolelever, och krävde ett starkare kommunalt engagemang mot hemlösheten som drabbar många skolelever.
– Det är en fantastisk utveckling som visar lärarfackens nya självförtroende, säger hon.
Även i några traditionellt konservativa delstater, som West Virginia, Arizona, Oklahoma och Kentucky, var det hundratusentals lärare som strejkat under de senaste åren. Trots den enligt Ellen David Friedman fackfientliga lagstiftningen som råder i dessa stater.
– I West Virginia förra året avvisade de strejkande lärarna en överenskommelse mellan guvernören och fackens delstatschefer, och fortsatte strejka tills de fick en femprocentig löneförhöjning för både sig själva samt alla icke fackligt anslutna skolmedarbetare och tjänstemän, säger hon.
Enligt Ellen David Friedman har nyckeln till framgången varit den radikaldemokratiska andan inom den nya fackrörelsen.
Viktigt med direkt stöd
Tyska Fria Arbetarunionen (FAU) som grundades i Västtyskland på 70-talet var också med under helgen. Länge arbetade FAU framförallt med informationsspridning, men för cirka tio år sedan började organisation växa för att i dag verka som en fackförening.
– 2008 fick vi mycket uppmärksamhet när vi organiserade en lyckad arbetsplatskamp på en liten vänsterbio i Berlin, Säger Hansi Oostinga, representant för FAU-delegation.
Han berättar att det var där flera hörde de fanns för första gången.
2008 hade FAU färre än 300 medlemmar, som i dag har växt till att vara omkring 1200. Under tiden har FAU bland annat engagerat sig i konflikten gällande uteblivna löner och dåliga villkor vid byggnationen av ett varuhus i Berlin.
–Det var byggarbetare från Östeuropa som hade anlitats via underleverantörer. De tvingades bo i containrar vid byggplatsen, berättar Thomas Möller, FAU:s internationella sekretär. Hans kollega Aaron berättar hur kontakten med arbetarna kom till:
– En av våra kamrater såg en banderoll som byggarbetarna hängt upp, så vi gick dit för att prata med dem. Efter det organiserades ett konkret stöd, som en insamling av filtar, säger Aaron.
Han berättar att flera väljer att gå med i FAU då de känner att de direkt får stöd där.
– En del nya medlemmar är vänsterfolk som är trötta på ostrukturerade vängrupper, och ser FAU som ett vettigare sätt att organisera sig på, säger Aaron.
Enligt Thomas Möller är det framförallt viljan och förmågan att engagera sig där de stora facken inte gör det, som senast inom gigekonomin, som lett till att FAU växt.
– Man växer endast om man driver kamper.
”Vi vägrar vara rädda”
De internationella gäster som, att döma utifrån publikens reaktion, verkade skapa mest engagemang, var medlemmarna ur United Voices of the World (UVW). Fackföreningen grundades för fem år sedan i London, och bestod ursprungligen främst av städare med latinamerikansk bakgrund.
– De tre grundarna pratade spanska. Så folk med latinamerikansk bakgrund, som utgör en stor del av Londons städare, gick dit då de pratar deras språk, säger Claudia Turbet-Delof, en volontär hos organisationen, som själv är från Bolivia och fortsätter:
– Vi är en mycket inkluderande fackförening, och på våra möten pratar vi alltid både spanska, portugisiska och engelska. Därför kan de ibland dra ut i all oändlighet.
I dag har organisationen omkring 3000 medlemmar, varav de flesta har yrken som städare och säkerhetsvakter. Men även arkitekter och advokater har gått med. Facket finns på flera platser i Storbritannien, men har sitt säte i London.
Runt 40 procent av medlemmarna pratar spanska, varav de flesta har latinamerikansk bakgrund.
En av dessa är Flor Andrade, som ursprungligen kommer från Ecuador och flyttade till London för ett och ett halvt år sedan. Hon är anställd hos Bayleaf Cleaning och städar modejätten Chanels affärer.
Det är funktionärernas och medlemmarnas passionerade engagemang som attraherar folk att ansluta sig.
Flor Andrade, städerska organiserad i UVW
Hon deltog tidigare i år i en kampanj med ett av slagorden ”Vi är inte smutsen vi städar upp”. Strejken lyckades pressa Chanel till att garantera städpersonalen löner de kunde leva på.
– Det är funktionärernas och medlemmarnas passionerade engagemang som attraherar folk att ansluta sig. Man känner att man faktiskt kan vinna, säger Flor Andrade.
Enligt Alexandra Plazas, en av UVW:s anställda, med bakgrund i Colombia, är det ett problem att många migranter är omedvetna om sina rättigheter – och därmed är rädda för att strejka – trots de har alla sina papper i ordning.
– Det är därför vi jobbar mycket med utbildning och förklarar för folk vilka rättigheter de faktiskt har, berättar hon.
Hon fortsätter att förklara att det även finns en rädsla om att gå miste om inkomsten – vilket vore förödande eftersom många har släktingar som är ekonomiskt beroende av de arbetar.
En nyckelfaktor, berättar Claudia Turbet-Delof, är att facket vägrar att låta sig skrämmas.
– Vi vägrar vara rädda. Vi är inte rädda för att gå ut på gatorna och att konfrontera polisen eller att stänga ned skiten, säger hon.
