Förra sommaren vistades jag en period i Warszawa och besökte dagligen morgonbönen i en av synagogorna. När en äldre person som var där varje morgon tagit av sig sina tefilin och huggit in på frukosten passade jag på att fråga vad han tyckte om den polska lagen som reglerar hur man får prata om förintelsen. Lagen gjorde det straffbart att prata om att Polen var delaktig i förintelsen, samt att använda begrepp som ”polska förintelseläger”, som skulle insinuera att Polen hade något med förintelsen att göra. Lagen gjorde det straffbart både för polacker och andra, i Polen som internationellt.
Som svar fick jag den morgonen en berättelse om hur personen i fråga åkt ner till Jerusalem för sina egna pengar för att gå in på Yad vashem, Jerusalems stora museum och forskningsinstitut om förintelsen, och skälla ut dem för att de kritiserat Polen för stiftandet av lagen. Det är inte en syn som enar alla eller ens särskilt många polska judar om jag ska gissa, men det chockade mig att den fanns.
Minnet kom tillbaka till mig när jag lyssnade på senaste avsnittet av Polenpodden (avsnitt 75), som skildrar den upprörda diskussionen kring den nya dokumentär om förintelsen som visat förintelseläger utmärkta på en karta över Polen ritad efter dagens gränser. En karta som alltså inte tydligt visar att förintelselägrena byggdes på mark som annekterats av Nazityskland. Den intervjuade i programmet menar att polacker blir ledsna över att bli utpekade som bödlar, när de också utsattes för det nazistiska våldet.
Lagen om förintelsespråket är förkastlig, men samtidigt behöver man nog också förstå varför den uppkommit.
Till att börja med måste man nog i den här frågan erkänna att polacker har en helt annan relation till den nazityska mordkampanjen än vad många av de andra folken som annekterades hade. Det nazityska mördandet av civila polacker var brutalt, och det tilltog verkligen efter det misslyckade försöket att slita sig loss från nazityskt styre i Warszawaupproret 1944. Nästan hela befolkningen mördades eller internerades, och stora delar av staden jämnades med marken. 1945 var 85 procent av stadens byggnader förstörda, mycket av planerad tysk demolering som hämnd för upproret.
Vidare är det helt och hållet sant att det systematiska planerade utrotandet av judar utfördes av den nazityska regimen. Trots att Europa stått för över ett millennium av regelbundna pogromer mot judar var det något som aldrig setts till innan och inte setts till sedan dess. I den europeiska traditionen av judeförföljelser sticker förintelsen av judar ut genom sin industriella effektivitet, sin noggranna och långtgående planering och sitt mål. Att likställa östeuropeiska judeförföljelser utanför Nazitysklands grepp med förintelsen är omöjligt.
De påståendena är rätt enkla. Men för att gå vidare behöver vi kunna hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Samtidigt som polacker utan tvekan var offer för det nazistiska våldet vet vi också att pogromer mot judar utfördes i Polen, av polacker – före, under och efter kriget. Som i Jedwabne och Kielce. Enskilda polacker utgjorde såväl hantlangare och medlöpare som flyktingsmugglare och antifascister under det nazistiska styret. Det är – såklart – omöjligt att säga att polacker hade en enhetlig sympati eller funktion under kriget.
Men något förbud behövs verkligen inte, och när ett sådant förbud slår mot judar som kritiserar polskt deltagande i folkmordet av det judiska folket blir det motbjudande.
Desto viktigare är det att det är tillåtet att diskutera frågan fritt. Att diskutera polsk inblandning i förintelsen handlar inte, som förintelseförnekande, om att sprida propaganda eller hetsa mot en folkgrupp. Det handlar om att kunna nysta upp nyanserna i den komplexa historia polsk krigstid utgör, och ofta är det judar som gör det.
Att informera mer om Polens roll i förintelsen behövs, både om hur Polen drabbades av annekteringen och hur polacker deltog i den. Men något förbud behövs verkligen inte, och när ett sådant förbud slår mot judar som kritiserar polskt deltagande i folkmordet av det judiska folket blir det motbjudande.
Tyvärr saknar jag helt förtroende för att det auktoritära parti som styr Polen idag ska kunna erbjuda någon slags nyanserad historieskrivning. Om man kan det stiftar man nog inte sådana lagar. Med Polens styrande parti, Prawo i Sprawiedliwość (Lag och rättvisa), går riktningen åt det auktoritära och det nationalistiska hållet. Och den polska nationalismen är katolsk.
Innan Olga Tokarczuk vann Nobelpriset hann hon skildra ett mångkulturellt Polen där judar var en viktig minoritet, och därför hade kulturministern redan hunnit ta avstånd från henne innan priset annonserades. Det är talande för partiet och dess fokus på vad man kanske kan kalla polsk-katolska identitetsfrågor. Att antisemitismen ökat under PiS tid vid makten rapporterar Joakim Medin i ETC-artikeln “Antisemiterna känner sig mindre tyglade” där han intervjuar Polens överrabbin om situationen.
Parallellt med den ökande antisemitismen finns det någon slags historierevisionistisk filosemitism som försöker måla en bild av ett Polen som aldrig haft några problem med antisemtism.
Jag tror att ett av skälen till varför lagen finns är att många polacker inte kunnat göra upp med sin historia. Istället för att se vad som hänt och gå vidare finns det en vilja att släta över och redigera historien. Parallellt med den ökande antisemitismen finns det någon slags historierevisionistisk filosemitism som försöker måla en bild av ett Polen som aldrig haft några problem med antisemitism.
För att inte den fasaden ska rämna krävs det en lag som reglerar hur man får prata om förintelsen. Det målet har också krävt avgången av tidigare museichefen för det judiska museet i Warszawa, Dariusz Stola efter att museet höll i en utställning om den statliga antisemitiska kampanjen i Polen 1968.
Hade fler gjort upp med historien hade kanske inte den fascistiska organisering som börjat växa i Polen blivit så stark. Då hade kanske fler förstått att de som idag marscherar för ett ”rent vitt Polen” delar rörelse med de som skickade deras förfäder till läger som Pruszków och Auschwitz, att det är fascisterna som är fienden och inte de som diskuterar polskt deltagande i förintelsen.
Och när vi är behandlar den polska lagen om hur man får diskutera förintelsen bör vi också ta upp de minst lika problematiska lagarna som finns i flera östeuropeiska länder som bygger på idén om ”dubbelt folkmord”, som likställer ”folkmorden” som man menar skedde under både nazisterna och kommunisterna för att försöka förbjuda båda rörelserna. Dovid Katz har beskrivit dem och varför de är förintelseförnekande i sin artikel The “Double Genocide” Theory i Jewish Currents. Om vi ska döma den polska staten för deras lag kan vi inte låta de länderna slippa undan.
