"Det är tydligt att Helena Brors hyser stor beundran för Charlotte Brontë. Dock ställer jag mig lite undrande inför alla försök att till varje pris försöka rentvå sina favoriter från varje fläck och skugga, oavsett om det gäller Charlotte Brontë eller Kerstin Thorvall. I alla fall om vi vill vara del av ett feministiskt samtal som är relevant för andra än vita kvinnor." Litteraturvetaren Anna Remmets svarar på Helena Brors kritik.
När jag skrev min essä “Frigjord – på någons bekostnad” var det som en personlig reflektion utifrån en insikt som jag tror det är viktigt att ha med sig om en i sin feministiska kamp vill inkludera fler än bara vita kvinnor. Denna insikt är att vita kvinnors kamp för frigörelse, eftersom den ägt rum i en världsordning som inte bara är patriarkal utan också rasistisk, inte bara har uteslutit kvinnor som rasifieras utan också aktivt och ibland aggressivt reproducerat rasistiskt förtryck.
Nu är ju inte detta någon ny insikt (det borde åtminstone inte vara det), utan något som kvinnor och icke-binära som drabbas av rasism ständigt fortfarande tvingas lägga tid och kraft på att påminna oss vita feminister om. Själv har jag fått inse att flera av de författare som jag fortfarande anser ha skrivit omistlig litteratur men som jag och många andra tidigare därtill har satt på feministiska piedestaler på olika sätt reproducerar rasism i sina verk.
Jag trodde däremot inte att det skulle vara särskilt kontroversiellt att påstå att 1800-talsverket Jane Eyre bär på kolonialt tankegods.
Att en del läsare som, liksom jag, har haft omvälvande litterära upplevelser av Kerstin Thorvalls språk och sätt att skriva om psykisk ohälsa och kärnfamiljens fängelse skulle kunna ha svårt att förhålla sig till att hon samtidigt beskriver svarta och bruna män (kvinnorna är nämligen helt frånvarande) på ett nästan parodiskt stereotypt sätt.
Jag trodde däremot inte att det skulle vara särskilt kontroversiellt att påstå att 1800-talsverket Jane Eyre bär på kolonialt tankegods. För det vore väl tvärtom konstigt om det inte gjorde det? Inte heller i denna fråga är det något nytt sprängstoff jag kommer med. Istället ansluter jag mig till det relativt vanliga sättet att läsa Charlotte Brontës roman som gör gällande att ”den galna kvinnan på vinden” som är berättelsens stora mysterium och på många sätt dess motor, är en slags kolonial hemsökelse som måste utplånas för att vår brittiska hjältinna Jane ska kunna få sitt lyckliga slut.
Detta innebär inte att Bertha Mason själv ska tolkas som en rasifierad kvinna. Tvärtom är det ganska otroligt att hon hade kunnat bli gift med Mr Rochester om så varit fallet. Däremot associeras denna arvtagerska från det koloniala Västindien genomgående med det främmande (och skrämmande) andra, och blir så vis en slags representant för det brittiska imperiets utkanter som förvisso har tvingats till underkastelse men som när som helst kan komma ner från vinden för att tända eld på sin härskares hus.
Men bland de av oss framhållit en sådan läsning tror jag inte att jag sett någon påstå att detta varit Charlotte Brontës medvetna intention. Tolkningen är istället ett resultat av textcentrerade läsningar som är tämligen ointresserade av författarens biografi och personliga åsikter, även om den biografiska omständigheten att romanen är skriven i en kolonial kontext och tid självklart inte är ointressant.
Det torde vid det här laget vara mycket väl känt att en text kan reproducera vissa föreställningar alldeles oavsett författarens uppfattningar och intention.
Helena Brors menar dock att jag avfärdar abolitionisten Charlotte Brontë som rasist. Detta gör mig ganska konfunderad, eftersom jag varken avfärdar författarskapet (som jag anser vara ett litteraturhistoriens mest centrala) eller över huvud taget diskuterar Brontës egna politiska åsikter. Det torde vid det här laget vara mycket väl känt att en text kan reproducera vissa föreställningar alldeles oavsett författarens uppfattningar och intention.
I den biografiska läsning hon anför som svar på min textcentrerade, åberopar Brors dessutom Charlotte Brontës egen erfarenhet av ”rasifiering”. Denna utsatthet (som förvisso inte heller säger något om textens tankegods) ska ha kommit sig av det faktum att familjen hade irländska rötter. Och det stämmer visserligen att irländare genom historien behandlats illa i både England och USA.
Att visa på hur grupper som irländare och (i en svensk kontext) finländare gjorts till främmande ”andra” kan också ge vissa insikter om vithetens instabilitet och godtyckligheten bakom den process som är rasifiering. Men att som Brors dra mer eller mindre raka likhetstecken mellan diskriminering av irländare och det ännu i högsta grad pågående förtrycket av svarta och koloniserade blir ganska magstarkt även om avsikten inte är att relativisera.
Det är tydligt att Helena Brors hyser stor beundran för Charlotte Brontë. Det är en beundran jag delar! Dock ställer jag mig lite undrande inför alla försök att till varje pris försöka rentvå sina favoriter från varje fläck och skugga, oavsett om det gäller Charlotte Brontë, J.R.R. Tolkien eller Kerstin Thorvall.
Brontë, Thorvall och Stenberg är alla stora författare. Men de har också blivit något av feministiska ikoner. Och det är i som sådana jag anser att vi behöver omvärdera dem. I alla fall om vi vill vara del av ett feministiskt samtal som är relevant för andra än vita kvinnor.
