Först ett klargörande (eller erkännande) för transparensens skull som det brukar heta: jag har aldrig läst Harry Potter-böckerna, så kanske begår jag ett stort övertramp när jag vill diskutera karaktären Hermione enbart utifrån filmerna. Jag tar den risken eftersom hon är ett alldeles för bra exempel på det fenomen jag vill prata om för att avstå.
Hermione är smart och modig. Hon är fri från fåfänga (en obryddhet som givetvis visar sig i att det långa håret är lite lagom rufsigt och inte till exempel i att hon skulle vara snaggad och tjock) och inte rädd för att ”smutsa ner sig”. Det är uppenbart att hon är konstruerad som både en God Förebild för flickor och någon som pojkar kan tänka sig att hänga med (eftersom hon inte är som andra, ”fjantiga”, tjejer).
När jag ser filmerna (ja förlåt för att jag inte läst böckerna, kanske är Hermione faktiskt tjock och snaggad där, så att hela min tes faller?) tänker jag på den höga status det under hela skoltiden gav att ha pojkar som kompisar. Eller rättare sagt, att pojkar ville vara kompisar med en, eftersom tillvaron som kvinna alltid handlar om att bli vald. Själv hade jag länge inte en enda killkompis eftersom jag med min närmast fobiska rädsla för bollsport och min kärlek till ”fjantiga” saker som Barbie snabbt avfärdades som ovärdig.
Antagligen var det bland annat därför jag omedelbart blev blixtförälskad i animeserien Sailor Moon som under en period gick på svensk tv. För de som lyckats missa denna klassiker handlar serien om den lata, hysteriska, och gnälliga tonårstjejen Usagi som en dag får reda på att hon är superhjältinnan Sailor Moon. Och visst finns här mycket problematiskt med stort P. Tonårsflickorna i sina minikjolar var allt som oftast storögt förälskade i äldre killar, och ett avsnitt där Usagi bantar visades inte ens i svensk tv. Överlag är det en ganska konservativ bild av romantik och femininitet som visas upp.
Att denna, på ytan ganska händelselösa pjäs, nästan rörde mig till tårar måste bero på att vi, även när vi serveras ”Starka Kvinnor” är så förtvivlat vana vid att se dessa som tokens i berättelser som i själva verket är helt centrerade kring män.
Det som känns så uppfriskande är det faktum att Sailor Moons värld är en av få fiktiva världar som nästan helt befolkas av kvinnor och flickor, från Usagis medhjältinnor tillika bästisar till huvudskurken Drottning Beryl. Det omvälvande, nästan revolutionära, i ett helt kvinnligt rum var något jag påmindes om när jag nyligen såg teatergruppen PotatoPotatos pjäs Riddare av tusen äventyr som handlar om en grupp flickscouter, och vars uttalade idé är att utan någon tydligt urskiljbar intrig helt enkelt visa upp ett separatistiskt rum bestående av bara flickor. Att denna, på ytan ganska händelselösa pjäs, nästan rörde mig till tårar måste bero på att vi, även när vi serveras ”Starka Kvinnor” är så förtvivlat vana vid att se dessa som tokens i berättelser som i själva verket är helt centrerade kring män.
”Starka” och smarta karaktärer som Hermione, eller för delen sköldmön Éowyn i Sagan om ringen, bidrar snarast till att legitimera de mansvärldar där de är tagna som gisslan. Medan Hermione får vara barnvakt åt två snubbar som det är obegripligt varför hon egentligen vill umgås med, kan den inledningsvis klumpiga Usagi (som för övrigt är något så ovanligt som en kvinnlig Ron-figur) ständigt hämta styrka och kärlek från sitt roliga och karismatiska flickgäng. Ett flickgäng som även råkade ha superkrafter och vara ålagda att rädda världen från ondska och undergång.
Sailor Moon svarade med andra ord mot mitt behov av att se ett kollektiv av kvinnor, en kritisk massa, agera eller bara existera, även om de gjorde det i Lolitakläder.
(Och en liten avslutande parentes: Sailor Moon visade samkönad kärlek innan en kunde twittra om det vid sidan om för att få goodwill utan behöva riskera den konservativa publikens pengar…)
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
59 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
708 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
354 kr