”Känslomässigt arbete” är ett begrepp som har fått allt starkare fäste i samtalet om ojämlikhet mellan könen de senaste åren. Som feminist och marxist kände jag initialt en stor entusiasm inför ett begrepp som jag tyckte ringade in inte bara hur kvinnors och inlärda förmåga till omsorg exploateras i lågbetalda vårdyrken på arbetsmarknaden, utan också i helt obetalt omsorgsarbete i hemmet.
Och detta omsorgsarbete omfattar ingalunda bara konkret omsorg som blöjbyten och städning, utan också att komma ihåg svärmors födelsedag liksom att känna av stämningar i hemmet och spegla andras känslor. Men idén om känslomässigt arbete, som från början tycktes så kompatibel med socialistisk feminism, har också fått kritik från vänster.
I en intervju i DN i samband med utgivningen av det filosofiska och satiriska seriealbumet Den rödaste rosen slår ut som handlar just om kärlekens avförtrollning i vår tid säger konstnären och författaren Liv Strömquist apropå diskussionen om känslomässigt arbete att ”det är att applicera en nyliberal, nyttomaximerad marknadslogik i mänskliga relationer/…/ Det gäller att få tillbaka lika mycket eller mer än vad man investerat, annars har man blivit utnyttjad, rånad. Men kärlek är ingen vara! Att ge kärlek, att älska en annan människa eller sina barn, är inte ett arbete.” Är det alltså så att det i kritiken av ojämn fördelning av känslomässigt arbete i själva verket gömmer sig en liberal, marknadstillvänd ulv i feministiska kläder? Det går inte att bortse ifrån att risken är stor att begreppet kidnappas, då vi lever under en marknadsliberal hegemoni, men faktum är att känslomässigt, eller reproduktivt arbete har starka rötter i en betydligt mer radikal mylla.
Redan på 70-talet beskrev den marxistiska feministen Silvia Federici det obetalda omvårdnadsarbetets plats i den kapitalistiska produktionen. Den heterosexuella är kärnfamiljen, menade hon, är inte någon frizon från kapitalistisk exploatering, utan en förutsättning för denna då det är kvinnors obetalda omsorgsarbete som reproducerar den mänskliga arbetskraften.
Men att tro att den kan hållas utanför är både att underskatta kapitalismens förmåga att äta sig in i allt mänskligt varande, och att göra sig blind för hur den patriarkala ordningen i sin tur formar såväl arbete som mellanmänskliga relationer.
Det är lätt att hålla med Strömquist om att omsorg inte borde vara något som kan exploateras i vårt kapitalistiska samhälle. Men att tro att den kan hållas utanför är både att underskatta kapitalismens förmåga att äta sig in i allt mänskligt varande, och att göra sig blind för hur den patriarkala ordningen i sin tur formar såväl arbete som mellanmänskliga relationer.
I Kärlekskraft, makt och politiska intressen skriver professorn Anna G. Jónasdóttir att kvinnors kärlek och omsorg exploateras i patriarkatet eftersom ”rådande samhällsnormer/…/ger männen rätt till kvinnors kärlek, omsorg och tillgivenhet/…/Kvinnorna däremot har rätten att fritt ge av sig själva, men mycket begränsad legitim rätt att ta för sig.” Hon beskriver det som att män som grupp, genom den kärlek och omvårdnad de får från kvinnor kan bygga upp sig själva som ”handlingskraftiga samhällsvarelser” och sammanfattar: ”Om kapital är ackumulerat alienerat arbete så är manlig auktoritet ackumulerad alienerad kärlek.”
En kan fråga sig om det verkligen är den marknadslogiska ideologin som avförtrollat kärleken, eller om det tvärtom är så att denna tjänar på att kärleken hålls förtrollad eftersom det hindrar oss från att få syn på de strukturer bland andra Federici och Jónasdóttir talar om?
När Federici pläderade för lön för hushållsarbete var det inte för att omfamna marknadslogiken, utan för att i marxistisk anda synliggöra hur den genomsyrar även det som vi har lärt oss betrakta som det mest privata och heliga. Precis som Strömquist skriver i Den rödaste rosen slår ut, kan det feministiska (eller socialistiska) svaret på den ojämna fördelningen av känsloinvestering mellan könen inte vara kollektiv kärlekslöshet. Tvärtom måste ett omvårdnaden samhälle vara en del av såväl det feministiska som socialistiska svaret på den rovdjurskapitalism som för närvarande är den rådande ordningen. Men liksom poeten Athena Farrokzhad frågat sig i intervjuer på tal om sin senaste diktsamling vilken ideologi som håller poesin gisslan, behöver vi fråga oss: vilka ideologier är det som håller kärleken gisslan?
Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
59 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
708 kr
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
354 kr
