Har du någonsin funderat på vad du själv skulle ha gjort under medborgarrättskampen eller i kampen mot slaveriet? Skulle du ha deltagit i motståndet mot förtrycket eller skulle du ha stått passiv?
Faktum är att du inte behöver tänka mer på saken, för svaret är redan klart.
Du gör det just nu, fast i relation till dagens viktiga kamper.
Och förmodligen gör du… ingenting.
Om du läser just den här tidningen är sannolikheten förvisso lite större för att du tillhör den minoritet som engagerar dig på något sätt – politiskt, fackligt eller i föreningslivet.
Om du däremot är som de flesta så kännetecknas din tillvaro förmodligen av passivitet. Visst röstar du vart fjärde år och visst klagar du ibland vid fikabordet på jobbet. Visst knyter du handen i fickan över någon orättvisa med jämna mellanrum. Kanske gråter du ibland över världens elände.
Men mer än så blir det inte. Visst skulle du gärna vilja ha en annan värld. Men du gör inget.
Här skulle man kunna fråga om vi i den passiva majoriteten verkligen tar vårt moraliska ansvar – för våra medmänniskor, för våra medvarelser och för vår planet. Men det svaret är också redan klart. Det gör vi inte. De flesta av oss skulle kunna göra – och borde göra – mycket mer.
Men nu är inte poängen med den här texten att skuldbelägga den passive. Avsikten är istället att diskutera hur vi hamnade i den här situationen.
Ett annat, mera rimligt rimligare, antagande är att människor görs passiva av vissa omständigheter medan de aktiveras av andra.
En möjlighet är förstås att människor helt enkelt är oengagerade och passiva till sin natur. Men det kan inte vara någon naturlag eftersom vi ändå ser människor som engagerar sig. Dessutom ställs antagandet på ända av de folkrörelser som från tid till annan böljar fram över delar av världen.
Ett annat, mera rimligt rimligare, antagande är att människor görs passiva av vissa omständigheter medan de aktiveras av andra.
Om vi försöker tänka oss en ytterlighetsform av omständigheter som gör människor passiva förs tanken lätt till de totalitära diktaturerna. I sådana stater utövas kontroll över befolkningen genom censur, propaganda, övervakning och terror. Inte sällan odlas en kult kring en karismatisk ledare som tillsammans med hotet om våld säkerställer att hela samhället mobiliseras bakom den styrande elitens mål. Totalitarism betyder just detta: hela samhällets underkastelse under en enda individ, institution eller princip.
I ett sådant samhälle spelar invånarna mycket liten roll som medborgare. De reduceras till verktyg för staten och statsideologin. Vid sidan av militärparaderna, de statligt påbjudna kampanjerna och det dagliga arbetet förväntas befolkningen vara passiv.
Som en motsats till totalitarismen ställs ofta den liberala demokratin. I sådana samhällen råder folkstyre, fri opinionsbildning och respekt för mänskliga rättigheter. Här är medborgarna just medborgare som kontrollerar sitt kollektiva öde genom att medverka i samhällets styre.
Samtidigt finns det besvärande likheter mellan regimtyperna. Hit hör inte minst de stora klyftorna mellan de privilegierade eliterna och folkets flertal. Hit hör också den utbredda passiviteten bland medborgarna – en passivitet som för den liberala demokratins del inte orsakas av ett direkt hot om våld, men ändå manifesteras i lågt valdeltagande, sjunkande facklig organisationsgrad och ett svagt engagemang i föreningslivet.
Det är nästan som att den liberala demokratin skulle vara en sorts omvänd totalitarism, det vill säga en ordning där diktaturens värden och metoder avvisas, samtidigt som dess effekter – fortsatt elitstyre i kombination med folklig passivitet – cementeras.
Denna term – ”omvänd totalitarism” – myntades av den amerikanske politiske teoretikern Sheldon S. Wolin (1922–2015) som ett sätt att beskriva det demokratiska förfallet i USA under efterkrigstiden. Enigt Wolin bromsades demokratiseringen av Förenta staterna in efter 1930-talets progressiva välfärdsreformer. Mobiliseringen under andra världskriget, den långvariga rivaliteten med östblocket under det kalla kriget och den fortsatta militariseringen av samhället i form av ett oändligt ”krig mot terrorn” formade istället vad han kallade en ”styrd demokrati”. Med detta avsåg han en ordning där den politiska och den ekonomiska makten smält samman till en kraftfull elitkoalition – en ”företagsstat” – med makt att blockera allt folkligt inflytande.
Den styrda demokratin är enligt Wolin ett system som får sin legitimitet genom fria val, men där valen görs av medborgare som redan är så formade av systemet att deras viljeyttringar ändå aldrig hotar den rådande ordningen. Systemets ”totalitära” drag kommer i sin tur till uttryck i en tendens att ständigt utvidga elitens dominans till nya områden.
Den påtvingade osäkerheten tär på människors mod, urholkar deras medborgerliga engagemang och driver dem i armarna på politiska översittare, samtidigt som de nyliberala reformerna främst berikar en avlägsen elit.
Samtidigt ställer den omvända totalitarismen den klassiska nazismen på huvudet genom att byta ut idén om en härskarras mot kapitalistisk kostnadseffektivitet. Till skillnad från fascismens mobilisering av hela samhället präglas den styrda demokratin av avmobilisering och passivisering av medborgarna. Och istället för att förfölja, straffa och döda oppositionella verkar företagsstaten genom att administrera fram en allmän otrygghet hos befolkningen via osäkra jobb och nedskärningar av välfärden.
Den påtvingade osäkerheten tär på människors mod, urholkar deras medborgerliga engagemang och driver dem i armarna på politiska översittare, samtidigt som de nyliberala reformerna främst berikar en avlägsen elit. En mer träffande sammanfattning av det politisk-ekonomiska läget i USA under de senaste årtiondena än Wolins är svår att tänka sig.
Här i Sverige kunde en motsvarande utveckling hållas tillbaka under en längre tid. Landets förmenta neutralitet under kalla kriget begränsade militariseringen av vardagslivet, samtidigt som de starka fackföreningarna kunde försvara arbetarklassens vinningar på välfärds- och jämlikhetsområdena.
Men dessa försvarsverk har bit för bit försvagats. Välfärds- och trygghetssystemen har trasats sönder av oupphörlig nyliberal eldgivning. Det partipolitiska engagemanget har varit på nedgång i årtionden, och politiken som sådan har blivit en karriärväg för cyniker snarare än ett kall för idealister. Staten sköts som ett företag, samtidigt som allt fler av dess funktioner har privatiserats och gjorts vinstdrivande. Fackföreningarna har förvandlats från kamporganisationer till centralstyrda bolag som säljer försäkringar till dig och löften om arbetsfred till din chef.
Hur ser villkoren för ett ökat medborgerligt engagemang egentligen ut under sådana omständigheter? Det svaga motståndet mot vinsterna i välfärden, det uteblivna raseriet mot höjningen av pensionåldern och liknöjdheten inför den otillräckliga klimatpolitiken ger oss dessvärre en tydlig fingervisning. Den passiviserande företagsstaten är redan här.
För Wolin var det aktiva medborgarskapets återupprättande en avgörande fråga för folkstyret. Han skrev: ”Kan medborgaren återupptäcka de krav som demokratin ställer på sitt högsta och svåraste ämbete – inte, som man vanligen antar, presidentämbetet, utan medborgarens eget? Denna fråga får också praktiska följder: att återuppliva medborgarskapet kräver mer än en lektion i samhällskunskap. Det skulle nödvändiggöra en omorganisering av de grundläggande maktstrukturerna och en helt annan förståelse av det medborgerliga engagemanget än att bara vara en åskådare.”
Allvaret i denna fråga framgår kanske bäst om vi ställer den till oss själva, från framtidens horisont:
Har du någonsin funderat på vad du skulle ha gjort under 2020-talets kamper?
Skulle du ha deltagit i motståndet eller skulle du ha stått passiv?
Svaret avgör du i dag.
