Liljevalchs konsthall i Stockholm
Pågår till den 22 mars 2020
Vårsalongen är väl bland det mest demokratiska vi har vad gäller konst, kan man tycka. Sedan 1921 arrangeras den, med association till De refuserades salong i slutet av 1800-talet av konstnärer som ratats till de etablerade konstsalongerna i Paris. I år är det 3000 ansökande mer eller ofta mindre etablerade konstnärer som kokats ned till 170 stycken med 330 verk.
Som det varit på senare år är kvinnor i en liten majoritet, urvalet är anonymt. Lars Lerin och Bea Szenfeld har assisterat konsthallschefen Mårten Castenfors i urvalet. Deltagarna kommer från hela landet, övervikten på stockholmare är kanske inte så märklig med tanke på konsthallens placering men nog vore det intressant att i större grad få ta del av verk från icke-stockholmare. Kanske kunde Liljevalchs göra ett bättre jobb med att sprida marknadsföra i vidare kretsar, vad vet jag?

I den första stora hallen faller jag direkt för två verk, dels Ediths Silbergs Vinden med monstret som under takstolarna slukar en människoliknande figur som jag ser som pendang till den kända målningen Saturnus slukar sin son (1820–1823). En skillnad är att det ur monstrets sköte samtidigt föds en liknande figur. Med Goyas klassiska och fasaväckande verk som referens mer än antyder målningen en diskussion kring den romantiserade bilden av en födande kvinna – så här kan verkligen en förlossning också upplevas – kallt och ensamt. Bort i hörnet tittar en annan ensam och sorgsen liten figur i sin magnifika klänning – det är Sara Danius mitt i stormens lugna öga, målad av Caroline Tholarp.
Om vi ska tala om ideologibaserad och ”politisk” konst är de senaste årens genusdiskussioner annars förvånansvärt lite representerade med tanke på #Metoo-stormarna i alla branscher och medier. Jag bara älskar Linda Rönnlunds tovade statyett Bland vänner av en just uppstigen, stort leende nakenbaderska – tyvärr har hon placerats i omedelbar närhet av triptyken i ungefär samma storlek, Henrik Ekesiöös groteska mansstudie Måndag. Båda verken står fantastiskt fint för sig själva men förminskas genom att de tillsammans blir en diskussion kring manligt respektive kvinnligt, och därmed schabloner.
Detta ovan förvånar eftersom hängningen annars (som nästan alltid på Liljevalchs) är suverän och verken får vara kompisar utan att inkräkta på varandras universa. För roligast, det är tydligt här, blir konsten om tolkningen inte är inprogrammerad från början.
Och på årets salong finns så mycket att titta på och gilla när man vandrar runt. Nils Lagergrens Ghost Liner, ett rostangripet skepp snackar med Karl Magnus Peterssons Fotografi av modellbygge i en helt annan sal. Gunilla Pantzars Broderi i plexilåda med Anna Ting Möllers bakterieodling Raw Pearl (Jam) – eller? Mycket blir upp till betraktaren som bra konst alltid måste ha ett inslag av.
Och tack för en enkel och billig (60 kronor) katalog med alla verken att se igen. Den kan man dela upp som en kortlek och göra en egen hängning.

Logga in för att läsa artikeln
Detta är en låst artikel. Logga in eller teckna en prenumeration för att fortsätta läsa.
Vi har bytt prenumerationssystem till Preno, därför måste du uppdatera ditt lösenord för att kunna logga in (det går bra att välja samma igen). Det är bara att mejla till [email protected] om du har några frågor!
Eller teckna en prenumeration
Om du vill stödja Arbetaren och dessutom direkt få tillgång till denna artikel och mycket mer kan du teckna en prenumeration här nedan:
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.
2 nr digtalt varje vecka och 10 papperstidningar per år.