Som så ofta går jag till litteraturen för att ställa frågor. Jag har de senaste veckorna läst, mer än jag gjort på flera år. Huvudet bubblar som en sockerkaka i ugnen. Få saker ger mig så långa tankar som litteraturen. Om den mediala samtiden domineras av ett snålande på intellekt och snärjiga sätt att säga världen så finns det i litteraturen en armé av tvivlare.
Även i den mest självsäkra litteraturen hittar du omkullkastandet och stammandet. Jag vill att litteratur ska vara sann, att den ska vara ärlig, att den ska säga som det är eller skulle kunna vara. Hur det var eller något annat. Att den ska hävda en sanning. Håll i er, nu kommer det en rad svävande generaliseringar, men det är så mina tankar beter sig för närvarande.
Det politiska språket är förfärligt våldsamt. Det vet vi, det vet du som läser den här texten. Du vet vad som sägs om oss som håller möten, om oss som ber på annorlunda språk, om oss med kläder på andra ställen, om oss som älskar fel. Men jag vill också säga att det språk som vi använder för att tala om oss själva och våra rörelser riskerar även det att hamna i sina återvändsgränder.
Jag läser om en essä av den franska författaren och teoretikern Monique Wittig (1935-2003) och längtar efter en vänster som tar språket på allvar och förstår när ord måste laddas om. I ”The Trojan Horse” (ur: The Straight Mind, 1992) talar Wittig om litteraturen som en trojansk häst. Den antar i sin presentation, i sitt intåg genom maktens rum en vagt bekant form, så småningom igenkännbar som en häst. Men väl inne på fiendens territorium släpper den ut sina soldater: den visar sig vara en krigsmaskin.
Vad innebär det, vill jag fråga er, att inte utmana språkets former när vi talar om vad vi önskar av en framtid som de rådande strukturerna och det rådande ekonomiska systemet helst vill tysta ned?
Det är en otrolig och nästan förförisk bild av vad litteraturen kan vara och vad den kan göra. Wittig går så långt som att säga att all litteratur av betydelse fungerar som en krigsmaskin i den tid den blir skriven, samt att en författare har två val när det kommer till former: att antingen reproducera redan existerande former eller att skapa nya. Vi talar här om språk. Wittig beskriver, grovt uttryck, en fundamental skillnad mellan språkets roll i litteraturen respektive politiken.
Litteraturen använder språket och särskilt orden som en sorts råmaterial som knådas, omformas, sträcks ut i sin betydelse. Ordens vardagliga betydelse osäkras och nya former, nya platser träder fram. I politiken, menar Wittig, används orden med sin vardagliga betydelse. Vad innebär det, vill jag fråga er, att inte utmana språkets former när vi talar om vad vi önskar av en framtid som de rådande strukturerna och det rådande ekonomiska systemet helst vill tysta ned? Hur kan vi skapa en krigsmaskin – vagt bekant men slutligen livsfarlig?
Jag tänker på utdelningen av Nordiska rådets litteraturpris i oktober 2019. Den danska poeten Jonas Eika tilldelades priset för diktsamlingen ”Efter solen”. Hans tacktal var en lång kompromisslösa anklagelseakt riktad mot den närvarande danska statsministern Mette Fredriksen och den rasistiska politik som hon för och företräder. Här har vi den hyllade poeten, inbjuden till en prisgala med stråkorkester och underbara långklänningar. Här sitter nordiska ministrar och kulturpersonligheter.
Eika går upp på scenen, ställer sig framför mikrofonen och inleder med orden: ”Jag står här med tacksamhet och ömhet gentemot dem som jag delar mitt liv med, de som inspirerar mig, de som jag tänker tillsammans med, de som jag gör politik och litteratur med, de som jag organiserar mig tillsammans med.” Talet fortsätter med formuleringar som: ”Jag tror att den rasistiska och islamofobiska nationalism som för närvarande vinner terräng i de nordiska nationalstaterna är beroende av vithet, av en föreställning om den vita majoritetens exklusiva rätt till nationellt välstånd och nationell säkerhet.”
Eika gör tvärtemot det önskade, men förvillande likt vad en sådan prisgala förväntar sig av den store pristagaren.
Något som är genomgående för det här explosiva talet är en sorts lugn, nästan artig ton. Eika gör tvärtemot det önskade, men förvillande likt vad en sådan prisgala förväntar sig av den store pristagaren. Han tar med sig aktivistens språk in i finrummen, han osäkrar hela rummet med sina ord. Och jag tror att vad han gjorde påverkade inte bara mig. Kanske fler än jag kände det som att någon drog ned byxorna på det där rummet. Avslöjade det faktum att om vi bara vågar så kan makten inte känna sig säker någonstans.
Jag kräver samma sak av min politiska praktik som av mitt läsande och skrivande av litteratur: våldsamt, omkullkastande tvivel. Vi är kanske olika i detta, men ett förslag är att det osäkrade språket är vad som möjligen kan tända en gnista, forma en kropp till rörelse. Jag stod på en demonstration en gång, någon läste ett tal som var som en dikt. Det var tydligare än något jag tidigare hört.
