När 2020-talet tar sin början är åter en dogm från ett annat 20-tal på agendan. Den nu snart 200 år gamla Monroedoktrinen från 1822, i vilken den dåvarande amerikanska presidenten Monroe klargjorde att USA inte tillåter några utomstående fientliga makter att etablera sig i den nya världen. Efter att doktrinen länge setts förlegad har både Donald Trump och John Bolton, USA:s tidigare nationella säkerhetsrådgivare, talat om vikten av doktrinen.
– Då börjar man att fråga sig, varför händer det här nu? säger Francisco Contreras, och fortsätter:
– Det som händer är att flera stormakter, som Kina och Ryssland, tar ett stort utrikespolitiskt utrymme. USA menar att de måste gå tillbaka och säkra sina intresseområden, vilket i detta fall är Latinamerika.
Kina är en stor investerare i Latinamerika och i synnerhet i Sydamerika. Och Venezuelas allians med både Kina och Ryssland har gjort USA så pass rasande att Trump tidigare hotat med militärt ingripande om inte den venezuelanska presidenten Nicolás Maduro skulle avgå. Något som troligen är satt på paus nu inför den rådande valkampanjen i USA.
Den ökade oron i regionen beror enligt Contreras även på att det nyliberala projektet har nått ett slut, eller som han beskriver det: Blivit kraftigt försvagat.
– Man såg att flera vänsterregeringar förlorade makten, men att högern samtidigt inte kunde ta över. Och där de lyckades, som i Argentina, så har det lett till katastrofala konsekvenser. Där Mauricio Macri fortsatte finansialiseringen av ekonomin, med en enorm kapitalflykt samtidigt som utlandsskulden fördubblades.
En statsskuld i Argentina som i dag uppgår till 500 miljarder dollar. En skuld som den nya regeringen, som tillsattes under slutet av 2019, kommer ha svårt att betala.
Högerallianserna har under tiden blivit allt mer våldsam. Genom att kriminalisera politiska ledare och ledare för folkrörelser har de försökt att få bort oppositionen.
– I januari åtalades bondeledaren Daniel Pasucal i Guatemala. Det hände för Brasiliens tidigare president Lula da Silva, för Morales i Bolivia och de försöker med Fernandez i Argentina. Det går genom hela Latinamerika att man kriminaliserar motståndaren i stället för att bemöta dem politiskt.
Något som skett över hela Latinamerika är att nya högerallianser bildats, som består av tre grupper.
– Den traditionella högern, som har kontakt med kapitalet, är inte lika stark som tidigare. Därför har de allierat sig med militären och domstolarna samt med den kristna högern.
Den kristna högern är den nya spelaren, som inte använts på samma sätt förut. Kristna kyrkor används för att mobilisera nya grupper av väljare.
Det hjälpte bland annat Bolsonaro att ta makten i Brasilien och i Chile fick kristna högerns kandidat åtta procent och fick en avgörande roll för högerns seger i andra omgången.
– I Bolivia lyckades en pastor, som ursprungligen kom från Sydkorea, att från ingenstans mobilisera frikyrkorörelsen för att få åtta procent i valet.
Contreras pekar på att det har att göra med ett skifte, från att tidigare mest handla om den ekonomiska nyliberala agendan till att nu handla om etiska frågor som abort, homosexualitet och kvinnors rättigheter.
– Där ligger fokus och där finns det krav på reformer. Brasiliens Jair Bolsonaro är ett praktexempel på denna allians mellan nyliberala och högerkristna.
Den gamla högern har svårigheter med att få till den nyliberala agendan då befolkningen har vant sig vid rätt till utbildning och sjukvård och andra sociala reformer.
– Dessa saker är svåra att ifrågasätta och är svåra att gå emot utan att man ska få medelklassen mot sig. De klarar inte av att lägga ut den nyliberala agendan, så försvagade är de, säger Contreras.
Det är inte bara i Latinamerika som protester och politisk instabilitet varit omfattande under 2019 och i början av 2020. Jämför man protesterna i Libanon och Irak med de latinamerikanska, så menar Contreras att det finns en skillnad: I Latinamerika protesterar man inte enbart mot någonting, som exempelvis en korrupt stat, utan det finns tydliga krav på vad man vill.
– Man är precis i kritiken om vad som inte fungerar. De pratar om social rättvisa, vad man vill ha och hur man ska förändra. I Libanon handlar det om den sekteristiska maktordningen, men vad vill de sedan? Och i Irak, vad vill de mer än att få bort korruptionen?
Contreras menar att i Latinamerika är det lättare att förstå vad de vill göra, men vem som sedan ska göra det är en fråga om styrkeförhållanden.
En sak som alltid har funnits när det rört sig om samhälleliga förändringar i Latinamerika är sociala rörelser.
– Under diktaturer i Latinamerika var det sociala rörelser, och inte partierna, som utgjorde det första motståndet. Och när protesterna mot nyliberalismen skedde under 90-talet så startades även de av sociala rörelser. Så är det också med nuvarande proteströrelse.
Upproren som nu pågår i Latinamerika saknar tydliga ledare. De består istället av rörelser som säger ifrån och de protesterar mot systemet. En annan påtaglig skillnad från tidigare är den feministiska rörelsens centrala roll i mobiliseringar i exempelvis Chile.
I ett historiskt perspektiv så har Latinamerikas utveckling präglats av stora uppror och förändringar med en social reformagenda. Förutom de starka folkrörelserna kan detta förklaras med att nationalstaterna uppkom som en revolt mot kolonialmakterna och upproren var starkt influerade av den franska revolutionens sociala krav. Ursprungsfolkens motstånd, liksom bonderörelsens fackföreningarnas kamp har präglat kontinentens historia. Senare har också den antiimperialistiska rörelsen och studentrörelsen spelat en roll i samhällsförändringarna
– Folkrörelserna har alltid varit systemkritiska och inkluderande. De som gjort skillnad i Latinamerika har alltid gjort det med det sociala som grund. I dag har både feminismen och klimaträttviserörelsen en ledande roll i proteströrelsen.
En av de stora stridsfrågorna i Latinamerika, förutom korruption, har varit ojämlikhet. Flera av de latinamerikanska länderna är bland de mest ojämlika i världen. Contreras beskriver att det har funnits två modeller tidigare för förändringar. Den ena byggde på sociala reformer, som i exempelvis Ecuador och Bolivia, den andra byggde på att konstitutionen garanterar nyliberalismen samtidigt som vissa sociala reformer, som i bland annat Chile. Varav den sista lett till massiv skuldsättning bland medborgarna.
– Konsumtionssamhället hölls vid liv genom att befolkningen skuldsatte sig. Det gjorde att man nästan kunde hålla folket i schack. Detta fram till att det blev ohållbart.
”Vi såg inte att detta kunde hända” sade makten medan folket sade ”äntligen har vi vaknat”.
– Medelklassen har enorma skulder, bland annat studieskulder till banker som tjänat enorma summor på detta. De låga inkomsterna räcker inte. Det finns siffror som visar att en medelklass som betalar 50 procent av sin inkomst till skulder, säger Contreras.
När medelklassen sedan går i pension kommer nästa bekymmer. Det privatiserade pensionssystemet ger en väldigt låg pension. Som Contreras beskriver, har pengarna gått till kapitalet istället för tillbaka till pensionärerna. Manifestationer i Chile riktar sin kritik mot systemet. De kräver allmän tillgång till kvalitativ utbildning och sjukvård, ett rättvisare pensionssystem och en rättvisare ekonomisk fördelning.
Målet från Trump och USA är att skapa en hegemoni över hela kontinenten, och den latinamerikanska högern strävar efter att få styra under en längre period.
– Varken det ena eller det andra kommer att kunna lyckas just nu. Det säger dock inte att det är vänstern som kommer att ta över.
